Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 39, den 28 juni 1914 - Carl Milles’ nya skulpturkonst - Dolores di Colibrados. Af d:r Ruben G:son Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DOLORES Dl COLIBRADOS.
FÖR HVAR 8 DAG AF Osr RUBEN G:SON BERG.
I dikten med detta namn har Gustaf Fröding gett
den poetiskt uppfattade bilden af sin moders öde
och karaktär. Ur flera synpunkter är det ett stycke
af säreget intresse, alldeles oafsedt det melodiska
behaget i affattningen och den vemodiga ömhet,
med hvilken gestalten tecknats.
Det är en-minnesruna öfver en död. Skalden —
eller, rättare sagdt, den "jag", som berättar — såg
den bortgångna först mot slutet af hennes lif, Kan
därför endas.t^ana, icke veta, hur hon var och såg
ut -som ung. Han såg henne först med hvitnadt
hår och hösthärjadt ansikte, men det fanns ännu i
hennes ögon en gnista af den kärlekens eld och
på hennes panna ett drag af den stolthet, som måste
gjort henne trollsk och betagande under yngre år.
Från soliga söderländer kom hon som främling till
en gråkall nordisk vrå och gick här som en
främling. Af lycka och rikedom vardt intet öfrigt för
ålderns år, hon höljdes af trasor, hånades och
belogs, hennes sinne omtöcknades och först i döden
återvände klarhet och ljus. Begrafning och grift
voro ringa och karga: den soliga södern med sin
prakt och glans borde ha återfått Dolores, men nej,
ännu efter -döden omges hon af köld och armod.
en tvinande sol genom dimmor lyser,
en lutande björk står på kullen och fryser
och snön ligger hvit på Dolores’ graf.
Frödings kärleksfulla och poetiskt begåfvade
moder beskrifves som en mörkhyad, ståtlig skönhet,
hvars yttre lätt ledde betraktarens fantasi på idéen
om att hennes ursprung skulle vara sydeuropeiskt,
hvarför inte spanskt eller moriskt? Kanske var
det under påverkan af Heidenstams funderingar om
att hans släkt egde samma ursprung från Pyreneiska
halfön, som Fröding drömde om sin mors
spanskhet. I alla händelser kom härifrån helt naturligt
det draget i dikten, som gör Dolores till en hit
inflyttad spanska. Mera egendomligt är det namn
han ger henne. Dolores, det vanliga spanska
kvinnonamnet, betyder ju: smärtor, och förklaras till
fullo af hennes olyckliga lefnadsöden, men efter-
namnet: di Colibrados är hämtadt från en komedi
af Ludvig Hollberg, där don Ranudo. de Colibrados
är en adelsstolt narr (Ranudo = omvändning af de
danska orden o du nar; Colibrados ett slags
för-spanskning af Kohl und Bråten = kål och stek,
hvilket Fredrik IV säges ha hotat sin äregiriga kock
att ge honom till adelsnamn, om hän framhärdade
i att vilja få riddarslaget). Dön Ranudo är fattig,
han är på samma gång orimligt bördsstolt, och blir
därigenom löjeväckande narraktig och osympatisk.
Just det narraktiga är fäst vid hans namn, och äfven
om Fröding, när han tog upp detta, enkom afsåg
omotsvarigheten mellan gestalten i dikten med sina
kraf och de lefnadsvillkor, som bjödos den, ger det
likväl en i högsta grad skärpt relief åt det ytligt
sedt löjliga hos en i sin innersta grund tragiska
figur, som man framför allt minnes såsom Dolores.
Naturligtvis äro Dolores och hennes öden icke
identiska med modellens. Men skalden bibehöll
gifvetvis väsentligheterna. Han låter också skymta
sig själf, icke som son, utan som berättare och
närstående iakttagare. Fast han var detta, måste
han säga, att hennes karaktär var honom.en gåta,
hvars lösning alltjämt förblef honom förborgad ("hon
var oss en främling"); men att hon höll af honom
och att han kände djupt och ömt och beundrande
för henne, det kunde vi lära af dikten. I
dödsögonblicket är det hans hand, som hon söker att krama,
och det är till honom, som hon riktar den sorgsna
hviskningen, hennes sista ord, om att Granada
är förstördt, Alhambra förhärjadt. Han tänker
tillbaka på hennes lif: hon var ryckt med roten från
sn hembygd:
Foto Rahmn, Malmö.
CARL MILLES:
Kliché: Bengt Silfvertparrt,
SJÖGUDEN.
Han stannar
frågande:
hvad var det
för lockande
röster hon
lyssnade till;
hade hon följt
en man öfver
hafven bort
till den
gråkalla vrån i norden?
Men så strömma
minnena öfver honom.
Hvilket sorgespel var inte
Dolores’hela lif!
Skönhet, stolthet, en ädel och
fin själ, och allt
undergånget. Hvarför? Han
frågar inte hvarför, ty
han vill inte lägga
skuldens börda
någonstädes, och vi, som få
diktens stiliserade bild,
kunna endast sluta oss
till vissa drag. Redan
det, att hon lefde som
främling i främmande
land, var vanskligt att
bära; hon sökte
visserligen att "tvinga sig ned
under seden", men det
kallade fram hennes hån
och hennes bitterhet;
hon slösade bort "sin
rikedoms håfvor":
tanklös tro att de voro
outtömliga, tills armod och
trasor blott fanns kvar
(Forts, å sid. 623).
- 612 -
Foto. liahmn, Malmö. $liche: Betiyt imjvertpui-r.
CARL MILLES: LEKANDE ELEFANTER.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
