Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 46, den 16 augusti 1914 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MED ANLEDNING AF KRIGET.
FÖR HVAR 8 DAG AF LUDVIG NORDSTRÖM.
ET har inte officiellt meddelats ännu
om några större slaktningar. Några
man ha dödats, en tysk torpedbåt
har sprungit i luften, och en herre
har arkebuserats i Metz. Kanhända
ett hundratal människor
tillsammans ha gått åt, och det förefaller
Ute vid tanken, att miljoner stå
mot hvarandra. Men antag, läsare, att dessa hundra
människolik lågo radade framför dig, och det skulle
vara nog att uppskaka dig. Man går i spänning
och väntar, man slukar tidningarna, och i dag fann
jag dessa ord i en ledare: "Miljoner öppnade
grafvar vänta, därest någon grafläggning ens kommer
i fråga". Skall icke samtidigt med liklukten också
öfver hela Europa den uppfattningen sprida sig, att
hvad som nu sker är absolut oförenligt med en
kultur, som förutsätter, att mänskliga känslor skola
ha plats bredvid och öfver vilddjursinstinkterna?
Jag minns en vacker septemberdag för åtskilliga
år sen. Det var utmarsch och gymnasister och
seminarister i min hemstad hade stridsöfning. Under
befäl af en sjutvåa genomströfvade jag jämte en
kamrat den gula björkskogen, vi voro ute som
stridspatrull. Af hvad som sades minns jag
ingenting. Men rätt som vi tåga fram öfver de fallna
löfven, dyker en figur ut ur det gula dunklet, och
den figuren minns jag däremot. Det var en lång,
lrhager, hålögd seminarist med ett ansikte så smalt
som ett planka och ett hår så hvitt som lin.
Om det nu var han, som uppmanade oss till
underkastelse, eller vår befälhafvare, som uppfordrade
honom att ge sig, det kan jag inte komma ihåg.
Alltnog, det existerade sen gammalt ett doft,
förtegat men osläckligt groll mellan gymnasisterna och
seminaristerna. De förra kände sig generade af
att ha de senare med sig i trupp och voro
dessutom förfördelade af att seminaristerna anlagt
gymnasisternas blå sammetsmössa med obetydlig
förändring. De senare kände sig sedda öfver axeln
af gymnasisterna och närde hat som underklass.
Och nu stod kår mot kår, klass mot klass,
intresse mot intresse. Vår befälhafvare var
gymnasiets starkaste pojke, om seminaristen hade vi
oss ingenting bekant. Han sa inte mycket, men
småningom bleknade de båda fienderna, och innan
vi visste ordet af, stodo de med lyftade
gevärskolfvar mot hvarandra. Det är den synen jag minns.
En stilla solig septemberdag i skogen, gula löf
som sväfva ner rundtomkring oss, solskenet som
flödar, öfver trädtopparna blå himmel och hvita
moln, och så midt i allt detta de båda likbleka
pojkarna med hopbitna munnar och ögon gröna af hat.
De hunno utväxla ett slag med gevärskolfvarna,
men i detsamma bryter sergeanten med blixtrande
sabel ut ur skogen och skiljer dem åt, men när
befälhafvarn för utmarschen får höra händelsen,
tindrar han, gnuggar händerna och utropar:
— Det är gry! Det är, förbanna mig, bara gry!
Till hvad? Till sådant, som nu händer i världen?
Men alla, som tvingas. Jag såg i vintras i
Helsingfors en trupp ryska soldater öfvas. De äro
ute i kriget nu, förmodligen på Östersjö-flottan och
ha kanske redan hunnit gå till botten. Man vet,
hur svensk excercis går till, men det torde inte
vara många, som sett ryska soldater öfvas. Det
första, som slår an, vid åsynen af dessa ryssar, är,
hur barnsligt öppna, godmodiga och oförargliga de
se ut och hur små de äro.
Jag kom och dref nedåt hamnen, det var en di-
sig februariförmiddag, och får se en grå massa på
den öppna, stenlagda platsen nedanför käjserliga
residenset, där ingen käjsare varit på Gud vet när.
Ett kompani bondpojkar i den underliga ryska
uniformen: lång rock, så lång att den nästan går ner
på fotknölarna, och af en färg som hästspillning,
rund sjömansmössa på sned öfver ena örat och så
de väldiga gevären med påskrufvad bajonett.
Framför kompaniet en man med en liten röd krutflagg
fladdrande från’ bajonettspetsen. En god bit frän
truppen står en ung svartmuskig löjtnant och
trampar takten, medan han vrålar ut kommandoropen
med en röst så rå och skroflig, att allt Österns
barbari tycks döljas däri. Nåväl! En svensk soldat
går med blicken riktad rätt fram och lyfter för
hvart steg foten ett stycke från marken samt svänger
ledigt med den fria armen. Men dessa små
brungrå bondpojkar stirrade allesammans upp i luften
med absolut djuriskt själlösa ögon, som sutte lille
far tsaren i himlen och skådade ner på deras
öfning. De sparkade upp med fötterna, så att
rockskörten fladdrade, och samtidigt svängde de med
den fria armen, så att den flög långt uppåt bröstet.
Hvarför allt detta? Jag kunde inte finna annan
förklaring, än att de skulle förvandlas till automatiska,
viljelösa maskiner. De sågo ingenting, hela deras
själ satt i öronen för att höra kommandot och lyda,
de togo snedsteg och föreföllo nästan ragla, och
hela tiden sprungo korpraler jämsides leden och
petade under höga rop än den ena, än den andra
med bajonettspetsen i bröstet för att få rättning i
ledet. Och under allt detta rann svetten nerför
tinningar och kinder, mungiporna stramade
krampaktigt och det hela blef en hord mer än hvad vi
mena med en lefvande, organisk trupp.
Dessa är det nu, som skickas ut i kriget.
För att möta hvilka öden?
Jag visste, att en del af ryska flottan låg
vinterkvarter i Helsingfors, och dess masttoppar stucko
upp bakom den förgyllda ryska kyrkan inte långt
från den plats, där soldaterna öfvades. Jag ville
gärna se fartygen och gick ner på isen, som var
täckt af halffotshögt vatten. Ett par hundra meter
utåt viken lågo de bakom en flytande docka. I en
skylierkur stod en soldat på vakt, och öfver hans
bajonett radade sig kolosserna, bolmande ut rök,
där de lågo infrusna. Men ehuru jag har föga
kännedom om militära ting, kunde jag dock se, att
hela denna samling bestod af idel gamla, urmodiga
typer, och det hela gjorde intryck af skrotupplag
mer än af något annat. Jag tänker mig nu de små
brungrå soldaterna ombord i dessa gamla skrof,
kämpande ute på Östersjön mot tyskarnas
moderna, fruktansvärdt utrustade fartyg.
Hur skall det gå?
Jag sitter en kväll i Borgå tillsammans med en
del finnar, bland dem skalden Bertil Gripenberg.
Samtalet faller på rysk—japanska kriget, och
Gripenberg berättar, att han just några kvällar förut
varit tillsammans med ryska sjöofficerare, som
deltagit i detta krig.
Vid Tsushima-slaget hade, det, sade de, händt»
att man på ett fartyg lagt upp de sårade på öfre
däck för att befria dem från det öfverfulla
lasarettsrummets kvalm och de döendes ångestrop. Men
under stridens fortgång blef fartyget skjutet i brand.
Nu var det däcket, där de sårade lågo, af järn, och
när elden tog fart, glödgades det, och där blefvo
nu de sårade, lemlästade som de voro och
oförmögna att röra sig, långsamt stekta, utan att man
- 726
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
