Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 29, den 19 april 1914 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STUDENTER.
FÖR HVAR 8 DAG AF lf. G. OSSIAN-NILSSON.
|E VORO TRE unga
studenter, oskiljaktiga kamrater och
trägna deltagare i det
filosofiska seminariet. De voro,
åtminstone skenbart, lika
ifriga, alla tre, och
diskuterade intresseradt Hegels
förhållande till Kant, Höffdings
till Spencer och Platos till
Bergson.
Efter seminariet och för resten också annars,
när tillfälle gafs, fortsatte de diskussionen i enskild
trio. De voro ingalunda ögontjänare åt professorn,
det visade de genom sin alldeles oförändrade ifver,
antingen de sutto på sal tre eller på kond eller
ströfvade på Helgonabacken eller utåt Vallen.
Nu är kanske ögonblicket att nämna, att de tu
voro unga män, den tredje en ung dam. De
tillhörde burgna hem, hvilket egentligen förvånade,
eftersom de voro humanister och ej jurister. Men
därmed voro likheterna också angifna och uttömda.
Kandidat Odelgren var kandidat Sahlqvist så olik
som möjligt. Både till staturen, i det Odelgren var
lång, smärt och blond, medan Sahlqvist var liten,
rund, cendré och något kutig — och till kynnet,
som hos Odelgren var en blandning af
sangvini-kerns och flegmatikerns, medan Sahlqvist var
me-lankoliker. Så uttryckte de det åtminstone själfva.
De studerade på en tid, då det ännu lades vikt vid
den gamla temperamentsindelningen.
Hvad fröken Ytterdahl beträffar, så var hon nog
en harmonisk blandning af alla fyra
temperamenten. Hon var lång, mörk, blek, och de bruna
ögonen kunde härma både månhimlen och åskmolnet.
Hon ägde i alla händelser — likt de flesta
människor — åtminstone två sidor, af hvilka den ena
förstod den liflige och muntre Odelgren och den
andra bäst harmonierade med den kontemplative
Sahlqvist.
Alla tre togo nog sin filosofi på allvar, och deras
kritik angrep oförskräckt alla de hädangångna
skol-filosofernas blottor. När de hållit på en stund — i
det privata förstås —, blef emellertid Odelgren
regelbundet blasfemisk. Åtminstone tyckte de andra
så. Ty hvad skall man säga om en man, som inte
kan behärska sitt skämtlynne ens inför den store
Kant? Vid ungefär samma klockslag vardt fröken
Ytterdahl tystlåten, tankfull, mera passivt filosofisk.
Den ende, som fortfarande bibehöll ett aktivt allvar,
var filosofen Sahlqvist.
Unge Sahlqvist kallades också allmänt filosofen.
Han hade af sin professor fått betyg på att äga
filosofisk begåfning, och ungdomen böjer sig oftare
än man tror, för auktoriteter. Professorns
erkännande inverkade på hela seminariet och naturligtvis
också på Odelgren och Ytterdahl.
Odelgren, som villigt medgaf Sahlqvists
öfverlägsenhet, kunde emellertid inte hjälpa, att Sahlqvists
ändlösa föredrag verkade tröttande. Odelgren stod
inte ut med dem i hur många timmar som helst.
Han kunde plötsligt och oförmodadt ta sin mats ur
skolan och smita.
Då fortsatte Sahlqvist och Ytterdahl diskussionen
på egen hand. Och diskussionen bestod
dädanefter egentligen i en monolog, som räckte
Södergatan upp och ner sjuttiofem gånger eller tre
kaffekoppar och sex cigarretter på hörnkafét.
Äfven fröken Ytterdahl fann monologen litet
benig. Men samtidigt imponerades hon. Det fanns
beläsenhet, och det fanns dialektik i det här. Det
fanns utan tvifvel också en personlighet bakom
fraserna och måhända äfven erfarenheter — tidiga,
bittra erfarenheter. Ingenting eröfrar så ungdomen
som en människas tidiga, bittra erfarenheter.
