Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 51, den 20 september 1914 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JEANNE.
FÖR HVAR 8 DAG AF LUDVIG NORDSTRÖM.
|\G har alltid tänkt på Antwerpen
med ett småleende, emedan jag
dragit mig till minnes två episoder,
som jag upplefvat där. Jag hade
kommit dit öfver Nordsjön i storm
och gick där en solig septemberdag
med ett par svenska damer. På
trottoarerna vimlade det af
katolska präster, dessa underliga figurer i fotsida svarta
kappor, under hvilka platta fötter klappra fram, och
med platta, bredbrättade hattar på hufvudet samt
paraply under armen och bönbok i hand. Men det
var äfven annat folk i rörelsen, cyklister, som
sjungande ilade förbi, promenerande, grupper, som
skreko och gestikulerade, enslingar, som sutto vid
kaféborden på trottarerna och stirrade framför sig,
tungsint som många pläga i stora städer, och midt
bland alla andra människor ströfvade barhuf våde
kvinnor, ledande små raglande barnungar.
Just som vi nu kommo där,, de två korrekta
svenska damerna, bleka af sjösjuka, och läsarens
tjänare, stannar en sådan kvinna med en
pojkbyting vid handen midt framför oss, halar upp
pojkens lätta kolt, och där står han naken upp till
axlarna och låter naturen ha sin gång, medan alla
människor gestikulera förbi i en ström utan alt
ens märka något — mer än de båda svenskorna!
Hade de kunnat gömma sig bakom hvar sin präst,
skulle de. Jag fruktade, att de skulle svimma,
utmattade af sjösjukan som de voro, men de
vacklade vidare och började med ens prata ifrigt.
Senare, när jag kom in i den stora banhallen,
möttes min blick af en jättestor inskrift på
fondväggen, högt öfver de myllrande människorna.
Där stod bara dessa lakoniska ord: "Man htitet
sich fur Tachendieber". Det föreföll mig så
omotståndligt löjligt, att jag måste skratta.
Jag tyckte den gången, att jag med de två små
betydelselösa episoderna hade fått hela Europa för
mig, och i dessa senaste dagar har jag ideligen
tänkt på dem, då jag läst om hur en tysk
zeppelinare sväfvat öfver stan och släppt ner sina
förödande bomber. Men nu är småleendet borta.
Den väg, där de tyska trupperna dragit fram, har
jag rest om dagen och om natten. Jag har sett
denna blomster- och fruktträdgård, som sträcker
sig mil efter mil, dessa blanka kanaler, kantade
af popplar, dessa löfrika kullar, där gamla gråhvita
slott skymta fram. Jag har om natten sett elden
spruta ur ugnarna vid Charleroi, om dagen sett de
pyramidliknande slaggbergen, linbanorna och
malmvagnarna, allt i arbete och ifver — och nu återser
jag alltsammans i tankarna, hur? Jag får belägg ur
denna tidnings krigsbilder.
Och hur tankarna gå, hinna de till slut alltid
samma sista mål, en liten flicka, som hette Jeanne.
I vecka efter vecka, alltsen kriget började, har jag
tänkt på henne. Jag har i tankarna landstigit i
Antwerpen, gjort resan till Paris och så om och
om igen hamnat hos denna lilla Jeanne. Hon har,
allt som kanondundret ökat ur tidningsspalterna,
likasom ropat på mig ur mitt eget inre, högre och
högre, och jag har inte riktigt förstått hvarför.
Nu tror jag ändtligen, att jag börjar förstå, och
jag skall berätta.
Mot jultiden befann jag mig i en liten
bretag-nisk by, ett enkelt fiskläge på själfva atlantkusten.
Jag hyrde ensam en stuga och stannade i två
och-en half månad, ströfvade på högslätten, satt och
pratade med byfolket i det lilla värdshus, där jag
åt, och fick del af deras dagliga lif.
Det händer ibland, då man läser bevarade skrifter
från den klassiska antiken, att man känner en
ai-undsam längtan till dessa sällare och enklare tider,
som de framstå för oss i bilder, sådana som
Homeros ger af Odyssevs och svinherden Eumaios, eller
sådana, som de grekiska och romerska idyllerna
frammana. Men något af den stämningen minns
jag från denna bretagniska fiskarby. Midt i den
årstid, som var sträng vinter hemma i Sverige, var
marken grön därnere, luften mild och doftande,
himlen hvälfde sig lätt och blå, ginsten blommade,
och man planterade, kål, svarta svin dansade på
fälten, och fårhjordar betade på kullarna.
Om söndagarna samlades i trädgården bakom
värdshuset byns karlar, somliga barhufvade, andra
klädda i bia sjömansmössor med röd tofs och
allesammans i träskor.
Nu plockades kloten fram, och man spelade klot
medan cidern skummade på ett gammalt
mossbelupet träbord i skuggan af äpple- och päronträden,
och under skratt och skämt lekte dessa gamla
hvitskäggiga fiskargubbar som barn med de otympliga
träbollarna. Värdshusvärdinnans dotter med hvit,
stärkt nationalhufva på det svarta håret sprang ut
med de blå spilkummarne, jäsande öfver af cider,
och sonen i blå sjömansmössa med röd tofs
samlade upp efter spelarne.
I timmar kunde jag sitta på en mossig bänk,
rökande min pipa, drickande mitt cider och åskåda
denna oskyldiga glädje. Om jag inte själf deltog.
På andra sidan värdshuset, på den lilla öppna
platsen där, lekte barnen med sina snurror, och
kvinnorna samlades omkring dem. Jag ser ännu
framför mig värdshusdotterns lille son, Robert, en
liten svartlockig, brunbränd, strålögd odygding på
fyra, fem år, och jag kan höra mormoderns rop:
— Ah, le petit méchant! Ah, comme il est
mé-chant!
Men vid öppna spisen satt. hennes måg, Roberts
pappa, knollrig i håret som gossen, och vaggade
den yngsta.
Till detta värdshus kom nu en dag en liten tretton
års flicka. Hon var vacker, på sitt sätt. Ansiktet
gaf intryck af att vara stenhårdt, vara taget från en
gammal staty, och de stora, svarta ögonen stirrade.
Munnen var också liflös, läpparna i färg knappt
skilda från den öfriga huden, och innanför dem
lyste tandraden till, bländhvit och nästan retsamt
jämn.
Det var Jeanne.
Hon kom långt nerifrån södra Frankrike:
— Hvarför kommer hon hit? frågade jag
gumman i värdshuset.
— Ack, monsieur, svarade hon, det är det
olyckligaste barn, som finns i världen. Hennes far var
en fattig arbetare där nere. Hans hustru dog och
lämnade honom ensam med denna flicka. Han gifte
då om sig med en syster till min måg, och när de
varit gifta någon tid, dog äfven han. Hon flyttade
då med flickan hem hitupp, tiK sin gamla mor, som bor
inne i staden. Och när hon vistats där någon tid,
dog också hon. Så var flickans mor död, och
hennes far och hennes fostermor, och nu var hon
ensam i världen. Min mågs mor lät henne då stanna
hos sig, men nu ligger äfven hon för döden
därinne i staden, och därför har flickan skickats hitut
till oss, som hon inte känner.
Jag fick från den stunden intresse och
medlidande för den ensamma Jeanne, men hon sade
aldrig ett ord åt någon, hvem det vara ville. Hon
fick hjälpa till med allt, hon var alltid till hands,
erbjöd alltid stumt sina tjänster, och jag såg henne
aldrig sysslolös. Hon skurade, diskade och sopade,
- 806 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
