Hvar 8 dag / Årg. 15 (1913/1914) / 718 (1899-1933) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 45, den 9 augusti 1914 - Sidor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

praktiska skäl: rägnvattnet skulle eljest rinna ner genom spetsen på
det koniska taket.

Mycket ståtliga vapen ha de icke, dessa indianer. Bågen,
pilarna och puya’n, svärdet, äro enkla. Men de föra ju icke krig,
jakten är mera ett tidsfördrif, jordbruk och boskapsskötsel äro
hufvudnäringar. Ingen indian är så fattig, att han icke äger åtminstone
en lastoxe. Vilda hästar beta i hjordar på "paromos", fjällhedarna,
men indianen rider aldrig, han går. Och han går fort! När jag
red från Pauroba, Iccas hufvudstad, följde en indianfamilj med flere
små barn, alla till fots. Anlända till vårt nattkvarter, funno vi
indianfamiljen redan där! Medan de gå, arbeta kvinnorna ideligen
på sina vackra och praktiska väskor tutu’s och männen tugga lika
ifrigt sin kalkblandade coca.
Det senare kan ju
visserligen tyckas vara en
mindre nyttig sysselsättning,
men männen arbeta nog
mycket mer hos dessa
indianer än det i
allmänhet är vanligt bland
naturfolken. De väfva t. ex.
stammens tunga, vackra
kläder.

Det vackra, leende och
likväl storslagna
landskapet påminner på något sätt
om vårt land, kanske
närmast Ångermanland. Och
det är inte utan, att
indianerna, samlade i den
mörka, rökiga kojan,
kommer en svensk att tänka
på lapparna. Det finns mer
än ett belägg för den
likheten, som dock
gifvetvis är tillfällig.

KÖGGABA-FLICKA med lillebror på ryggen och valpen i famn, stadd pä långmarsch.

INDIANSTADEN PAUROBAS OMGIFNINGAR.

PAUROBAS FÖRNÄMSTA STADSPORT, just öppnad för att låta vår svenske forskningsresande passera.

Men palmer och agave växa icke i
Ångermanland och ute i solskenet skiljer
sig den rödbrune, stolt blickande indianen
betydligt från en lapp.

När det är fest i byarna, hvilket ej är
så ofta numera, hållas först stora
dryckeslag. Sedan dra sig indianerna tillbaka upp
i snöfjällen. Då får ingen hvit följa. Hvad
försiggår däruppe? Jag vet, att dyrbara
gamla guldpjäser och fjäderprydda dräkter
medföras, att man spelar, dansar och
sjunger. Kanske har man kvar
månghundraåriga seder, kanske stiger som fordom
marna’n, prästen-höfdingen, naken och
beströdd med guldstoft ner i den heliga
fjällsjöns kalla, mörka vatten. Därom vet
man intet. Med förundran ha dessa

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>