Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 47, den 23 augusti 1914 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VAKTPOSTEN.
FÖR HVAR 8 DAG AF IVAN BJARME.
VÅRTA HAFVETS vatten låg lugnt
och orörligt. Det hade blifvit mörkt,
men ännu brunno längst i väster
några bränder af solnedgångens
väldiga om storm bådande eldbål.
Några skott hade icke lossats på
hela dagen. Det lilla ryska
strand-batteriet på ön Sovalka bereide sig
att möta natten med sömn och hvila. I de djupa,
underjordiska kassematterna, där fukten dröp af
väggarna och några eländiga fotogénlampor utgjorde
den enda belysningen, sofvo redan soldaterna. Vid
den ännu rykande samovaren sysslade en sergeant?
Långsamt hällde han upp litet té i ett glas; några
droppar vodka i den ångande drycken, och så drack
han med ett belåtet leende- ur det hela i en enda,
lång klunk. Sedan släckte han lamporna och stämde
snart själf in i den jämna kör af snarkningar, som
utgick från det lilla batteriets två dussin soldater
och tre officerare.
Utanför, i det smala klippgalleriet, som var
uthugget i själfva berget ett femtiotal fot ofvanför
vattenytan, gick Ivan Gregorowitsch på vakt.
Fram och tillbaka trampade hans tunga
läder-stöflar det glatta stengolfvet, nött af vaktposter,
först turkiska, så österrikiska, så ryska sedan
hundratals år tillbaka.
Oändlig tycktes den vida vattenytan framför
honom. Ivan Gregorowitsch mätte afstånden med de
många glimmande ljusen, som skymtade fram och
försvunno, en del svaga och knappast skönjbara
genom afståndet, andra stirrande, skarpa, röda och
gröna,; snabbt passerande förbi, lantärnor, irrbloss
på väg längre ut öfver detta haf, hvars svaga
dyning suckade mot de väldiga klipporna.
Det var många, många verst till land, ingen blick
kunde se dit. inte ens vid dagsljus. Långt, långt
bort låg Ryssland och den lilla ön Sovalka var lille
fars yttersta förpost. ^
Långt söderut bodde fienden, Ivan Gregorowitsch
såg ditåt och skakade sin knutna näfve i hat åt
detta folk, som anfallit hans land. Fienden, var det
inte den som ställt till allt detta! Var det inte
fiendens fel att Marja Petrowna nu gick ensam
hemma under byvägens höga askar!
— Marja...
Mot order stannade Ivan i sin vandring och
lutade sig tankfull mot den ena af fortets två
kanoner. Utan att se, med en blick som förlorade sig
i något som låg långt, långt borta, stod han där,
medan tankarna gingo hem till den lilla byn på den
stora, vida slätten.
Han såg så tydligt de små husen framför sig, de
grå stugorna, och rundt omkring, så långt blicken
kunde nå, steppens väldiga, oändliga matta af grönt
och rödt och gult. Blå var himmeln däröfver, lätta
och hvita gledo ullmolnen fram och försvunno i
fjärran. Där bodde Marja. Där hade Ivan
Gregorowitsch left hela sitt lif. Där sofvo nu hans far
och mor och småflickorna. — Hade hästen fått
tillräckligt med vatten i kväll? — det var så långt till
brunnen. — Men Marja hade nog kommit öfver
och hjälpt dem! — det hade hon.
— Det hade hon, javisst..
Ivan Uregorowitsch försjönk allt djupare i sina
drömmar. Han hörde inte plasket af åror. Han
såg inte den mörka silhuetten af en båt, som gled
fram om udden och försiktigt nalkades den lilla
stenbryggan, den ensliga klippöns enda hamnplats.
Ivan Gregorowitsch drömde vidare.
Steppens doft af honung och krydda flöt in öfver
den grå byn. Luften dallrade af klangen från kyr-
kans enda, spruckna klocka. Kupolens guld," de
små silfverstjärnorna och det röda korset glänste i c
solen. I långsam takt gingo de alla mot kyrkan.
Och Marja hade ett halft dussin vaxljus för Sankta
Katarina.
Då de gingo förbi Popen, som stod vid
kyrkdörren i full uniform, nöp han Marja i kinden och
frågade när hon skulle gifta sig.
— Snart, snart, i höst när rågen är inne, hade
Ivan Gregorowitsch svarat.
Och så hade de gått in i kyrkan.
Men nu hade, det redan blifvit höst. Och rågen
hade tagits in af småflickorna och de gamla. Och
Marja förstås.
Ändock voro de inte gifta.
— Marja ..
Kanske skulle han aldrig komma tillbaka hem,
aldrig mera gå den smala gatan till kyrkan samman
med Marja, aldrig mera hämta hästen på steppen,
medan solen sjönk och röken från stugan varsnade
om att kvällsvarden kokades. Kanske aldrig...
För ett ögonblick trängde en månstråle fram
mellan molnen och belyste en lång rad mörka
gestalter, som ljudlöst klättrade uppför bergsstigen.
I nästa ögonblick gick ett skott af från Ivan
Gregorowitsch gevär. Det träffade en af fienderna.
De sofvande väcktes och rusade ut. Det blef en
kort strid. Snart var den lilla besättningen
öfver-mannad. Ivan Gregorovitsch låg på stengolfvet,
blek, med ett bajonetthugg i bröstet.
Fram och tillbaka, förbi, honom, gingo de
främmande officerarne.
— Det gick lätt, det var-den där — han
sparkade den stupade vaktposten i hufvudet — det var
den där som somnat. Det är så likt dessa ryssar,
de sofva, sofva... Utan hans sömn hade det hela
nog varit ett.förtvifladt företag.
Ivan Gregorowitsch hade vaknat och rest sig
upp på ena armen.
— Sofvit, sofvit, hviskade han.
Nästa gång den främmande befälhafvaren gick
förbi Ivan Gregorowitsch, reste denne sig upp till
hela sin längd och klamrande om österrikaren af
hela sin kraft,
störtade han
sig med sitt
offer
nedför bastionvallen.
De föllo
mot
klipporna, långt,
långt
nedanför.
— Sofvit,
sofvit... Det
var Marja,
Marja. Nu
skola vi
sofva bägge.
— Han dog
som en
hjälte, han dog
på sin post
för sitt land.
- Och det
gjorde han ju
egentligen
också. "*"’*’/°t,’?r!*f}–.
&rfuA<j jtengt öitjvertparr*.
ERIK LEVIEN, den vid kollision i dagarna
förolyckade motorcyklisten. *
(Se text å sid. 752)
- 742 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
