Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 27, den 5 april 1914 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN KVÄLL I MONTE CARLO.
FÖR HVAR 8 DAG AF SETH.
— Messieurs, faites vos jeus! säger croupieren
och ger med en snabb handrörelse rouletten fart.
— Rien ne va plus! och kulan börjar att hoppa,
dansa och studsa öfver tangenterna.
Ett dämpadt sorl ljuder genom de höga,
guldsmidda spegelsalarna.
Nummer 17! Det är tredje gången.
Men ingen håller på 17.
Den unge gentlemannen, som sitter bredvid
croupieren, har nu tolf gånger å rad hållit på de sex
första numren. Hans hög af guld och sedlar har
smält ihop till en fattig louis. Han tvekar ett
ögonblick och kastar den slutligen på 17.
Hjulet snurrar.
Ödesdigra sekunder!
Kulan har fallit på fem.
Hade han en enda gång till hållit fast vid "six
premiers" hade han vunnit 100 francs. Nu fanns
icke fem francs kvar framför honom. Ånyo snurrar
hjulet och kulan faller för fjärde gången ut på 17.
Han gör en hastig kalkyl, att na skulle han ha
haft en vinst af 20X35 == 700 francs.
Han stirrar bedöfvad ut öfver den gröna duken,
öfver hvilken guldet, silfret och sedlarna rinner i
en oaibruten rasslande ström.
Han sitter och tänker på att sedan två år nästan
allt vad han ägt vandrat öfver denna duk ned i
bankens kassor.
800,000 francs - mera!
Först alla kontanter, sedan alla värdepapper,
härefter huset i Berlin, slutligen det gamla godset i
Schlesien. Först spelade han föl nöjet, sedan af
lidelse — slutligen för att rädda, för att vinna igen.
Under de långa vinterkvällarna hemma i
Schlesien, sedan han låst in sig på sitt arbetsrum, hade
han tagit fram sin roulette och spelat - för öfning.
Det ena systemet hade han öfvergett för det
andra, och slutligen hade han, för hvilken gång i
ordningen visste han icke, funnit de vises sten,
systemet, öfver alla system, det med hvars hjälp man
måste vinna, "med den allra yttersta grad af
sannolikhet", om inte "oturen går öfver i det
öfvernaturliga". Han hade gjort upp matematiska
tabeller öfver chancerna, ritat upp serier med stigande
satser, som måste fånga lyckan, som man fångar
fisken i ett nät. Och han hade pröfvat sina system
hemma på skrifbordet, sett markerna hopa sig till
jättevinster och påföljande dag hade han rest.
När han steg på tåget i Anhalter Bahnhof för att
lämna Berlin, där han tagit upp nya inteckningar,
föreföll det honom, som om tåget aldrig ville gå,
som om en illasinnad makt höll det tillbaka.
Och när slutligen Brandenburgs sandhedar
skymtade förbi fönstren, insvepta i trist höstdimma, då
föll det öfver honom en blandning af beklämning
och hetsighet, som var outhärdlig, och som han
måste dränka i ett rus av sekt.
Då mumlade han för sig själf: — Detta är
vansinnet! Men jag måste! Allt eller intet! Hålla ut!
Raka vägen!
Och han steg af tåget i Monte Carlo i den fasta
föresatsen att spela, som om det gällde en
förströelse, åt hvilken han hängaf sig för första
gången, att hålla hufvudet kallt och tankarna klara!
Ty däri låg knepet.
Han hade med sig 50,000 francs. Tio tusen hade
han tänkt lämna hemma, men det hade inte
blifvit af.
Känslan att, om det gällde, han skulle behöfva
ligga och vänta på pängar, var outhärdlig. Kanske
kunde de komma bort på vägen! Nej, det säkraste
var, att ta med allt!
Aldrig riskera mer än högst 5,000 om dagen —
en alldeles tillräcklig summa att visa hvad hans
system dög till! Inte spela som en narr mera!
Och nu var han här. Nu satt han åter på denna
stol, där han helt visst suttit förr, fast han inte
kunde erinra sig det säkert, allt gick som i en
dimma, en yrsel.
. Nu var han här. — Han tog upp klockan, den
visade 11. Om en timme skulle banken stänga
och trängseln, ifvern, vanvettet närmade sig kulmen.
Klockan sex kom han. Inom fem timmar hade
han spelat bort — 50,000 francs, så när som på
700 Mark, som låg oväxlade i plånboken för hotell
och återresa.
Nå, hotellet behöfde inte bli dyrt! Och resan
kostade ej mera än 100 mark. Återstod cirka 500
mark, likamed 650 francs. Han kunde se
växelluckan från sin plats, banken var idel
tillmötesgående, han behöfde inte vänta tills i morgon, då
Crédit Lyonnais öppnade, det kunde gå genast.
Han kalkylerade vidare. Huset var borta. Men
godset skulle kunna räddas, om han vunne igen
100,000 francs.
Vinna igen 100.000 med 500 — på en timme!
Men vid spelbordet är allt omöjligt!
Var det inte hans skyldighet att offra dessa 500?
Han reste sig opp för att gå och växla, men som
ledd af en osynlig hand irrade han in i en annan
sal. Han blef stående vid ett bord, där det spelades
trente et quarante.
En engelsman, en liten slätrakad man, med ett
mildt och orörligt ansikte, hade satsat 6,000 och
strök just in sin vinst, men lät satsen stå. Åtta
gånger å rad strök han in samma vinst, vek
pedantiskt ihop sin sedelbundt och försvann i vimlet.
Vår man dref vidare och kom ut i vestibulen.
Där var svalare. Han hämtade sin hatt i garderoben
och gick ut.
Det hade regnat. Vattnet låg ännu som perlor i
rosornas kalkar, och en frisk lukt af berg och haf
slog honom till mötes.
Terassen var öde, och han hörde Medelhafvet
dunka långt nere under sina fötter. Stjärnorna
tindrade mellan palmernas blad, som vaggades af
ljumma vindar.
Han slog sig ned på en soffa och tände en cigarr.
Hvad den smakade härligt!
50,000 hade han spelat bort för en chimär — en
passion. Ty alla system i världen gällde ej en vitten
mot — lyckan. Och lyckan förföljer den som flyr,
och flyr den som förföljer.
Det kom öfver honom ett djupt lugn.
I morgon gick tåget — hem! Det återstod honom
ännu en tillgång, som han aldrig tänkt på, en
gammal lifförsäkring på ett mycket högt belopp. Den
kunde realiseras för att rädda godset. Tillsvidare!
Och sen fick sparsamhet och arbete göra resten!
Den gamla rouletten där hemma skulle brännas
upp, det var en farlig leksak.
Men det som var offradt fick vara offradt!
Med det beslutet gick han sakta upp för trapporna,
förbi Casinot till Café de Paris, där han beställde
en whisky för att stärka sina utmattade, men åter
uppvaknande lifsandar.
- 423 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
