Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 41, den 12 juli 1914 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PAUVRETTA.
FÖR HVAR 8 DAG AF HILDUR BRETT NER.
Giacomo Zippis landtgård på
romerska campagnan, ungefär
midtvägs mellan staden och
albanbergen silade. ett svagt ljus genom
spjälluckorna för en liten sned
fönsterglugg högt uppe under takåsen.
Det var i Pauvrettas, sicilianskans
–––––––-’ kammare.. , *
Hon hette inte Pauvretta, det var endast här man
kallat henne så — Pauvretta — aldrig annat än
Pauvretta, men namnet hade alltid uttalats ömt,
med varma, mjuka tonfall.
Hon hade hört klockan i rummet inunder slå tolf,
då hon hastigt satt sig upp i sin bädd, strukit eld
qch tändt lampan. Nu satt hon där i sin nattdräkt.
Hon, darrade af frossa, som ej kunde komma af
kyla, ty luften i den lilla kammaren var kvaf och
varm, ögonen stirrade stora och mörka, som
bräddfulla af en jagande, pressande ångest, händerna
kramade täcket, hon vaggade af och. an. Hennes
ångest tycktes växa för hvarje ögonblick, det var, som
om den sugit blodsdroppe efter blodsdroppe, till
hjärtat från hennes ansikte till dess detta lyste i
den skumma kammaren i en sällsam hvithet. Hon
endast vaggade i sin plåga, läpparna rörde sig till
ord, som blott blefvo hviskade antydningar — i natt
— i natt måste du gå — du måste — du måste,
Pauvretta.
Hon såg sig om i kammaren, den var liten, sned,
väggarnas gråhvita rappning var svartnad, men
hennes ögon gingo öfver dem som i en lång
smekning, kände de inte hur hon älskade dem, hur hon
ville fukta dem med tårar och tacka dem — nu då
hon måste gå. Nej, nej, den tanken fick ej komma,
att hon nog kunde stanna en dag lill, att hon kunde
skylla på värk i sitt hufvud, svindel, som hon gjort
nu så många dagar och så vinna ännu en dag —
nej hon hade lofvat honom, att i morgon skulle
hon vara frisk, i morgon skulle hon stiga upp. I
morgon då legofolket, ynglingarna ochr flickorna
från Abruzzerna och Sabjnerbergen, som varit på
gården för vårbruket, skulle dansa och undfägnas
med vin innan de Hrögo tillbaka upp mot
olivgårdarna och bergen. Han hade sagt, att om hon inte
orkade gå utför trappan skulle han bära henne, men
hon skulle vara med honom därnere — han hade
sagt, att han längtade att se henne dansa, säkert
dansade ingen som hon.
Hon hade legat och hört på honom med ett stelt
leende kring läpparna, medan henrjes ögon
flammade emot honom i hängifvenhet, eldad af den
ångest som brann inom henne.
Han visste inte han, att hon var krympling — att
hon inte kunde gå som andra, mycket mindre dansa.
Allt hade hon berättat för honom, blott icke detta.
Huru hon varit med då den stora olyckan kom
öfver hennes stad, det sköna Messina, huru hon
skadats och blifvit borta i sanslöshet och vaknat upp
på ett stort sjukhus i en främmande stad. Huru
hört nu var en af de sexton unga flickor,
föräldralösa, ensamma, som påfven betalade för hos
nunnorna i S:ta Katarinas kloster i Rom. Ja hon hade
berättat allt för honom, blott" icke: ått olyckan gjort
henne till krympling, gjort<heriri£s girig haltande.
Hon hade berättat för honom om lifvet i klostret.
Hon var tretton år då hon kom dit,- nu hade iyra
år gått. I fyra år hade hon hvarje kväll fallit på
knä framför den helige"fadrens bild i sin kammare
och tackat fiononi för hans stora godhet mot henne,
arma föräldralösa. Så hade priorinnan befallt och
hon hade lydt i det som i allt annat. Och då
priorinnan börjat låta dem förstå, att den helige fadrens
afsikt och vilja med dem var, att de, då de fyllt
tjugu år skulle taga nunnedoket, hade hon böjt sitt
hufvud i samma känsla af själf uppgif ven lydnad.
