- Project Runeberg -  Hvar 8 dag / Årg. 15 (1913/1914) /
807

(1899-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 51, den 20 september 1914 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HVAR 8 DAG

hon hjälpte till att expediera vid disken, att
servera gästerna, hon klädde på och klädde af den lille
Robert, och när ingenting annat fanns att göra,
sopade hon gatan utanför värdshuset.

Just i de dagarna skulle mågen i värdshuset, som
var sjöman, åter ge sig ut på långfärd, ända bort
■till Kina. Han hade allting klart och ämnade resa
upp till Le Havre för att deltaga i fartygets lastning,
dä nu julen gick in och hans gamla mor i staden
blef sjuk. Dagen före julaftonen reste han och
hans hustru och Jeanne ditin. Dagen kröp fram,
vi sågo ständigt uppåt slätten, om vagnen skulle
komma, men först sent på kvällen i mörkret
öppnades dörren, och in trädde hustrun och Jeanne.

— Död? frågade gumman,

— Ja, ja, jämrade hustrun, hon är död.

Och mågen i värdshuset, den dödas son, hade
stannat kvar. Men Jeanne hade följt med ut. Hon
sade ingenting. Hon grep sig genast an med sina
sysslor, under det hustrun bara satt vid elden och
"höll ansiktet i händerna.

— Skall nu Jeanne stanna här hos er, madame?
frågade jag gumman nästa dag.

— Ack, monsieur, svarade hon, hur skulle jag
kunna ha henne här? Vi äro fattiga och måste
slita för brödet. Vi äro nog många om brödbiten
ändå. Hur skulle jag kunna ha ännu en till?

— Men hvart skall då Jeanne ta vägen?

— Hvad vet jag, monsieur? Hon får kanske
stanna hos en bror till min måg, som äger en kvarn.
Han är rik, och när det blifvit boskifte efter den
döda, blir han ännu rikare. Och han är ogift, och
man har inte hört, att han tänker gifta sig.
Kanske kan hon få stanna i kvarnen.

Men redan följande dag, då mågen återkom från
staden, berättade han, att brodern lagt beslag på
alla lösa pängar, som den döda haft förvarade i ttt
skåp, och det hade han gjort, emedan han ämnade
gifta sig.

Så var Jeanne utestängd äfven där. Som öfverallt.

Själf var hon lugn, som om intet passerade
omkring henne. Hon följde med in till begrafningen
och kom oberörd tillbaka.

Sjömannen redde sig nu att fara och for. Hustrun
följde .honom in till staden och återkom upplöst i
tårar.

Då öppnade Jeanne sin mun för första gången.
Hon vände sig till mig och sade:

— Hvad människorna äro dumma, som gifta sig!
Jag blef förvånad och frågade:

— Hur så? Hvad menar du med det, Jeanne?

— Se! svarade hon bara och pekade på den
otröstliga hustrun.

— Ja, sade jag då, men det går öfver.

För första gången såg hon nu också på mig, såg
länge och liksom rakt in i mig.

— Nej, sade hon bara, sen. Det går inte öfver.

Hon sade detta helt lugnt men med en
öfvertygelse i rösten, som jag inte kan glömma. Och
därefter återgick hon till sina vanliga sysslor.

En tid därefter sade gumman till mig:

— Nu skall Jeanne fara, monsieur.

— Så, sade jag. Hvart då?

— In till staden, till min mågs bror.

— Skall hon stanna där?

— Ja, monsieur, en tid.

— Och sen?

— Sen! svarade gumman och lyfte på axlarne.
Sen! Ack, monsieur, hvad kan man veta!

Jeanne gick just och sopade gatan utanför värds-

huset. Jag arog mig ut genom porten .och
betraktade henne. När hon gjorde ett uppehåll i
sopningen, närmade jag mig henne och sade:

— Du trifs alltså icke här, Jeanne?

— Hvar skulle jag trifvas, monsieur? svarade hon.

— Skulle du inte vilja stanna här, om du finge, då?

— Nej.

— Men du vill stanna inne i staden?

— Nej.

— Hvar vill du vara då?

— Det är mig likgiltigt! svarade hon.

— Du är bitter nu, Jeanne, sade jag. Men du
är ännu bra ung. Om några år, då du blifvit lite
äldre, kommer du inte att vara så bitter. Då
kommer du att gifta dig och få små barn, och då blir
du lycklig och nöjd.

— Jag kommer aldrig att gifta mig, svarade hon.

— Hvarför?

— Därför att jag inte vill. Och därför att jag
inte vill ha barn, som skola lida, som jag har lidit,
sade hon.

Efter denna förklaring gick hon in, och följande
dag reste hon, och jag såg henne aldrig mer.

Detta var Jeanne.

Sen tre veckor, alltsen kriget utbröt, har hon nu
stått för min syn och liksom ropat ur mitt eget
inre.

— Jag tror, att jag till sist förstår, hvad det
beror på.

Jag tänker på sonen i värdshuset, han är nu
tjugotre år, han är ute i kriget. Jag tänker på sjömannen,
han är ute i kriget. Jag tänker på den lille Robert,
han är nu tio, elfva år. Jag tänker på den lille
pysen från trottoaren i Antverpen. Han är nu en
nio, tio.

Jag tänker på alla de söner och döttrar, som
nu befinna sig i Jeannes ålder, då hon beröfvades
far och mor och blef allceles ensam, och hur det
värkade på henne. Jag tänker på Robert och den
lille från Antwerpen, som i detta nu kanske äro,
den ene fader-, den andre kanske både fader- och
moderlös.

Och jag tänker på, hvad kriget skall förvandla
alla dessa till! Till Jeannes likar. Hvad det i kall
bli af hela denna generation, som växer upp och
plötsligt, utan en aning om något beröivas hem,
föräldrar, syskon och stå ensamma kvar.

Skola de också säga som Jeanne om sina lif.
— Det är oss likgiltigt, alltsammans.

Och när man vill, att de skola glömma, och
säger dem, att det går öfver, skola de då också säga:

— Nej! Det går inte öfver.

Hur skulle det också kunna gå öfver? När de i
den ålder, då lifvet skall vara lyckligast och bäst,
väckas om natten af vidunder, som sväfva ur
himlen och kasta bomber öfver dem, hvilka slita
brösten af deras mödrar och krossa deras systrars
hufvun, då de sträcka dem ut genom fönstren för
att speja: när deras fäder drifvas nakna framför
fiendetrupperna att skjutas af egna landsmäns kulor;
när deras lekplatser rifvas upp till grufschakt af
kartescherna; när deras hem brinna; när allt är
jämmerrop, skrik och gråt?

Det går inte öfver, och det skoll inte gå öfver.

Jag tänker på Jeanne. Hon var vanmäktig, ty
hon kunde anklaga ingen, för det som hade
träffat henne. Men det är, som om hon pekade på
dessa och menade, att de äro icke vanmäktiga, ty
de kunna anklaga, och de skola göra det, när
kriget en gång är slut och de blifvit fullvuxna och den
stora uppgörelsens dag ändtligen skall randas.

- 807 -

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Dec 21 14:46:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/15/0827.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free