Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 36, den 7 juni 1914 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om likgiltiga ting, kom småningom utan skönjbar
öfvergång in på kapitlet om reinkarnationen och
själarnes sympati. Det är ett mycket farligt kapitel
att afhandla med en ung vacker dam, men aldrig
farligare än vid Rhen i månsken.
Plötsligt slogos ett par armar om min hals, en
kind berörde ett ögonblick min egen, och i en
gråtparoxysm låg min sköna följeslagerska vid mitt
bröst.
Men som sagdt, jag är ingen fruntimmerskarl.
Det var också långt mindre genom min förskyllan
än genom Rhens, vinets och månskenets som denna
situation inträdt. Där stod jag... ja, jag skäms att
säga det... där stod jag som Luther på riksdagen i
Worms och kunde inte annat än bara framstamma
några ord för att lugna fru professorskan.
Men dessa ord hade i alla fall en mycket
lugnande effekt.
— Förlåt mig, stammade hon, jag bär mig så
dumt åt att jag skulle ha stryk. Ni är en god
människa, det är ni.
Jag tog på nytt hennes arm, och vi promenerade
tillbaka till hotellet. Innan vi gingo in, tryckte hon
min hand och sade:
— Glöm min dumhet. Låtsa som om det aldrig
händt. Påminn mig aldrig därom.
Det lofvade jag.
Ganska konsternerad kom jag in på mitt rum
och gick ut på balkongen för att kyla min panna
och mina tankar.
Där nere bland sångarne hade det tydligen varit
något gruff, ty jag hörde en stämma, som måste
komma från langskägget, vädjande ropa:
— Inte ska vi gräla, gossar! Är vi inte alla
tyskar? Är vi inte alla germaner?
Och jag tyckte mig höra hur han slog sig för
sitt bröst i öfvermåttet af patriotism och vänskap.
Hans ord följdes också af starka hurrarop och af
"Deutschland, Deutschland über alles".
Jag gick in, klädde af mig, och somnade så
småningom tack vare en af mitt hemlands
aftontidningar, som jag funnit virad om mina galoscher i
kappsäcken.
På morgonen gjorde jag en öfverraskande
upptäckt, en högst fatal upptäckt. Min kråsnål, min
fina, dyrbara kråsnål var borta. Den satt inte i
kravatten, där jag alltid brukade sticka fast den.
Jag kunde inte heller erinra mig att jag tagit den
ur kravatten kvällen förut. Jag ville snarare
minnas, att jag inte gjort det. Jag sökte öfverallt i
rummet men utajwresultat.
I ett miserabelt humör kom jag ner
tilljru-kosten. Där fann jag professorskan redan
sittande vid frukostbordet. Utan ett spår af
förlägenhet hälsade hon ett otvunget och gladt god
morgon, sade att hon och hennes man ändrat sin
resplan och skulle gifva sig af redan vid elfva tiden
men att professorn inte ville ha någon frukost.
Han föredrog att ligga ännu en timma.
Jag slog mig ned vid hennes bord, och då... jag
trodde knappt mina ögon... får jag se min förlorade
kråsnål sitta i hennes bluslif. Mållös af förvåning
stirrade jag på nålen, och utan tvifvel såg jag mer
än ovanligt fårskallig ut.
Hon följde min blick, såg mig därefter leende in
ögonen och sade:
— Ja, här ser ni nu: är det inte sant som jag
sade igår att våra kråsnålar äro lika som ett par
tvillingar?
Hon räckte mig den, och jag vill lofva att jag
vred och vände på den! Det fanns intet tvifvel: om
det funnits två sådana nålar, voro de faktiskt
omöjliga att skilja från hvarandra.
Om det funnits, ja!
Hvad skulle jag tro? Hvad skulle jag säga? Jag
bara gapade.
— Men hvar har ni er egen? fortsatte hon.
— Min egen... jag har förlorat min egen,
stammade jag. Min egen nål är försvunnen sedan i
går kväll.
Och gripen af en omotståndlig impuls tillade jag:
— Ni skämtar väl inte med mig? Är inte det
där min nål?
Hennes min uttryckte den största öfverraskning:
— Har ni tappat er nål, säger ni: Nej, jag
skämtar inte, denna nålen är min, det är den jag talade
med er om i går kväll.
De underligaste tankar snurrade rundt i min hjärna.
Jag tänkte på vår vandring i mörkret, jag tänkte
på den plötsliga omfamningen. Var det möjligt, att
denna kvinna.. nej, det var omöjligt, alldeles omöjligt.
Jag grubblade så att mitt hufvud ville sprängas.
Så sade jag med tillkämpadt lugn:
— Jag är öfvertygad om att jag blifvit bestulen.
Ur ekonomisk synpunkt betyder det just ingenting,
ty nålen var bara en mycket skicklig imitation.
Den var värd högst en tjugofem å trettio mark.
Men jag har ärft den från min farfar, och den har
stort pietetsvärde för mig. Jag skall anmäla
saken för polisen på förmiddagen. Men först skall
jag på ett par timmar fara upp till
Niederwald-Denkmal och se på utsikten.
Jag bjöd henne farväl, bad om min hälsning till
professorn, och med mycket blandade känslor steg
jag upp i bergbanan.
Klockan ett kom jag tillbaka. Af portiern hörde
jag, att professorns hade rest och jag steg in i mitt
rum.
Jag gaf till ett rop af häpnad. Sannerligen, där,
på golfvet, under bocken med resväskan, låg min
kråsnål!
Jag tog den och sjönk ner i en af dessa röda
emmor, som aldrig saknas i ett bättre tyskt
hotellrum. Där satt jag länge och grubblade. Men ju
längre jag grubblade, ju mer begrep jag att denna
gåta var omöjlig att genomtränga.
Hade nålen legat där, äfven då jag letat efter den
på morgonen? Jag kunde inte svära på motsatsen.
Eller hade någon med min nyckel, som hängde
utanför dörren, öppnat denna och lagt dit nålen? Och
denna någon — var det hon?
Och om hon gjort det, skrämd af mitt hot om
polis och upplyst om smyckets värdelöshet,
hvarför hade hon stulit nålen från mig? Hon tycktes
ju befinna sig i utmärkta
förmögenhetsomständigheter... och om hvilken raffinerad brottslighet skulle
det ej vittna, att hon redan tidigt på aftonen, då hon
serverade mig historien om kråsnålen n:r 2, gjort
upp sin plan? Kunde jag tilltro denna bedårande,,
högt bildade kvinna något sådant? Kunde både
hon och hennes man vara svindlare? Otänkbart..
Jag ställde några frågor till portiern och fick klart
för mig, att professorn, som ofta besökt hotellet,,
utan minsta tvifvel verkligen var den kände
vetenskapsman han utgaf sig för.
Men om hon var kleptoman? Åter vann tviflet
insteg i min själ. Och där har det bott alltsedan..
Ännu i dag händer det ibland, att jag grubblar på.
detta mysterium. Har denna nål en "tvilling" i
Tyskland, eller har den det inte?
Svara mig på det, du cyniker, som så lätt
affärdar kvinnosjälens gåtor!
Skål!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
