Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 41, den 12 juli 1914 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DMG
därifrån han fått känsla för formen, linien, som tog
sig uttryck i allt hvad han lade hand vid? Hon
såg- sig själf i tankarna som hon tedde sig, då hon
gick, med förskjuten höft och vaggande gång, hon
såg kärleken slockna i hans ögon och vred sig
som en mask därvid. Men emot honom log hon,
log alltjämnt medan den afgörande tanken växte till
ett fast beslut. Hon skulle aldrig se kärleken död
i hans ögon, hon skulle fly, innan han ännu visste
hennes hemlighet — tillbaka till klostret. Då skulle
han tro att kärleken till Guds moder varit starkare
hos henne, men han skulle dock fortfara att älska
henne. Nu kom en tid då hon stal sig till dag
efter dag. Nej, hon kunde inte stiga upp, den svåra
svindeln satt ännu kvar i hennes hufvud, nej inte
i dag, måhända i morgon, så gick dag eftef dag.
Hon njöt dem girigt i besinningslös hängifvenhet,
men hvarje kväll kände hon slutet närmare. Hon
•hade den sista tiden stigit upp om nätterna, då allt
var tyst i huset, och öfvat sig att gå. Tyst,
försiktigt, ängslig intill förskräckelse för minsta
knak-ning i. golf tiljorna, hade hon vaggat fram, fram och
tillbaka i den lilla kammaren — och hvarje natt hade
hon tänkt: i morgon — i morgon natt skulle hon gå.
Men i natt måste det ske. Det fanns inte längre
tvekan hos henne. Men huru — huru skulle hon
kunna det? Hon kände sin själ hänga vid hans
brännhet, krampaktigt, om det var döden då kropp
och själ skiljdes åt så var detta döden. Men hon
måste, måste — aldrig skulle han få veta hennes
hemlighet — aldrig skulle hon se hans kärlek dö.
Hon gled ned ur bädden, skälfvande som af frossa
började hon plocka till sig sina kläder.
––– Oändlig, vid, sällsamt öde låg campagnan
i vårnatten. Mörkret bröts af månen som starkt i
nedan stod öfver Sabinerbergen. Här och där lyste
svagt en lägereld och tonerna af en säckpipa flöt
fram genom luften.
Skuggan af hennes vanföra lilla gestalt föll skarp
på den månlysta landsvägen, där hon skyndade
fram. Hon hade ingen fruktan för mörkret och
natten, den ångest som dref henne var för stor för att
lämna rum för något annat. Endast hinna fram —
vara inom klostermurarna innan det blef dag och
han saknade henne. Du måste — du måste,
Pauv-retta. Hon tröttnade och saktade stegen. I den
matthet som betog henne, var det, som om äfven
ångesten domnat en smula. Hon hörde ljud, som
•hon förut ej lagt märke till, bräkandet från en
fårfålla, hundarnas skall och säckpipans toner. Hon
tycktes närma sig dem, allt klarare nådde de henne,
långa, klagande darrade de fram genom luften, det
var en melodi hon kände, en folkvisa från
Abruzzerna, som hennes amma brukat sjunga, hennes
läppar rörde sig till de välkända orden medan
ögonen stirrade ut i mörkret.
Nej, hon måste skynda. Hon hade så långt kvar
och redan märktes den första ljusningen af dagen.
Och sedan det börjat gick det fort. Wallmor och
anemoner sprungo fram ur mörkret, de lågo som
droppar af blod på vägkanten, lyste allt starkare till
dess de kantade hennes väg som små röda lågor.
Brutna, fantastiska, trädde konturerna af staden fram,
höljda i ett lätt flor af dimma, som för hvarje
ögonblick tycktes suga till sig alltmera af dagningen, till
dess den, liksom mättad af silfverhvitt ljus, lyfte
och löste upp sig.
Hon skyndade alltjämnt framåt. Ur en fårfålla
myllrade hjorden ut, en svart hund kom ilsket
skällande emot henne, öfverföll henne och gjorde en
stor refva i hennes kjortel, innan herden hvisslande
kallade honom tillbaka. Utmattad af förskräckelse
och ansträngning sjönk hon ned på vägkanten.
Stora, brännande i det bleka ansiktet häftade hennes
ögon vid staden som alltjämt låg så ängsligt fjärran.
Tornklockorna hade slagit sex och staden börjat
vakna, då hon dödstrött sträfvade upp öfver
Jani-culums sluttning mot klostret. Redan såg hon dess
murar mellan palmernas och cypressernas mörka
grönska.
Mandelträden strödde sin snö öfver trädgårdens
gångar där hon gick fram. Hon skulle gå till luckan,
där leverantörerna lämnade sina varor, där skulle
hon ringa. På denna sida öppnade sig trädgården,
lämnande utsikten fri öfver sluttningens trädkronor och
stadens kyrkor och hus, hvitglänsande i morgonsolen.
Hon blef stående med blicken som fascinerad bort
mot synranden, där chmpagnan bredde sig i ett
blåhvitt dis, väfdt af solens strålar, och det sista af
nattdimmorna. Där — där — skulle hon aldrig
komma dit mera — aldrig se honom mera? • Hon
gick fram öfver terassen, alltjämnt med samma stela,
fascinerade blick i de stora, som vidgade ögonen
— tillbaka dit — måste hon inte tillbaka, hur det
än sedan blef, endast se honom — men hans
kärlek, den skulle dö -1- nej — hon vände hastigt om
och gick snabbt mot klostret. Med det hvita, nu
stelnade ansiktet uppåtvändt sträckte hon sin hand
efter klocksträngen, ännu tvekade hon, så fattade
hon den, en klockas spröda pinglande ljöd inne från
hvalfvet. Några sekunder och det hördes steg på
stengolfvet, hon sjönk samman med armarna sträckta
mot det blå diset vid synranden, så kröp hon,
kvidande som i kroppslig smärta, längs klostermuren
och var borta då den lilla luckan öppnades.
PRINSESSAN MARGRETHE AF DANMARK, prins Waldemars
och prinsessan Maries — död 1909 — yngsta barn, efter den
30 juni aflagd studentexamen. (Text å sid. 652).
- 646 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
