- Project Runeberg -  Hvar 8 dag / Årg. 15 (1913/1914) /
437

(1899-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 28, den 12 april 1914 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

SPÅDOMEN.



FÖR HVAR 8 DAG AF MARIKA STJERNSTEDT.

JA, STACKARS LARS-OLOF,
nu är han borta på den sidan,
från hvilken man aldrig
kommer tillbaka, och kanske äro
vi inte så många, som
minnas honom mer .. Liten och
obetydlig var han, mål ur
mun fick han inte lätt, och
när han inte fick det, kunde
han i stället bli en smnla
bitter, gick för sig själf och föraktade världen. Trodde
inte på människorna. Trodde inte på kärleken, inte
på Lifvet. Ty så hette det den tiden, då Lars-Olof
ännu var med — inte så förfärligt längesedan ändå!

Han utbildade sig, som sagdt, till skeptiker. Han
var tyst, kall, behärskad. Så menade han själf.
Men bakom pinsnén var det inte otänkbart att
ögonen tårades, om någon var nog hjärtlös att retas
med honom mer än man skulle, och det hände
ibland. Bakom pinsnén var det inte uteslutet att
ansiktet skälfde till, när nerverna spelade honom
sina spratt, och det var inte häller så alldeles
sällsynt. Men eljes var han i vårt lilla kotteri, som
höll ihop den våren, den tjänstvilligaste,
finkänsligaste vän och kamrat man kunde önska.

Den våren var en regnig vår, och när jag säger
vår, menar jag ända in i juni månad, fram till
midsommar. Folk hade redan flyttat ut på landet,
utom några, naturligtvis, som af hvarjehanda
anledningar höllos kvar i vår lilla stad.

I vårt kotten suckade alltså hvar och en
öfver sina bördor, den ene var tvungen si, den andre
var tvungen så. Och om det ändå varit vackert
väder!. . Lars-Olof var den ende, som inga bördor
hade och inte suckade. Han stannade med oss,
herregud, därför att han inte trodde det kunde vara
så stor skillnad på den ena eller andra platsen,
och kanske också, litet grand, för en flickas skull,
som hette Ingrid och som inte brydde sig det
ringaste om honom, utan gick och laborerade ihop
en förlofning med en medicinare.

Lars-Olof visste af medicinaren, men han var ju
en skeptiker, alltså en man utan illusioner, han
insåg att medicinaren hörde till pjäsen och gjorde
honom ingalunda hans roll stridig. Och nog var
det ju ett oskyldigt infall, tyckte han, om det nu
föll honom in att stanna öfver midsommar i den
lilla tråkiga stad, där Ingrid råkade bo!

En af de allra tråkigaste eftermiddagarna, ja, så
tråkig som rägn, rägn, rägn och söndagsspleen
tillsammans kunna åstadkomma, sutto vi på
glasverandan till stadens lilla beskedliga utvärdshus och
hade tömt våra kaffekoppar. Sorgmodigt klinkades
på pianot i rummet bredvid, och vi hörde på, som
om det verkligen kunnat kallas musik, det som
presterades. Lars-Olof satt och blinkade bakom
pinsnén, rörd, trots allt, ty spelet därinne föreställde
Pajazzo, som naturligtvis var hans älsklingsopera.
Han rökte och tuggade på cigarrettmunstycket, och
vi andra tittade på rägnet öfver björkplanteringen,
tills Ingrid — ty hon var med — plötsligt frågade:

— Är det ingen, som kan spå i kort?

Och på en gång blefvo alla lifliga.

Det är lustigt med det där, att spå. Då lossa
förnuftets band, ingen anser sig för god till att
släppa taget och för en stund hänge sig åt fantasien
om att framtidens slöjor verkligen lyftas! Med ens
blef det för oss alla en sak af tvingande
nödvändighet, att en kortlek kom fram. Men hvem skulle
lägga stjärnan? Folkets vilja blir lag, och ehuru jag
aldrig i mitt lif sysslat med dylika konststycken förut,
befanns jag hux flux vara den utsedda, den som
måste fram, som måste kunna, helt enkelt måste!

