Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 39, den 28 juni 1914 - En färd till Andorra. Af grefve C. A. L. Lewenhaupt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
dystra pass och raviner, öfver djäfvulsbryggan samt
fram mot Arfå.
Här blef landskapet mera leende, vi fortsatte
genom en halfmilsbred dal och nådde omsider,
tämligen sönderskakade, Seo de Urgel efter att hafva
användt tio timmar på de åtta mil som vi
tillryggalagt sedan morgonen.
Jag vill just ej påstå att värdshuset bestod sig
med någon öfverflödig lyx i vare sig inredning eller
matväg. Men det var ej häller sämre än andra små
spanska landtvärdshus. Dessutom hade vi ännu
litet kvar af vår medförda matsäck.
Urgel är inte stort. Det räknar omkring 3,000
invånare. Men det har varit biskopssäte i öfver
tusen år samt består sig med en liten katedral i
romanskt-gotisk stil, och det är stolt öfver dessa
båda meriter. Oss intresserade mest dess gamla
fästningsverk, hvilka ännu under Carlistkrigen för
40 år sedan spelade en stor roll, dock tydligen
mest till följd af sitt läge.
I Urgel hyrde vi oss en kärra med tillhörande
körsven. Det var ett sådant där åkdon utan
fjädrar, med 2 meters höga hjul, som användes
öfverallt i Spaniens och Italiens bergstrakter, och som
användts sedan urminnes tider. Jag vill ej påstå
att man åker särdeles bekvämt i dem, men en
vanlig vagn skulle aldrig kunna hålla eller ens, om
den höll, följa de ofta i zigzag klättrande
bergsti-garne. Ett säte med dyna på samt ttt rundt
öfverspändt segeldukshvalf gjorde i öfrigt kärran
tämligen användbar.
Efter ungefär en timme lämnade vi den fruktbara
dalen, försvunno i en ravin samt nådde efter
ytterligare en mil gränsen till den fria republiken.
Jag höll i ordning och förevisade vårt svenska
kabinettspass, med det ståtliga vapnet samt började
med mycket stora, imponerande bokstäfver, för att
underlätta vårt inträde i den sj aff herrskande staten.
Men de snälla bergsborna gåfvo helt enkelt oss
och passet tusan. De smuggla själfva, och bry sig
ej om ifall någon annan skulle göra det, så att
någon tull eller visitation ens i dess enklaste form
förekom ej.
Efter ytterligare en timme ankommo vi till byn
San Juan de Loria, en af republikens sex städer,
hufvudsätet för det vidtomfattande smugglande som
sedan urminnes tider ägde rum öfver bergen. Byn
var så lik alla andra byar i Pyrenéerna som ett
bär, och invånarne sågo lika säkra, hederliga,
vänliga och trefliga ut som annorstädes. Smuggleriet
är deras lefvebröd, deras fäder ha smugglat före
dem, och de se intet ondt däri. Den som vid
handteringen visade mest mod, styrka, uthållighet och
fintlighet hade tydligen också det största
anseendet. Af hvad jag i hastigheten kunde finna stod
den sennora högst på rangskalan, som gift sig med
den styf väste kontrabandisten.
Vi kände oss emellertid så pass uppskakade, ej
af smuggleriet, utan af färden i kärran, att vi
betalade och återsände denna samt istället bestego
ett par mulåsnor, för att på ett värdigt sätt göra
vårt intåg i hufvudstaden.
Egentligen skulle detta ej tagit mer än en och
en half timma, men det drog ut till dubbelt. Saken
var den att åsnorna ogärna lämnade sin födelseort.
Att rida en mulåsna är ej detsamma som att rida
en häst. Ofta strider hennes åsikt mot ryttarens,
jag skulle nästan våga påstå att de i regeln äro
diametralt motsatta.
