Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 22, den 1 mars 1914 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LANDTLIG IDYLL.
FÖR HVAR 8 DAG AF ANDERS ÖSTERLING.
EMMANSÄGAREN Krister
Nilsson skulle i dag köra till
Vallie. Det var söndag och
strålande väder, en i och för
sig alldeles tillräcklig
anledning, men hushållerskan Boel
tycktes ha sin egen mening
om Vallie-resan och gjorde
invändningar i förtäckta
ordalag. Den tolfårige
brorsonen från Trelleborg, som
var på sommarbesök hos farbrodern, anade ännu
ingenting af denna åkturs hemliga betydelse, men
gladde sig att få medfölja. Likväl hade han ej
kunnat undgå att iakttaga den ovanliga omsorg,
hvarmed farbror Krister i morgse framför den lilla
blygrå spegeln mellan fönstren hade fört rakknifven
öfver sina magra käkar, som han på ett så
intressant sätt utspände med tungans hjälp.
— Hvad skall I göra i Vallie? frågade Boel.
— Jag skall inom till Hannas och snacka lite om
ängen! sade Krister i stram ton, medan han torkade
håkan, nu befriad från den gråsprängda skäggstubben.
— Om ängen var det, ja! sade Boel. Och
därvid blef hon alldeles gul i ansiktet.
Men Krister Nilsson lät sig icke bekomma, utan
-vände sig till brorsonen och sade i den vänligt jämn-^
åriga ton, hvaröfver denne alltid kände sig hedrad:"
— Och du skall följa med, Johannes. Det kan
vara roligt for dig att se Vallie, för det är en grann
by. Och så hälsar vi på hos bror Jönses på vägen.
Du får allt bli hemma, Boel, eftersom du är sur i dag.
Efter middagen stod den lackerade vagnen
framkörd på gårdsplanen och den förspända feta Tippan
nafsade med sömndruckna ögon efter
körsbärsträdens kvistar, nedtyngda af svartglänsande bär. Boel
borstade med korta, buttra tag Kristen Nilssons
ryggtafla, som omslöts af en stramsittande svart
knäckebrödsfrack. Johannes satt redan uppe i
vagnen och höll i tömmarna. Tippan vände sig om
och betraktade honom försmädligt där han satt i sin
jatinskolemössa från Trelleborg. Så klef Krister upp
vids Johannes sida. Tippan började rycka i selen.
— Still! Still! sade Krister, tog upp sin röda
näsduk, snöt sig länge och tände därefter en cigarr,
allt med den sirlighet som utmärkte denne landtlige
ungkarl.
— Hälsa så godt! ropade Boel i retfull ton, och
så bar det åstad på den hvitdammande vägen.
— Det skrået, sade Krister, hon vet inte hvad
hon vill.
— Tippan? frågade Johannes.
— Nä, Boel!
Någon vidare förklaring lämnades icke.
Johannes såg en lustig ljusgrå glimt i det kloka ögat
och gjorde den reflexionen, att farbror Krister i alla
fall såg fin ut, där han satt. Han var öfver
femtiotalet, men lätt och spänstig. Man såg också att
det var en person, som var mån om sig själf och
i allt beräknade hvad han tog sig för. Hans
hemman var helt litet, men sköttes omsorgsfullt som
en trädgård; han satt bättre i det än de flesta
storbönderna i grannskapet. Trots sin framskridna ålder
skötte han gården ensam med Boel, utom vid
skördetiden, då han hyrde hjälp från byn. Då kom
också Mårten taktäckare, som var särskildt förfaren
i att bygga stackar, och hvars omdöme om
skördens beskaffenhet på alla ställena rundt omkring
tillmättes ett slags officiellt värde. Just på honom
tänkte också Krister, när han i denna stund lät
blicken gå in mellan pilträden, där rågen böljade med
blåklint och vallmo.
— Mårten taktäckare blir nog belåten i år med,
sade han.
Den lugna rytmen af säd och klöfver gick som
värmevågor in i bådas sinnen, och Johannes
sjönk i drömmar. Som en grön ö simmade nu
långt borta i markerna den gamla kungsdösen,
där han brukade ligga och blunda i solnedgången.
Gården själf begrofs i den gyllengröna, vågiga
grödan, och vagnen vek af på stora landsvägen.
Stillheten föll djupare. Blott den mognande sädens
underliga, smeksamma hviskningar stego och föllo i
sommarhafvet.
Efter en knapp timma åkte de in i en stor,
skuggig by. Vid en brunglänsande damm lågo några
slöa gäss, men människor syntes ej till. Krister
vek af och körde in på en stenbelagd gård. En
stor grågul hund skällde lidelsefullt.
— Här bor Jönses! sade Krister.
Jöns, som var Kristers bror och alltså Johannes
farbror, steg ut på trappan i skjortärmarna,
rödmosig och förundrad.
— God dag, Krister! Stig in!
— Vi ska vidare till Vallie, sade Krister. Detta
är Johannes.
Johannes lyfte på mössan, och Jöns tog honom
stadigt i hand.
— Han liknar för resten Måns, sade han. På
ygenen. Men nu skall I min själ bli här en stund.
Stig in i stuan! Till Vallie sa du? Till -
Hannas? Tänker du på det än?
Krister sade ut i solskenet:
— Tänker och tänker. Jag tänker snacka om
ängen, som jag skulle köpa.
Jöns smålog slugt:
— Jaja! Jag säger ingenting.
En glåmig yngling trädde ut och hälsade med ett
förvånadt grin. Det var sonen i huset. Han
synade vagnen från ofvan till nedan och fann att
baksätet kunde fällas upp och ned. Denna sinnrikhet
fängslade honom, han tycktes knappast tro sina
ögon och yttrade svärmiskt:
— Hundans praktiskt. Har I sett det, far?
Hundans praktiskt!
Man skakade ännu en gång hand, en smula
misstroget å ömse sidor. Jöns föreslog ännu en gång
förgäfves ett glas konjak, men Jöns’ son sade med
en fräck blinkning:
— Den vagnen, farbror Krister, den får I allt låta
mig ärfva .
— Tyst, påg! sade Jöns, dock ej utan faderlig
stolthet öfver sonens framtidsblick.
Tippan var synbarligen oangenämt berörd öfver
att ej genast få vända hemåt och rörde nu högst
ovilligt sina kastanjglänsande skinkor på väg till
Vallie. Om en halftimma rullade man in i en ny
by. Krister lät tömmarne hvila, snöt sig och slog
dammet af rocken.
— Här * skall du få se på ett grannt ställe, sade
han. De körde in genom en port. En påfågel
höjde någonstädes i närheten sitt metalliska, gälla
skrik. ## En pi^a betraktade storögdt de inåkande.
— Är här någon hemma?
— Var så god och stig på!
Man fördes in i ett stort rum med sval, unken
luft. Ett skåp med kolorerade bilder ur den heliga
Genovevas lif upptog hörnet. En fetlagd kvinna i
sammetskofta bjöd dem att sitta ner: hennes röst
skrällde i det stilla rummet:
— Nej se det var då rart främmande. Sitt ner! Jag
skall strax kalla på Johanna. Sitt ner! Hanna! Hanna!
En nästan lika fetlagd kvinna med bleka bruna
ögon uppenbarade sig. Det var änkan Hanna,
gårdens ägarinna. Krister bugade sig många gån-
- 342 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
