Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 37, den 14 juni 1914 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CLAES ANNERSTEDT.
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
Den 7 juni fyllde En af de aderton, f.
bibliotekarien vid Upsala universitetsbibliotek, d:r Claes
Annerstedt sjuttiofem år. Ungefär samtidigt hade han
tillfredsställelsen att med ett fjärde och sista band
föra fram sitt standardverk, Upsala universitets
historia, till den föresatta målpunkten 1792.
Claes Annerstedt tillhör en gammal svensk slakt,
som räknar sina anor från småländska bönder:
namnet är taget af en bondson, som var född i
An-nersta församling i Sunnerbo och under början af
1700-talet var kyrkoherde i det berömda Femsjö
pastorat. Redan en dennes son knöt som professor
namnet Annerstedt till Upsala universitet och allt
sedan den tiden har släkten haft ett namn i den
svenska lärdomshistoria dess nu firade ättling som
ingen annan beskrifvit. Claes Annerstedt är son
till denne prof. Daniel Annerstedts sonson, rektorn
vid högre allmänna läroverket i Upsala Rudolf
Annerstedt och dennes maka Carolina Tersmeden,
hvars moder hade professorsanor både på fädernet
oqh mödernet: fadern hette Aurivillius, modern
Rosén och själf fick hon med sina syskon
adelsnamnet Rosén von Rosenstein.
Född den 7 juni 1839 blef Claes Annerstedt
student i Upsala 1858, filosofie kandidat 1866 och 1868
filosofie doktor. lians gradualafhandling
"Grundläggningen af svenska väldet i Livland 1558 — 1563
samt däraf alstrade stridigheter inom Vasahuset"
gaf redan vid handen, hvad den svenska
häfdateckningen af honom hade att hoppas: den belönades
med Geijerska priset och gaf anledning till hans
kallande till en historisk docentur. Om Sveriges
statsmakter haft samma känsla af det kulturella som
af det militära törsvarets stärkande, borde de icke
ha försummat att med det ringa anslag, som
härför erfordrades, satt Annerstedt i tillfälle att liksom
C. G. Malmström helt ägna sig åt
historieforskningens uppgift. Nu tvangs han i stället att för
utkomstens skull öfvergifva den akademiska
lärarebana, för hvilken han 1869—81 som svältaflönad
t. f. adjunkt och t. f. e. o. professor lagt i dagen
de mest ovanliga förutsättningar: åt honom
anförtroddes bl. a. att såväl åt vår nuvarande konung
som åt hans bröder under deras Upsalavistelse
gifva handledning i historiens studium och det är
under denna period af sitt lif han särskildt genom det
ypperliga sätt, hvarpå han värkställde det fortsatta
utgifvandet af urkundsverket Scriptores serum
suecicarum medii ævi, förvärfvade sig anseende som en
at de förnämsta kännarne af vår medeltidshistoria,
påbegynte författandet af Upsala universitets
historia, af hvilken första delen, omfattande åren 1477
— 1654, utkom till universitetets jubelfest, samt
eröfrade sig en rangplats som skildrare af utländsk
historia på svenskt språk genom sin framstående
skildring af Englands historia 1603-88 i Wallis’
bekanta universalhistoriska verk. År 1883
utnämndes Annerstedt i stället för till innehafvare af den
personliga professur, hvaraf han i så rikligt mått
gjort sig förtjänt, till Carl Gustaf Styffes
efterträdare som chef för Upsala universitetsbibliotek.
