Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 30, den 26 april 1914 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VICTOR BALCK 70 ÅR.
Victor Balck, den evigt unge och
absolut oförbränneliga, fyller i
dagarne sjuttio ar’ Ingen vill tro
det, men anda ar det sant, ty han
ar född den 25 april 1844. Hell
alltså generalen med de sjuttio
va-rarne: hostar och vintrar ha
lyckligtvis gått spårlöst fram öfver
honom och ännu manga ar ar man
berättigad hoppas att han skall
meddela af sitt äktsvenska
var-och gosselynne at svenskt
idrottslif
Ty som dettas verklige
upphofsman och fader ar general Balck
framfor andra att anse. Ingen har
uträttat sa mycket som han for att
genom uppvisningar göra den
svenska gymnastiken kand och erkand
inom utlandet, det ar sant. Men
hvad som framfor allt ar hans
lifsgärning ar att ha väckt den sven-
£yter portratt KUclu Btsn^t <W»«*J*w™.
Utnämnes enligt förljudande i dagarne till
generalmajor
ska ungdomens hänförelse for alla
de olika slag af fri idrott, hvilka
nu stå i begrepp att såsom aldrig
tillförene bli en hela folkets
tillhörighet: rodd och skridskoåkning,
skidlöpning och friluftslekar, den
ena idrottsgrenen såväl som den
andra har njutit formånen af hans
väckande understod och kraftiga
handtag, af hans organisatoriska
förmåga. Vid den kritiska tidpunkt
da en snabbt sig utvecklande
industrialism och en af en kraftig
ekonomisk förkofran alstrad
njutningslystnad hotade att bemäktiga
sig svensk ungdom, höjde Victor
Balck fältropet: ut i det fria och
lyckades for detsamma vinna
ge-hor. Dan ligger hans ara, dan hans
storhet, dan anledningen, hvarför
hela våit folk till honom står i
tacksamhetsskuld.
vacker dag sommarsolen stekte på taksmörkhmpen
med den beklagliga påföljd, att det så smått började
droppa i löjtnant "Harrings" tupé. fian viftade
energiskt med handen för att jaga bort de supponerade
tlugorna, men då detta inte lyckades, höjde sig hans
spanande blickar mot taket och därmed var
illgärningen afslöjad. Den följdes ögonblickligen af sin
förtjänta lön.
Den s. k. länsätningen var ett ofta återkommande
okynne, men ett förtjusande sådant.
Matentreprenören hade enligt sitt kontrakt skyldighet att
servera af sina kulinariska konstprodukter, så mycket
kadetterna önskade, och tog det slut — ja, då måste
han taga till hvad som fanns, och detta var i regel
alltid bättre, än hvad den ordinarie menuen bjöd.
Gröten hade t. ex. ingen åtgång, och följaktligen
kokades af denna i det minsta laget. Men så kom
ordern "länsätning" i hviskande ton bord efter bord,
och du min värld hvad man åt! Och så ropades
på mer och mer och mer, medan "ulvarna" med
vansinne i blicken sprungo om hvarandra, och
en-trepenören ut i köket svor, så att taket kunnat lyfta
sig. Så kom det då till slut något annat, skinka
och potatis eller så, men då fanns det inte en
kubiktum rum i en enda kadettmage. Men man hade
beredt den förbittrade entrepenören en kvalfull stund,
och något annat var icke meningen. Det mådde
han för resten godt utaf.
Jag kommer än i dag ihåg, huru en kamrat —
nu död för några år sedan som öfverstelöjtnant —
höll på att låta sitt unga lif en sådan
länsätnings-c^fton. Doktorn hade att göra med honom en hel
timme.
Om jag härofvan i någon ringa mån lyckats
lefvande framställa några bilder från forna tiders
Karlberg, så förstår nog läsaren, att krigsskolan hade
en jordmån, alldeles säreget lämplig att uppdraga
originaler. Bland dess ha af helt naturliga skal
lärarne stannat lifligast kvar i minnet hos gamla
tiders kadetter, och om dem skulle kunna skrifvas
spalter. Men utrymmet medgifver ej någon
ingående skildring af kollegiet, och jag får nöja mig
med en profil.
Monsieur Cordier de Bonneville var säkerligen
det största original, som någonsin läst franska
språket med en klass okynniga poikar, och dessa voro
naturligtvis inte sena att upptäcka och begagna sig
utaf hans löjliga sidor.
- 477
Det var han, som alltid frågade i ordning, hvarför
hvaije kadett beredt sig bara på ett svar, och afgaf
detta äfven om Bonneville i distraktion hoppat
öfver en elev eller en fråga.
— Sinon, svarade professorn — värr dett så?
Jo — herrn svarade rätt, men jag frågade orätt.
För öfrigt står den käre Miinchausen långt efter
Bonneville i ljugandets vackra konst. En vacker
dag berättade en kadett för Bonneville, att det blåst
så förskräckligt på natten i skärgården, att håret
blåst af en fiskare.
Detta var nu starkt, och Bonneville snöt sig
betänksamt, medan han funderade huru han skulle
bräcka historieberättaren. Snart var han klar.
— Ja, apropos fiskare, sade han, så var jag och
några andra markiser — Bonneville var fransk
emigrant — en gång i Helsingborg, då sillen gick till
så, att man kunde köpa en tunna för sex styfver.
Ta mig d—n, om det är sannt.
Någon vän hade inbillat Bonneville, att han borde
sätta, om efter eden, för att förstärka den. På det
viset, säger Braun, undgick han att många gånger
dagligen försvära sig. Nå — han fortsatte.
— Jag och de andra markiserna ville se Helsingör,
och då jag kom ned till hamnen i Helsingborg, stod
sillen sa packad mållan Sverige och Danmark, så
att man torrskodd kunde gå öfver sundet. Jag och
de andra markiserna gjorde det äfven — ta mig
d—n, om det är sannt.
Kadetterna skrattade ofantligt, men en näsvis
yngling frågade vördsamt, huru det gick på återvägen.
— Då hade sillen gått sin väg. Det kom rägn
på natten.
— Men hur kunde sillen lefva så länge utan
vatten ?
— Sinon! Den var väl tvungen.
Man kan tänka sig hvad en klass kadetter skulle
hafva roligt med en dylik lärare.
Jocknick är ett annat Karlbergsoriginal men i en helt
annan stil. Till honom återkommer jag i nästa n:r.
Till slut ett par ord om en på sin tid
uppseendeväckande kadettduell. Den var visserligen inte
alltför farlig, men i allt fall en korrekt och regelratt
tvekamp.
Ett par kadetter hade kommit i gral om, huruvida
Sverige eller Tyskland ägde det tappraste och
intelligentaste folket, I hetsigheten föllo ord, hvilka
måste "aftvås med blod", man anskaffade sekun-
Forts å sif. 480
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
