Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 23, den 8 mars 1914 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
Man afhandlade viljans frihet. (Det ingår ju
nämligen i en sannt studentikos världsåskådning, att
skall man öfverhufvud kunna tränga till botten af de
filosofiska problemen, sker det bäst mellan kl. 1—4
på natten.)
Det var mest Grave som förde ordet, och han
hade åt sig utarbetat determinismer till en
praktisk filosofi.
— Hör nu pojkar, sade han, i det han då och
då underströk sina ord med en stöt af porterglaset
mot bordskifvan — om vi anta möjligheten af en
allvishet, som tillika är en allmakt, sä blir ju den
fria viljan ett rent nonsens. Nej, värre än så, det
blir en hädelse. Att tro att vår vilja skulle på
någon punkt kunna rubba den en gång uppgjorda
världsplanen.
— Hm, sade juristen Stenström — men om nu
denna världsplan i vissa fall lämnat två alternativ
öppna åt den personliga viljan
— Otänkbart! afvisade Grave i det han
samtidigt sneglade bort mot Dahl, som satt tillbakalutad
i gungstolen med halfslutna ögonlock. — Låt oss
till exempel ta fallet Dahl. Han hade trott att han
skulle gå på Fritzells seminarium i kväll. I stället
var det sedan årmillioner tillbaka beslutadt att han
skulle möta oss och bidraga till helaftonens trefnad.
— Och likväl hade jag svurit på att det skulle
vara slut med supandet när jag gick till sängs i
går.
Grave skakade leende på hufvudet.
— Ja, jag har länge märkt att du är en
själfplågare, lille bror. Du har föresatser. Det hade jag
också en gång. Men du minns det där gamla
ordstävet om vägen till helvetet. Det är bokstafligen
sannt. Finns det ett värre helvete på jorden än
att gång på gång stå med knutna händer och se
hur man på nytt svikit en föresats. Men det är
bara att tömma förödmjukelsens kalk i botten, ser
ni gossar, för där finner ni vishetens pärla. Skål!
Och det är att man inte har någon frihet, att man
inte skall reta försynen med föresatser, och att
allt som sker är nödvändigt. Sen är man öfver
det värsta och kan ta allt med ro.
Stenström tvinnade sina små mustaschspetsar,
medan medicinaren Eriksson, som afskydde
abstrakta resonemang, började snarka i sitt soffhörn.
Men du kan dock inte förbise, att det finns folk,
som genomför sina föresatser.
— Visst fan, men då beror det på att dessa
härflyter ur deras verkliga böjelser och stämmer med
deras natur. Man kan göra hvad man vill, men
man kan inte vilja hvad man vill, slog redan
Voltaire hufvudet på spiken. I somliga mänskors
skaplynne ligger att vilja njuta, i andras att vilja
försaka. Man bör inte lägga hinder i vägen för
någondera.
Och han sände Dahl ttt nytt uppmuntrande
ögonkast.
Denne satt i en halfdvala, föranledd af en lång
tids nattvak och svir. Allehanda tankar värkte dock
nyktert genom hans hufvud; det var nu på fjärde
året han låg vid universitetet och ännu ingen
examen! I stället hade han blifvit slappare, allt
oregelbundnare i arbetet, allt regelbundnare vid
dryckesbordet. Och så lät han sig försörjas af två kvinnor,
som hyste obegränsadt förtroende till honom.
I denna hvirfvel af själfförebråelse nådde honom
Graves paradoxer som en blid vaggsång för det
sjuka och knotande samvetet. Han var den han
var. Räckte hans vilja inte till för att genomföra
hans goda afsikter, så måste det bero på nedärfd
svaghet i karaktären, kanske en förvänd uppfostran.
Hvem kände väl bättre än han viljenederlagens
förödmjukelser och smärta, tills de slutligen bara
utmynnade i en dof leda. Men nu ville han gå
hem och sofva — komma bort från alltilhop på
några timmar.
Under en half minut ingaf honom tanken på
rummet, sådant han lämnat det, en grumlig
motvilja. Han såg det rökfylldt och kvaft, med kort,
marker och cigarrstumpar i vild oordning, ringar efter
glasen på spelbordet. Nå, här var ju inte bättre.
Utan nämnvärda protester fick han aflägsna sig
— hade väl heller inte bidragit vidare till
stämningen de sista timmarna, och då så — —
Det var redan ljust ute. Han påskyndade sina
steg, ty han ville inte möta solen.
När han ryckte upp dörren från den trånga
tamburen till sitt rum, slog en våg af friskhet honom
till mötes. Ena fönstret stod öppet, och den hvita,
nystrukna gardinen buktade sig som ett segel i
morgonens luftdrag,
Hvarje spår af gårdagen var undanröjdt. Han blef
stående i dörröppningen och stirrade på den
prydliga duken öfver nattduksbordet, på de nypolerade
stakarna och cigarrkopparna och täcket, som var
inbjudande viket åt sidan af en vänlig hand. Han
såg på alla möblerna och småsakerna i detta
minutiöst städade rum, där allt det bästa och det
finaste som de ägde efter hand fått sin plats —
förnam för första gången deras stumma
ömhetsförklaring.
Det var som fyllde den rummet med en fin och
blyg doft — — nej denna doft kom från ett
bestämdt håll — — och nu varseblef han borta på
spegelskifvan en liten bukett liljekonvaljer.
— Från Lina, stod det på en liten lapp.
Ingenting vidare.
Han förde dem mot sitt ansikte och andades in
dess själ. Hur hade inte hennes instinkt funnit
den bästa symbolen för all den ordlösa, intet
kräfvande, finkänsliga ömhet som omgaf honom och
som han så länge ignorerat.
Och Ernst Gustaf Dahl kände plötsligt någonting
gripa om sitt hjärta, inför hvilket han struntade i
hvad Grave ansåg om viljans frihet — —
H. 8 D:s Baltiska Pristäflan
är nu slutgiltigt afgjord, och meddelas resultatet
a omslagets 8:de och 9:de sidor till detta nummer.
Af det enkla lilla ordet "Baltiska" har sålunda
af en täflande kunnat utbrytas icke mindre än 459
ord med olika betydelse och antagbara enligt
täflingens regler. Ett i sanning beundransvärdt
resultat. — Ordlistan är värd ett närmare
studium, den röjer ett mer än vanligt omfattande
kunskapsmått och gör sin upphofsman all heder.
Vi beklaga endast att vara redaktionellt bundna
vid hemlighållande af insändarens namn.
Det arbete, som varit förenadt med
bedömandet af de insända listorna, har varit icke endast
tidskräfvande men ställt hög fordran på kunskap
om vårt språk. Och red. vill härmed uttala sitt
erkänsamma tack till licentiat Elis Andersson wid
Göteborgs högskola som ledt bedömningen.
Vi hänvisa i öfrigt till meddelande af
resultatet och komplimentera både de vinnande och det
stora antal "-närmast kommande" för ett i många
fall utomordentligt arbete.
Slutligen erinra vi till äfventyrs missbelåtna
därom att hvarje deltagare i täflingen förklarat sig
"godtaga täflingsresultatet utan invändning"
Redaktiomn.
- 358 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