Lyckligtvis hade Annerstedt äfven för denna
uppgift de rikaste förutsättningar: han var den födde
organisatören, han hade ordningssinnet, men tillika
utvecklingsenergien, han hade framför allt den klara
förståelsen af hvad ett universitetsbibliotek betyder
för universitetet — att det i själfva värket är
centralhärden för forskningsarbetet, "cardo rerum
aca-demicarum" — och, framför allt, icke blott insikter
om hvad universitetsbiblioteket borde vara utan
ock viljan och förmågan att därtill förvandla det
Det skulle vara lönlöst att för utomstående söka
till fallo klargöra, hvad Claes Annerstedt betydt
för det uppsvenska lärosätet genom sin
biblioteks-vårdande verksamhet. Men nämna vi, att tack vare
honom biblioteket fått ändamålsenliga lokaler, bl.,
a. för första gången en läsesal, en rationellt ordnad
uppställning, en för olika forskningsändamål
afpassad, mönstergill katalog, sist och icke minst
tillräckliga bokinköpsanslag och de rikt utnyttjade
bokutbytesmöjligheter, hvilka äro ett vetenskapligt
biblioteks grundförutsättning, tår måhända äfven
lekmannen i någon mån en föreställning om hvad
Annerstedt som universitetsbibliotekarie uträttat och
hvarför de initierade pläga säga, att "Carolina", den.
byggnad, hvari den stora boksamlingen är inrymd„
fått förnyad anledning att bära beteckningen
"rediviva" — den återuppståndna!
Men naturligtvis gick denna organisatoriska
verksamhet ut öfver hans eget forskningsarbete. "Min
verksamhet som författare har", skrifver han med
den för honom kännetecknande blygsamheten i det
bref till H 8. D:s redaktion, hvari han älskvärdt ställt
sin fotografi till förfogande, "ej kunnat vara
omfattande, då de tjugotvå bästa åren af mitt lif upptogos af
verksamheten som chef för Uppsala universitets
bibliotek, och dess kraf voro så stora, att jag måste
skjuta all tanke på författarskap åt sidan, för att
tillfredsställande lösa de omfattande och svåra
uppgifter, som en så väldig och i stark utveckling stadd
institution ställde på mig."
När han vid 65 års ålder 1904 afgick från dennat
plats och väl kunnat gjort anspråk på hvila efter
ett så långt arbete, kände han dock så lifligt
sin-förbindelse med den alma mäter, som fostrat
honom, att han som historiker upplefde en "seconda •
prima vere". Icke blott att en ur flera synpunkter
mästerlig skildring af vår mest populäre
fältherrehjälte Magnus Stenbock nu i Svenska akademiens,
handlingar såg dagen af hans hand.
Sextiofemårin-gen hade också modet och kraften att återupptaga,
den uppgift, han trettio år tidigare satt sig före,
nämligen att fortsätta universitetets historia fram till den
tidpunkt, där "den nyaste tiden" tills vidare tager
vid. Detta har, som ofvan nämndt, lyckats honom„
så ogörligt det måhända tedde sig för honom själf
att vid en sådan tidpunkt af lifvet därmed gripa sig;
an. För honom själf, ty de, som kände honom,,
visste nog hvad de af honom kunde ha att vänta.
På de åtta åren 1906 — 1914 lyckades han framföra
sin teckning från 1654 till 1792. Och delarnes
antal växte till fyra delar text och fyra delar bihang»
innehållande urkunder rörande universitetets historia.
Arbetet växte äfven på annat sätt: man har till stor
del att i detsamma se icke blott vår äldsta
högskolas häfd, utan äfven vår svenska lärda kulturs.
Vår historiska kritik har redan knäsatt det som ett
vår historiska forsknings standardverk och ett vår
lärdomshistorias outtömliga upplysningschakt. Oss
höfves endast konstatera detta.
Men äfven efter denna jätteprestation äro Claes.
Annerstedts krafter icke uttömda. Man kunde veta
det på förhand. Men fi. 8 D. kan glädja hans och
den svenska historiska forskningens vänner med
ett meddelande från honom själf. "Får jag lefva"„
skrifver han, "hoppas jag att få fullfölja äfven ett
annat arbete, som hägrar för min syn, nämligen
att teckna Upsala Univ.-biblioteks öden 1702-1904".
Ingen tviflar på, att denna förhoppning skall gå t
fullbordan. Med Carl Gustaf Styffe och Carl Gustaf
Malmström skall Claes Annerstedt fullständiga
klöfverbladet af upsaliensiska kärnkarlar på den
historiska arkivforskningens område under 1800-talets
senare hälft
- 578 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
