Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 52, den 27 september 1914 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERMAN LAGERCRANTZ.
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
När h. m:t drottningen den 15 aug. tillkallade ett
antal personer med anmodan till dem att inträda
som medlemmar i en kommitté för nödhjälpens
ordnande, var det Sveriges förutvarande sändebud i
Washington, hr Herman Lagercrantz, som lämnade
redogörelse för kommitténs närmaste uppgifter, och
föll det på hans lott att som ordförandens, prins
Eugens, närmaste man inträda i det verkställande
utskott, som vid tillfället utsågs. Valet var lyckligt:
både som organisatör och välgörenhetsintresserad
intager envoyén L. ett af de främsta rummen i vårt land.
Herman Ludvig Fabian Lagercrantz är född på
Barkarby i Lotö församling af Stockholms län den
29 juli 1859 och son till dåvarande majoren,
sedermera landshöfdingen öfver Jämtlands län, slutligen
finansministern Carl Gustaf Lagercrantz och hans
maka Augusta Emerentia Carolina Zethelius, en
dotter till den bekante "gulddragaren" och
bruksägaren Erik Adolf Zethelius i Stockholm. Efter
mogenhetsexamen i Stockholm 1879 blef han elev
vid krigshögskolan på Karlberg, hvarifrån han
utexaminerades 1881, då han utnämndes till
underlöjtnant vid Svea artilleriregemente. Han
genomgick nu ytterligare artilleri-och ingeniörshögskolan
1886 och hade äfven i öfrigt gjort sig bemärkt som
en duglig och lofvande officer, då han till ganska
stor öfverraskning 1889 tog afsked för att ägna sina
intressen och krafter åt Frälsningsarmén, hvars
sociala hjälpverksamhet på ett oemotståndligt sätt
fängslat hans varma religiositet.
Den korporation, hvari han sålunda inträdde,
försummade icke att begagna sig af Lagercrantz’ nit
och arbetsförmåga. Jämte sin maka, Hedvig
Margareta Croneborg, fick han till en början sig
verksamhet anvisad vid själfva högkvarteret och åtföljde
general Booth på dennes resor. År 1890 blef han
fältsekreterare d. v. s. chef för personalen i Sverige
och planlade samma år det sociala arbete med
härbergen, vedgårdar och räddningshem, som
igångsattes under de närmaste åren. Samtidigt
organiserade hans maka arméns slumverksamhet i
Stockholm. Hans förtjänster om frälsningsarmen
föran-anledde 1893 hans befordran till ötverste. Tre år
senare beordrades han till Indien för att organisera
jordbrukskolonier för lågkasten och undersöka
möjligheten att inrätta statsunderstödda bybanker,
genom hvilka lågkasten skulle kunna räddas från de
isynnerhet efter hungersnöden 1894—95 kännbara
utprässningarne af procentare. . Under inemot två
år vistades han därute och såg sina bemödanden
krönas med framgång — 1896 blef han t. o. m.
arméns chef i Indien — då han öfveransträngd som
han var svårt sjuknade i tyfus. Han tillfrisknade
visserligen, men för att återvinna fulla krafter och
få återse sina barn, som kvarlämnats i Sverige,
återvände han till fäderneslandet, lämnade efter
någon tid arméns tjänst — han kvarstod dock t. v.
som ordförande i dess ekonomiska afdelning i
Sverige — och blef — brukspatron.
När grefve af Hermanssons på Ferna fallissemang
på sin tid inträffade, innehades Virsbro bruk i
Västmanland af dennes måg, grefve Samuel af Ugglas.
