Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 21, den 22 februari 1914 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RÄDDANDE ÄNGLAR.
FÖR HVAR 8 DAG AF BO BERGMAN.
EKTOR HARMS satt och
rättade kriaböcker. Dagen
passade inte till något annat;
det var en blind novemberdag
med regn och smuts. Jorden,
luften, människorna, tankarna
blefvo till en enda grå sörja
och lektorn var vid ett
tragiskt lynne. Han rökte som
en fabriksskorsten, medan
han satte grofva bockar i marginalerna.
Utanför fönstret blåste trädtopparna på Kungsholms
kyrkogård som rörliga fantomer. Om han haft dåligt
samvete, kunde han liknat dem vid erinnyer. Men
nu råkade han för tillfället ha sina samvetsdoningar
i skapligt skick, och det retade honom bara. Allt
retade honom i denna dag. Han kände lust att slå
sin knytnäfve i ansiktet på någon eller säga upp
bekantskapen med sig själf eller gå ut och supa
sig full — men han gjorde intetdera. I stället tog
han en ny kriabok och läste: — Den största
statsman, som Sverige någonsin frambrakt, var Axel
Oxenstierna. — Han slängde häftet och fick tag i
det nästa. "Bland svenska statsmän intager Axel
Oxenstierna utan tvifvel ett af de främsta rummen",
stod det.
Då grät lektorn invärtes, och han fick ett
oändligt medlidande med sig själf. Han betraktade sig
som ett speciellt offer för en novembertillvaro. Och
var det någon som han i denna stund hatade, så
var det Marcus Aurelius på bokhyllan. Hvilken
trist pliktfiiosofi! Renan hade rätt: det var ingen
fé som kysst den gode kejsaren i vaggan. Han
hade inga passioner. Därför blef hans glädje ingen
riktig glädje och hans sorg ingen riktig sorg.
— Nej, det här går inte, afgjorde lektorn plötsligt.
Jag får ta mig en promenad. Det brukar lugna.
Han stod redan i tamburen och valde bland sina
olika fordral, och han hade just beslutat sig för en
gulgrön ulster, som han köpt samma höst hans
fästmö slog upp. Då ringde det. Mot den
mattslipade glasrutan i dörren skymtade en yfvig
fruntimmershatt.
Lektorn kände ingen nyfikenhet. Det var
naturligtvis en mamma igen på tiggarstråt. Hvarför
kommo aldrig papporna? Skämdes de? Men
mammorna de skämdes inte. De tiggde med tårar och
konfektögon om betyg åt sina långa lymlar, och
de virade ord som varm vadd omkring hans
ungkarlshjärta, och alla hans hof liga nej blefvo
åtminstone ett halft ja, ett halft löfte i deras öron. Käringen
får stå, jag öppnar inte, tänkte lektorn, och så
öppnade han.
— Jo, det är Signe, förlåt mig, men kunde jag
få säga ett par ord ...
— För all del.
Det här var i alla fall märkvärdigt; hvad i
fridens dar kunde människan vilja honom? Signe från
Kungsrestauranten! Han hade ätit sina middagar
där en tid och druckit en grogg ibland om
kvällarna i kaféet och pratat litet med flickorna, det var
alltsammans. Och nu satt hon i hans soffa och
såg både tafatt och beslutsam ut och rodnade till
och med. Hyn var annars blek af brist på luft,
ögonen likgiltigt vänliga, munnen slapp och röd
och ännu barnslig i linjerna.
— Nu min nådiga, sade lektorn. Han hade
krokat loss sina glasögon och satt och gned dem
medan han väntade. Blicken kisade nyfiken och
närsynt.
— Det är om Oskar Berggren... hr Berggren,
331 -
han går i lektorns klass, det vet jag. Han ställde
till så dumt och ledsamt i kaféet härom kvällen.
Ja, jag rår inte för det och förargelse har jag fått,
men det bryr jag mig inte om...
— Brukar pojken besöka Kungsrestauranten?
afbröt lektorn. Han hade satt glasögonen på sig
igen, och med dem kommo vecket i pannan och
förhörstonen.
— Brukar, nej inte precis det; han har kommit
någon gång, litet oftare på sista tiden Kanske.
Han har aldrig sagt någonting till mig. Han har
bara suttit och stirrat. Men så i fredags var det
några medicinare, som förde väsen, och en af dem
tog fatt i mig och drog mig ner i knäet, och
då kom han rusande och började öfverfaila den
där andre, och han var alldeles galen, hvit i
ansiktet, jag trodde han skulle skrämma lifvet-ur mig ..
— Ar han kär i Signe?
— Hvad vet jag, kan- jag hjälpa det, det är ju
bara en pojke.
— Det är inte bara det, tänkte lektorn när han
mötte sin bild i spegeln. Han tyckte att han själf
liknade en gammal mandarin. Men högt sade han:
Det var ju en ledsam historia, och vi ska väl ta
gunstig herrn i nackskinnet.
— Å nej, det är det jag ville be att lektorn inte...
den där medicinarn skulle anmäla honom, sa han.
Förlåt mig, snälla lektorn, kan inte lektorn hjälpa
pojken på något vis? För det vore ju synd om
han skulle..
— Om han skulle vara kär i Signe, ja.
— Om han skulle få dålig karaktär på sitt betyg,
eller hvad det heter.
— Det är flera än han som fått lida för sin
kärlek, sade lektorn emfatiskt och road af hennes min.
Hon sköt fram underläppen och såg buttert mot
fönstret, där små rännilar strömmade.
— Ja, så ber jag om ursäkt att jag besvaradt
— Se. så, bästa fröken Signe, lektorn klappade
hennes hand, jag skall fundera på saken. Men de+
blir att svika min plikt, om jag inte befordrar
pojken till laga näpst, så mycket Signe vet det.
— Åh, prat, sade hon själfsvåldigt.
Och lektorn kände med ett visst välbehag hennes
hand i sin, när hon tog farväl. En räddande ängel
i falska lockar och snäfkjol och indianväska —
Några dar därefter satt den unge mannen på samma
plats där hans förespråkerska suttit. Han var lång
och gänglig och kunde inte sitta stilla; ögonen i
hufvudet, händerna på knäna, munnen, ja öronen,
allt ryckte och rörde sig. En blodvåg sköt upp i
ansiktet emellanåt och släckte finnarna. Han såg
åt alla håll utom dit han skulle se.
— Berggren har hört till mina bästa pojkar, sade
lektorn, och det gör mig ondt om Berggren. Men
jag måste naturligtvis anmäla saken. Och ni vet
påföljden?
— Ja, kom det buttert.
— Det blir C i sedebetyg, om det går för det.
Jag hade väntat mig annat af Berggren.
Envis tystnad från soffan.
Lektorn suckade och såg ut på trädtopparna. Det
fula vädret hade gått sin väg på ett par dygn, det
det hade frusit på, en sval månluft flöt som ett
darrande silfverfluidum öfver taken. Det var ingen
kväll att spela moralist i. Det kändes som ett djupt
behof för lektorn att i sin ordning uppträda som
räddande ängel.
— Om jag bara kunde tro att Berggren verkligen
ångrar sig och lofvar mig som en vän att inte vidare...
att inte... ja, att vara förståndig, så kanske...
— Jag ångrar mig inte.
(Forts, å sid. 333).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
