Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 24, den 15 mars 1914 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
döttrar, hvilka också i sinom tid blefvo
grefvinnor af Provence och Artois samt äfven som man vet,
båda fingo bära Frankrikes krona.
Vid bröllopsbanketten hade bruden för första
gången aflagt den allvarsamma sardinska dräkten
och var nu klädd efter franskt mod. Samma dag
afreste hon med sin svit till sitt nya fädernesland.
* *
. * >
Den 30 januari rastades i Montereau, och det
berättas som visst, att brudgummen, som var
otålig att skåda sin brud och pa samma gång skattade
åt tidens smak för maskeradupptåg, där uppvaktade
prinsessan i en tjänares skepelse för att öfverlämna
blommor från — sig själf, fian lär äfven hafva
uttryckt sin synnerliga förtjusning öfver prinsessans
behag, och äktenskapet ingicks alltså under lyckliga
auspicier.
Staden företedde den 31 januari en liflig anblick,
här skulle nämligen det egentliga bröllopet stånda.
En präktig äreport med de bourbonska och savoyiska
vapnen stod rest utanför staden, och på det gamla
slottet, som tillhörde markiserna af Guerchy, och
som en gång skådat Dauphins giftermål med Josepha
at Sachsen, rustades till bankett.
Karosserna rulta fram till kyrkan, först den
carig-nanska, strax efterföljd af hartigens af Penthievre
med brudgummen. Den gamle härtigen är denna
dag strålande, framtiden ler ännu en gång mot
honom. I sitt äktenskap med en prinsessa d’Este
har han ägt sju barn, af hvilka fem hvila i
grafhvalfvet på Rambouillet, endast prinsen af Lambalie
och en dotter återstår honom. Men - kan man
skåda in i framtiden? Och han ler ömt mot den
unga bruden. Denna nigar djupt för sin blifvande
svärfar och för sin brudgum. Maria Teresia af
Savoyen är vid denna tid aderton år, lång och smärt,
med ett härligt ljust hår, ovanligt klar hy och stora
klarblå ögon. Hon är mycket blyg, och alla dessa
ceremonier hafva varit en skärseld att genomgå.
Nu lyfter hon blicken till sin brudgum och
igenkänner i honom budbäraren från gårdagen. Hon
vedervågar en skygg liten förebråelse för det lilla
bedrägeriet, men prinsen endast småler helt
skälmaktigt, och man tågar in i kyrkan, där ärkebiskopen
af Luynes med traktens prästerskap väntar vid
altaret att mottaga brudparet.
Efter vigseln äger bröllopsbanketten rum, och
samma afton afresa de nygifta till Versailles för att
presenteras för haas majestät konung Ludvig den
femtonde och hofvet. Dauphin, sedermera Ludvig
den sextonde, antecknar samvetsgrannt:
"Den 5 februari 1767, prinsessan af Lambailes
presentation."
Det unga paret har alltså börjat vandringen vid
hvarandras sida. Men det hade varit nästan löjligt
för en ung elegant från denna tid att i längden vara
sin hustru trogen, hälst denna hustru visserligen fått
en mycket solid uppfostran, men var ofantligt föga
"pikant" och därtill bra nog naiv och oerfaren. Fem
månader efter giftermålet stod han i intimt
förhållande till fröken de la Chassaigne, skådespelerska
vid Comédie Francaise.
Ytterligare tre månader förflyta, och han har nu
hamnat hos en känd demimondän, fröken La Forest,
känd för sin ovanliga tygellöshet, och h/ilken han
förärat en del af de diamanter, hans hustru vid sitt
bröllop erhållit af härtigen af Penthievre. Denna
var emellertid slug nog att till härtigen återlämna
juvelerna, och den gamle blef så rörd öfver denna
handling, att han ädelmodigt lofvade att för
framtiden beskydda den sköna, som troligen ej hade
behof däraf. Hon uppdök sedermera i Ryssland och
förstörde där i grund lyckan i mer än ett hem.
Men nu försvann också prinsen af Lambaile och
återfanns föist efter ihärdigt sökande i ett uselt
hotell garni, där han "skötte sin hälsa", som blifvit
i grund fördärfvad genom hans tygellösa lefnadssätt.
Den förtviflade gamle fadern förde honom nu till
sitt slott Luciennes för att "genom luftombytet"
söka bota sin son, men allt var förgäfves, sjukdomen
hade sin gång, och efter en lång och kvalfull
dödsbädd afled Louis Alexandre Joseph Stanislas de
Bourbon, prins af Lambaile, öfverhofjägmästare af
Frankrike i en ålder af tjugu år och 8 månader.
Så slutade den siste ättlingen af kung Sol och den
sköna och samvetslösa madame de Montespan, från
hvilken åtskilliga olycksbringande
karaktärsegenskaper öfvergått till hennes sonsonson.
Den stackars unga änkan "begrät sin gemål, som
om han förtjänat det", skrifver en den tidens
krönikör. Hennes framtid tedde sig verkligen mörk
nog. Till de sina kunde hon knappast återvända,
hon hade nämligen vid sitt bröllop högtidligen för
all framtid afstått från alla arfs- och
förmögenhetsrättigheter i sitt hemland, Frankrike måste
hädanefter vara hennes fosterland. Den gamle hertigen
var emellertid fullt ut i lika stort behof af tröst som
hon själf, och dessa två skulle till lifvets slut vara
oändligt mycket för hvarandra. Hvad prinsessan
beträffar, var det endast en, som i ännu högre grad
ägde hennes tillgifvenhet — alla känna hennes allt
uppslukande kärlek för drottningen.
Det var emellertid ej långt ifrån, att hon själf
kommit att bära Frankrikes krona. Då Marie
Leczinska aflidit, började Ludvig den femtondes döttrar,
som önskade så att säga "reglera" sin fars vanor, se
sig om efter en ny gemål åt honom. Vid de små
té-cirklar som de gåfvo för att förströ fadern
framkastade de bland andra namn äfven prinsessans. Den
gamle monarken tog också förslaget i öfvervägande,
partiet var passande, hvad börd och rang ankommo,
prinsessan var ung, hvilket här spelade en väsentlig
roll, och hade ej just vid denna tid madame Dubarry
uppträdt på scenen, hade den unga toskanskans
öde varit ett annat. Dock är det tämligen visst,
att den olycksfödda sköna toskanskan äfven i ty
fall krossats af revolutionen, äfven om hon ej, som
skedde, blifvit mördad af den rasande pöbeln utan
något mera "lagligt" fått gå döden till mötes på
schavotten.
MEDDELANDE
till H. 8. D:s Medarbetare.
Skönlitterära bidrag,
hvilka städse i tur och ordning snarast granskas,
HONORERAS OMEDELBART EFTER
ANTAGANDE eller returneras i motsatt fall derest
20 öre porto åtföljt manuskript
BLIF MEDARBETARE T HVAR 8 DAG
Redaktionen.
- 375 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
