Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 36, den 7 juni 1914 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Rüdesheim, och där troppade nästan allesammans
af. jag och mitt sällskap bland de andra. Under
villervallan med gepäcket blef det blott tid till ett
hastigt afsked med ömsesidigt tack för samvaron.
Så skildes vi.
Jag hade nyss fått en remissa hemifrån, så jag
tyckte jag kunde kosta på mig att ta in på det
"förnämsta hotellet, hvars stora vackra veranda
sträcker sig utefter floden. Jag gjorde en promenad
och återvände då ljusen började tändas och kasta
långa darrande guldpelare i vattnet. Det var
oförgätligt vackert.
På verandan gick det lifligt till. En grupp
studenter uppstämde den ena af sina kårsånger efter
den andra, och med dem alternerade under
anförande af långskägget samma sångartrupp, som varit
i farten redan på ängaren.
Det var luft i luckan, det var jubel, det var geist.
Jag tog ett bord i en vrå och beställde in en
Rüdesheimer.
Till min glädje såg jag efter en stund professorn
med sin hustru komma in på verandan. Hon hade
nu klädt sig i en enkel men ytterst smakfull
aftontoalett och syntes mig om möjligt ännu mer
bedårande än förut. De sågo icke mig och slogo sig
ned ett bra stycke från mig.
Jag ville ej vara påträngande utan höll mig i min
-vrå i skymundan. Jag njöt för resten nästan mera
-af detta. Nu kunde jag ostörd betrakta den fina
profilen, den ungdomligt rundade kinden med sin
skälmska grop, det mörka håret, de svarta ögonen
med sina långa fransar.
Och jag betraktade dem också. 1 en timmes tid
satt jag försjunken i andäktigt åskådande, och
småningom kolkade jag i mig hela nidesheimern. Jag
iakttog, att man inte häller vid professorns bord
föraktade denna vara. Den var också öfverlägsen.
Plötsligt kände jag mig gripas af en poetisk yra,
sådan jag inte känt sedan jag som skolpojke någon
gång klottrade vers, och halft omedvetet skref jag
med min blyerts på bordets marmorskifva ett
impromptu, något å la Heine. Låt mig se, det lät
så här:
Oh Rhein, ich sah deine Welle
und die übrige Well erblich
Und ich habe im Rheinwein-Urquelle
gefunden — das Ding an sich
Wenn das Ich wie Fichte behauptet,
ine Nich. Ich gegen sich setzt
so setz ich, wenn Ihr es erlaubtet,
den Rheinwein zuerst und zuletzt.
Det var ju icke så värst
lysande, men då jag just nu
såg professorn lämna sitt
bord medan hans fru satt
kvar, kunde jag inte motstå
"frestelsen att skrifva
snille-iostret på ett visitkort, som
jag därefter lät en kypare
öfverlämna till den sköna.
Hon betraktade det förvånad,
läste, skrattade, vände sig om
och mötte min blick. Så gaf
hon mig en vink att komma
och slå mig ned vid hennes
bord, en vink som jag naturligtvis genast
hörsammade.
Snart voro vi åter inne i ett gladt samtal. Medan
hon talade, betraktade hon oafbrutet min kråsnål,
och slutligen sade hon förklarande:
— Jag sitter och ser på er nål. Kan ni tänka er
att jag har en precis likadan?
— Det är inte möjligt! utbrast jag.
— Inte möjligt? log hon, — hvarför är det inte
möjligt?
— Därför att, stammade jag... därför att jag tror
att den här är fullständigt unik.
— Nu är ni inte logisk, sade hon. Tro är inte
detsamma som vetande. Jag har min lite
svåråtkomlig nu, men i kväll när jag packat upp skall
jag lägga fram den, och så skall ni få se den i
morgon bittida. Jag kan försäkra er att de äro så
lika, att ni inte kan skilja dem åt.
Samtalet tog nu en annan vändning, ty professorn
återkom. Han hälsade mig vänligt, och vi tillbragte
en mycket glad kväll med ett lagom kvantum
filosofi, ett rikligt kvantum sång och ett icke
obetydligt kvantum rüdesheimer. Vi njöto stunden med
lifligt behjärtande af den refräng, som gång efter
annan genljöd i våra öron, och i hvilken vi som
alla andra instämde:
Morgen ist auch ein Tag
heute ist heut’.....
Det blef midnatt. Månen, som stod rätt öfver
floden, strödde sitt silfver öfver den, glänste på
taken och tinnarne i Bingen ocn lät den gamla
borgen Klopp på motsatta stranden kasta en
slagskugga, som kom den att te sig ännu mer
fantastisk än förut. Professorn började bli sömnig och
talade om att lägga sig. Men professorskan sade
att det var alldeles för tidigt påtänkt, och att en
månskenspromenad just nu skulle vara förtjusande.
Hon vädjade till mig med en blick, som kom mig
att rodna som en gymnasist, och naturligtvis
instämde jag i hennes åsikt, dock utan opassande
entusiasm.
— Nå, kan inte ni båda ta er en liten promenad
då? sade professorn. Jag är
trött och vill sofva. Men gå
nu inte och enlevera min fru,
tillade han vänd till mig och
hotade mig med pekfingret.
Hon får högst en timmes
permission. Det måtte väl räcka?
Ack ja, det räckte. Det räckte
för en af de härligaste
dårskaper jag i mitt lif underlåtit att
begå. Vi vandrade ut på
vägen, hon och jag. Den var
svart som grafven, jag bjöd
henne min arm, och hon tog
den. Jag kände hennes hjärta
bulta mot min högra
öfverarm, här... strax ofvanför
armbågen.
Och månen stod öfver
Bingen och glittrade i Rhen.
Jag kan ej skildra hur det
gick till, men vårt samtal, som
i början af promenaden rört sig
DEN I VARBERG NYFUNNA URNAN
Foto. Ranch, Varberg. Kliché: Bengt Silfversporre.
Vid röjningsarbetena söder om
Varbergs fästning har man i
därliggande skrothögar påträffat en
stor och synnerligen vacker
sten-urna, hvilken antages vara utförd
af någon af de gamla lifstidsfångar
som på fästningen uttjänat sitt
straff. Aktiebolaget C. A. Kullgrens
anka som äger ifrågavarande
skrothögar har som gåfva
öfverlämnat det vackra fyndet till Varbergs
stad. Enligt forljudande kommer
badhusstyrelsen att låta montera
urnan på fyndplatsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