Jag tog kortleken, nåväl, något hum har man ju
alltid om hur det bör gå till, och den som skulle
spås var Lars-Olof. Också där afgjorde vox popali.
Jag lade lydigt korten på bordet, han kuperade med
stort allvar, och jag började, sedan han valt sin färg:
klöfver knekt.

— Jaha, där ligger strax en dam, hjärtats dam.
Men ack, där kommer ett bref. Bryt det inte strax,
Lars-Olof, det rymmer ett stycke at Ödet! Och se
där, en herre söker damen. Svek. En olycka.
Och nu, titta, pängar! Mycket pängar!

— Puh! sade Lars-Olof strax föraktfullt.

— Det kan i alla fall inte undgås.

Och så gick jag vidare. Jag generade mig inte,
hvem som helst vet hur det låter, när orakel tala,
och jag improviserade djärft. Jag gick in i detaljer,
broderade, försäkrade Lars-Olof att han bar på en
hemlighet och att han skulle få sömnlösa nätter. Det var
lätt att säga. Han hörde på, ömsom röd och blek,
blinkande, allt nervösare, medan de andra hade
mycket mera roligt åt honom än åt mitt sammelsurium,
af hvilket de snart inte mindes ett ord.

Rägnet upphörde och vi lämnade glasverandan.
Vi promenerade in mot staden, Lars-Olof gick för
sig själf, gravitetisk, sluten. Vid första tillfälle tog
han afsked och försvann.

— Lars-Olof börjar bli omöjlig, sade vi. Men
Ingrid gick och småskrattade, ty hon kom ihåg
hvad korten sagt om damen och en annan herre,
och det tog non åt sig och medicinarn och var
nöjd. Och någon värre olycka än hennes
förlofning med medicinaren kunde ju inte gärna drabba
Lars-Olof för närvarande — men sådant hör det till
att man får finna sig i här i världen. Det visste
den kloka Ingrid.

Jag såg inte vidare till Lars-Olof, jag reste från
staden, sommaren gick, hösten kom. Om Ingrids
planerade förlofning läste jag ingenting i tidningarna,
men tänkte inte så mycket på det häller.

Det hade emellertid händt någonting.

Medicinaren hade farit på förordnande till en
badort, och där hade han träffat en annan flicka, en ny
flicka, en flicka från Göteborg med pängar fullt upp,
goda att ha, när studieskulderna börja bli betänkliga.
Herre, ja, man kan skämta med en eller annan liten
Ingrid i sin hemstad, hon är nätt, hon är snäll, man
leker så smått förlofning, och det förgyller upp en
eljes mulen och rägnig vår. Men det finns så
många andra krokar i ringdansen och kort sagdt,
ett tack och farväl i ett artigt bref hör till de saker
en ung flicka får lära att finna sig i, här i världen! ..
Detta var medicinarens räsonnemang, eller inte långt
ifrån, och det är ju för öfrigt en hvardaglig historia.

Ingrid tog emot slaget så godt sig göra lät, och
sedan påminde hon sig Lars-Olof. Det gick med
ens bjärt upp för henne i hela dess vidd, hur
hjärtlöst hon alltid behandlat honom, som var så
finkänslig, stilla, tacksam för litet, och med ringa
tankar om sig själf. Nu var det hennes tur att skrifva,
och det var till Lars-Olof hon skref, den gången.

"Snälla Lars-Olof, jag tycker jag har inte på
jorden en bättre vän än Lars-Olof. Lars-Olof förstår
så mycket, fast Lars-Olof inte säger det. Skrif
ibland till sorgsna Ingrid".

Eller något ditåt. Jag har ju inte sett brefvet,
men jag gissar det var så där.

Detta var midt i högsommaren och Ingrid gick
ensam hemma i staden, ty hon satt på bank och
fick inte semester än. Rägnet hade upphört och
det var brännande torka. Kotteriet var skingradt,
om kvällarna sträfvade Ingrid allena längs ån och
såg dess bruna vatten långsamt, sömnigt glida förbi,
förbi. Hon väntade på svaret från Lars-Olof, och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Oct 29 02:21:04 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/hvar8dag/15/0457.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free