Denne indrogs i fallet och måste afträda
possessionen till ett aktiebolag, hvari Herman Lagercrantz
ingick först som stor delägare, sedermera som
ensam innehafvare. Vid denna tid var Virsbo en på
förfall varande gammal bruksegendom med ett par
lancashire-härdar, som dock voro nedlagda. Ett
undantag från förfallet bildade endast gårdens corps
de logis, "slottet", som det kallades, hvilket var
ny-byggdt. Den industriella verksamheten var nedlagd,
jordbruket endast nödtorftigt uppehållet, skogen till
stor del nedhuggen och arbetarebostäderna mesta-
dels eländiga ruckel. Med Lagercrantz öfvertagande
af egendomen blef det annorlunda. De gamla
smedjorna fylldes åter af muntert arbete. Man började
med en anspråkslös tillverkning af järnvägskoppetf
och upptog sedermera förfärdigandet af granater
för’flottans behof. Snart räckte icke de befintliga,
utrymmena utan nyanläggningar måste göras, men
detta skedde alltid med anspråkslös utstyrsel och
måttliga dimensioner. Lagercrantz var i det längsta
sin egen driftsingeniör. Begåfvade och duktiga
arbetare fingo rycka fram på öfriga ledareplatser,,
hvarvid chefens människokännedom var till största
gagn: han förstod att taga vara på hvars och ens
särskilda förmåga. Arbetarebostäderna
ombonades efterhand och arbetsamhet och nykterhet blef
allmänt rådande. Arbetsgifvaren och arbetarne
voro ömsesidigt tillfredställda med hvarandra. v
Snart togs Lagercrantz’ duglighet i anspråk äfven*
för annat än Virsbo. Han kallades att deltaga i
ledningen af flera af bergslagens andra mera betydande
bruksegendomar såsom Ferna, Surahammar,
Larsbo-Norn, Hellafors o. s. v. Och när regeringen grep»
sig an med en välbehöflig reform af
statsbaneförvaltningens och telegrafverkets styrelse, blef
Lagercrantz’ medlem i den kommitté, som för ändamålet
tillsattes.
Med någon öfverraskning erfor allmänheten, att
Lagercrants 1907 lämnade sin vidtomfattande
enskilda verksamhet för att öfvergå i statstjänst: han
mottog nämligen då regeringens uppdrag att
begifva sig till Förenta Staterna som envoyén Grips
efterträdare på sändebudsposten i Washington. Att:
det var en angenäm öfverraskning behöfver icke
sägas; ingen kunde vara bättre ägnad än han att i
ett anglosaxiskt och demokratiskt land upprätthålla
förbindelsen mellan Sverige och dess
utvandrade-söner. Man hade blott svårt att förstå, att han
för-detta allmänna intresse var beredd att så helt offra
sitt enskilda. Men detta hör till hans karaktär och
är kanhända ett släktdrag: hans fader gjorde något
liknande, när han lämnade landshöfdingestolen i
Östersund för finansministersposten: han gjorde
det af plikt och stupade på sin pliktuppfyllelse.
Herman Lagercrantz stupade icke. I tre år
förvaltade han sitt sändebudsämbete — 1908 uppehöll
han äfven sändebudsposten i Köpenhamn under där
pågående underhandlingar om de s. k.
Östersjö-och Nordsjötraktaterna — på ett sätt, hvarom
meningarne icke voro delade. Svenskarne därute
kände, att de i honom hade en representant, som
icke blott talade deras språk, utan äfven kände som
de och förstod deras tankelif. Säkerligen har intet
tidigare svenskt sändebud i Amerika uträttat mera
för vidmakthållande af svenskheten därute än han.
Etter återkomsten till Sverige har Lagercrantz
med samma ifver ägnat sig åt svenskt
näringslif som före utresan. Bl. a. annat har han
mottagit ordförandeskapet i Motala verkstads nya
aktiebolag och därmed en ledande ställning i den svenska
industri, som kanske mer än någon annan varit i
behof af reorganisation och uppryckning. Vidare
är ban ordförande i Virsbo-Ramnäs kraftaktiebolag,.
A.-B. "Elektriska ugnar", Norrlandsbanken och A.-B.
Isfjorden-Belsund-Spetsbergen, v. ordförande i
styrelsen för Larsbo-Norns Akiiebolag, ledamot af
styrelsen för Hellefors bruks aktiebolag o. s. v.
Alltjämt äger han Virsbro bruk med underlydande samt
hälften af Ramnäs bruk och Seglingsberg.
Af allmänna uppdrag må nämnas, att Lagercrantz
sedan 1913 är ordförande i exportföreningen, samt
att han är ordförande i Stockhloms barnavårdsbyrå.
Sammanställningen är betecknande för den
vidtfamnande arten af hans intressen.
- 818 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