Men hon hade också berättat om sin längtan.
Om huru hon, då den första tidens stela, stumma
förtviflan vikit från henne, hade kunnat sitta med
ögonen slutna helt inne i känslan af att nu — nu
skulle hon vakna, nu skulle hon vakna upp ur den
förfärliga drömmen, hon skulle finna sig sittande i
sina föräldrars, hus, hörde hon ej syskonens röster,
kom ej hennes mor in genom dörren med de stora
turkoskläpparna i öronen och den svarta mantiljan
öfver sitt hår, så som hon sett henne ögonblicket
innan det förfärliga kom. Tyst tyst — nu skulle
hon vakna.
Och hafvet — hur hade hon inte längtat efter det.
Det var längtan efter hafvet som varit det starkaste
inom henne den där dagen som blef så ödesdiger.
Nej, det hade inte varit hennes afsikt att rymma —
nej, han fick ej tro det. Det var så, att de varit
knappt en timme därute vid den lilla blå sjön, dit
de rest för att samla grönt för kapellet för
palmsöndagen, då priorinnan tillsagt henne, att gå upp
till den lilla staden ofvanför på bergsluttningen och
köpa oranger. En så lustig liten stad — ja han
visste ju huru lustig den var. Men den lilla stadens
borgmästare var död och begrafdes just den dagen
och alla människorna gingo med i processionen —
hon fick inga oranger. Det var första gången på
fyra år som hon gick några steg ensam utan känsla
af, att hon vaktades af någon. Det var väl däraf
den jublande frihetskänslan kom. Och med den
längtan efter hafvet. Vild, oresonlig, så att hon
med ens utan att tänka på det fann sig springande
upp mot berget — springande, så godt hon nu
kunde. Däruppe på berget, från dess topp skulle
hon kanske se hafvet, hon skulle åtminstone se
långt, långt åt det håll där hafvet låg. Så hon hade
arbetat för att nå upp, utan tanke på olydnad och
straff, endast som berusad af sin längtan. Det
öfriga visste han bättre än hon. Var klyftan djup i
hvilken hon fallit? Tänk, att han kommit att ta
just vägen öfver berget, att han just den kvällen
haft uppköp att göra i den lilla staden, att han inte
vändt då han funnit henne och burit henne tillbaka
till staden, lagt ned henne i första bästa hus — att
han tagit henne med sig hem, burit henne på sina
armar hela den långa vägen. Huru hade hon ej,
glömsk af allt, kändt lyckan genomströmma sig
som ett svalt berusande vin, då han svarat, att han
gjort det därför att han funnit henne så späd och
fin och hvit, som en bruten lilja, därför att han
älskat henne från första ögonblicket, då han försäkrat
henne, att hon var den lättaste börda han burit.
Hans mor hade berättat, huru han vakat öfver henne
de långa nätter, då hennes hjärna ännu var sjuk,
då hon var borta i yrsel och ännu ingenting visste
om hvad som händt och hvar hon befann sig. Var
det väl underligt att hon älskade honom? Men
det var inte genom hans godhet hennes kärlek
kommit. Huru hade den kommit? (jenom fönstret
med marssolen — ja, hon hade druckit den som
ett ljus — ett ljus som genomträngde henne, till
dess hon tyckte hon låg där lysande i sin bädd.
Blott så småningom hade fruktan stigit upp inom
henne. Fruktan, att hennes lyte skulle skilja dem
åt. Den hade vuxit starkare dag för dag, allt efter
som en mängd små iakttagelser skänkt henne
visshet om, att intet hos honom var så starkt som
hans skönhetskänsla. Han härstammade med sin
släkt från trakten kring de stora sjöarna i norr dar
bergen gå i stora, lugna, stränga linier — var det
- 645 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