När vi skulle starta drog en karl i betslet under
det att en annan bearbetade djurets bakdel med en
grof påk. Mulan föraktade mannen vid betslet,
ehuru hon ibland sökte bita honom i armen. Den
bakomvarande plågoanden förargade henne dock
tydligen, ty strykande baklänges måttade hon slag
på slag med sina små benhårda bakhofvar mot
hans hjässa. Att hon alltid slog för högt bekom
hvarken henne eller den påkförsedde illa, det var
endast hennes ryttare som för hvarje knyck höll
på att få ryggen afbruten.
Efter tjugo minuters dylikt skämt satte plötsligt
åsnorna i gång, utan synbar orsak, utan agg, utan
tvekan, alldeles som om nu först allt vore i sin
ordning.
Men efter en stund sade de något för oss
obegripligt åt hvarandra, stannade, samt utstötte med
uppåtspända ryggar sådana klagoskrän, att vi trodde
de af förutgående öfveransträngning voro alldeles
förbi, samt skulle falla ned och dö.
Men sedan de på detta sätt tillräckligt lättat hjärta
och mage utan att aflida, ansågo vi att de borde
vara i stånd att fortsätta färden. Detta stred mot
deras egna begrepp. Jag hade fått låna ett par
sådana där särskildt persuaderande spanska sporrar,
sådana som få picadorernas upprispade hästkrakar
att utnyttja sina sista krafter i dödsminuten. Men
mulan föraktade dem komplett. Hon helt enkelt
lade sig på marken.
När hon hvilat ut reste hon sig åter, och det
befanns nu att våra springare alls icke voro
döds-trötta, utan tvärtom alldeles förbaskadt uthvilade.
Det bar af i galopp, utan hänsyn till stenar, brariter,
raviner, snår, taggar eller andra hinder. Ju mer vi
sökte hålla in dem, desto gladeligare rusade de
framåt, med svansarna i vädret och ett ljudeligt
hallelujah på sina läppar.
Så stormade vi likt hunner eller alaner in på den
republikanska hufvudgatan, till dess att en tvär halt
framför Posada de Calonnes förkunnade att åsnorna,
och vi med dem, nått våra efterforskningars mål.
Vi stego af, så värdigt som omständigheterna
medgåfvo, beställde med värdighet ett rum,
anförtrodde med värdighet våra fortkomstmedel åt några
värdiga stalltjänstemän, samt klefvo med värdighet
in i posadan, som ej befanns vara så värdig en fri
republiks hufvudstad som vi hoppats.
Men om också Andorra la vellas grand hotell ej
på minsta vis påminde om andra dylika, så var det
i stället ett litet gemytligt hus, uppfört af
ihopmu-rade stenflisor, försedt med några enkla balkonger
framför fönstren, alldeles som öfverallt annars på
landet i Spanien. På hvarje balkong satt ett
fruntimmer, och var hon ung stod en karl bredvid, äfven
detta alldeles som öfverallt i Spanien.
Vid några bord utanför i det fria hade samlats en
del män och kvinnor som drucko sitt vin, pratade
och sågo nöjda ujt. Barn, hundar, kattor, höns och
sparfvar, alla umgingos broderligt på den grofhuggna
stenläggningen. Partistrider, valagitationer och
annat bråk tycktes vara fullkomligt bannlysta från
denna fridens och glädjens friska republik. .
Sedan vi med glädje konstaterat detta faktum
samt stillat vår hunger från ett fat med
samman-kokade köttbitar, ris, kål, potatis, ärtor, lök och
rödpeppar, det hela nedsköljt med en flaska ganska
hjälpligt vin, drogo vi oss tillbaka för att hvila ut
efter färden, en sak som dock visade sig svårare
än vi väntat, tack vare sängarnas många små
glupska innevånare.
Under den följande dagens upptäcktsresa funno
vi en liten kyrka, ganska gammal samt försedd med
några rätt goda skulpturarbeten. Den förnämsta
byggnaden är dock Palacio del Valle,
parlamentshuset. Där bo de styrande bröderna, de som ha
sig anförtrodd den verkställande makten, de två så
kallade "viguier" (vikarier), och aldrig har väl en
- 618 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