Hon kunde öfverraska sig med att gå och snegla
på den lustiga profilen med den långa, tunna näsan
och på ryggkurvan, som nästan liknade en puckel.
Hon kunde iakttaga denna afmätta, pendellika gång,
som ej stapplade på ett steg, ej påskyndade eller
saktade sin rytm. Och hon kunde lyssna till hans
långa mumlande oration som till en melankolisk
dyning, hvars ord och vågor dolde eller halfbiktade
"tidiga, bittra erfarenheter".
Filosofen föreföll ovanligt mogen och färdig vid
sina tjugotre år. Han gick också under
smeknamnet "gubben Sahlqvist".
Men för unga Ytterdahl fanns det ingenting
löjligt i detta gubbaktiga vid unga år. För henne var
den tidiga mognaden ett tecken på en djup och rik
natur. Hon misstog ej hans pratsamhet för idel
dialektik — eller om hon en tid gjort det, så
ändrade hon snart uppfattning. Hans meddelsamhet
var naturligtvis ett slags lyrik, en andligt blödande
människas försynta bikt.
Och hon fängslades, fängslades mer, än hon
märkte eller ville erkänna. Hon kände en
omot-ståndlig dragning till hans sällskap. Hon lyddes till
hans utläggningar — som kunde förefallit en annan
torra och pedantiska - med ett religiöst allvar, som
om det varit hjärtenäring för henne. .
Det dröjde en tid, innan Odelgren märkte det:
Ytterdahl rodnade under Sahlqvists blick. Men då
smilade Odelgren sarkastiskt, hvarpå han vardt
tankfull — och rodnade, han med.
Det var någonting på tok här, och han antog, att
det var hos Sahlqvist. Att det kunde vara
någonting på tok med Odelgren själf, det hade inte
hunnit upp öfver hans medvetandes tröskel.
Men just vid denna tid — det lackade mot
slutet med höstterminen — upptäckte Odelgren också,
att Ytterdal var en skönhet. Någonting sådant hade
inte fallit honom in förut. Förut hade hon helt enkelt
varit kamraten Ytterdahl, filosofen Ytterdahl,
månskensansiktet Ytterdahl — intelligent flicka, möjlig att
resonera med, möjlig också att prata nonsens med
som med andra flickor. Men att hon var en skönhet —
När höstterminen slutade, hälsade Odelgren knappt
på Sahlqvist. Det rådde ingen ovänskap dem
emellan. De hade inte bytt ett ovänligt ord. Men det
var, som om Sahlqvist tunnat af, lösts upp och
försvunnit. De glömde ta afsked af hvarandra —
glömde det i idel lärd tankspriddhet.
Sahlqvist märkte det knappast, ty han var
verkligen fruktansvärdt tankspridd. Men den som märkte
det, var Ytterdahl, och hon höll på att bli ond på
Odelgren. Men med henne glömde Odelgren
ingalunda ta afsked. Han tog afsked både länge och
väl — och när hon nödgades se honom i ögonen
— ett par ovanligt vackra, fuktiga, blåa ögon —
tyckte hon ej utan skäl, att hon läste någonting
om "tidiga, bittra erfarenheter" där längst inne ..
Julferierna tillbragte de tre i hvar sin familjekrets.
Men fröken Ytterdahl öfverraskades annandag jul
af en längre epistel från Odelgren — en, som man
kunde tänka sig, skojfrisk epistel — med ett par
droppar vemod på slutet. De dropparna gjorde
mottagarinnan helt fundersam. Från Sahlqvist kom
däremot ej en rad, ej ens ett julkort. Men utan
tvifvel var sådant under en så djup och allvarlig
naturs värdighet.
Återseendet vid vårterminen blef hjärtligt. Äfven
Sahlqvist och Odelgren tycktes glada att återse
hvarandra. Och de filosofiska diskussionerna
åter-upptogos genast.
- 453 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
