Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1, den 4 oktober 1914 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
länge som denna pigan varit här, ung som hon är,
och rödhårig, hvilket man väl vet kännetecknar den
allra sämsta sorten af dem, allt sedan dess har
matmodern spejat, smugit, lyssnat. Hon har vaknat
midt i natten, tydligen hörande röster i huset, och
sprungit upp, inte en sekund att förlora, och
kommit ner till pigkammardörren, där det naturligtvis
på denna minut blifvit död tyst igen.
— Sofi! har hon ropat. Sofi! Låtsa inte sofva,
människa!
Men människan har inte rört sig, bara suckat
eller pustat litet därinne. Matmor har öppnat
dörren, trefvat sig in, kännt på stolar och bord, i
garderoben, på bädden, så att pigan slutligen måst
låtsa vakna.
— Hvad vill fröken? har hon murrat.
— Akta sig, hon! Jag ertappar henne nog till
slut! har svaret varit.
Senast förra natten var fröken ute, och hela
dagen har hon varit rolös. Hon har kännt på sig, att
någonting ändå närmade sig till slut, och hon är
viss om, att pigan ändtligen förstår sig vara
genomskådad och ämnar sätta upp sin yttersta list.
Nu till kvällen skickas hon till boden efter mjölk.
Hon anar inte när hon går, att fröken står tätt
bakom henne i den skumma farstun. Hon slår igen
dörren, jaha, men dörren är glapp, det behöfs inte
mer än en lätt tryckning inifrån af frökens hand, så är
den åter uppe! Fröken sticker ut spetsnäsan och ser,
att pigan redan hunnit till gathörnet och viker af,
obekymrad om dörren, öfvertygad om att allt står
rätt till. Men jag skall lära dig, jag, att komma
ihåg att dörren är glapp! Glapp! Har jag sagt det
tusen gånger? — Nej, kommer pigan att svara:
Jag vet bara af att jag skulle stänga den, och det
har jag gjort.
Näsvis alltså, också! Det är hvad hon blir.
Fröken kilar upp, lämnande dörren att sålunda
stå och slå, till en ny välförtjänt varnagel för pigan,
samt sätter sig att vänta, småningom arbetande upp
sig till raseri.
Och så är det hvar dag.
Emellertid fortsätter den obekante någon att
andas där nere i nedre farstun och fröken bespejar
honom ljudlöst uppifrån. Strax kommer Sofi hem,
och detta har hon inte beräknat! Triumf har aflöst
raseriet hos fröken, och det enda som åter står att
afgöra är frågan om pigans omedelbara, skymfliga
uppsägning eller hennes kvarstannande mot ödmjukt
löfte om bättring samt afdrag på söndagsledigheten.
Plötsligt hoppar fröken till. Någon har harklat
sig därnere, och nu ljuder med ens genom det
tomma huset med dess vidöppna dörrar, en sonor
manlig stämma:
— Finns ingen hemma?
— Fröken Sommar är hemma, svarar fröken
ögonblickligen och rätar därvid upp sig i mörkret,
genast beredd att krossa hvilka inkräktare som hälst.
— Man ser inte hand framför sig! forsätter rösten.
— På gatan är det ljusare, replikeras.
— Jag önskar träffa fröken Sommar.
— Hon träffas inte.
— Det är en gammal bekant.
— Finns inga.
— Är det fröken Sommar jag talar med?
— Mycket möjligt.
Vid denna punkt i replikväxlingen slås gatdörren
upp och Sofi störtar in som ett blindstyre, som
hon är, medveten om att brottsligt ha fördröjt sig
i magasinet. Hon hör ingenting och ser ingen,
naturligtvis, men brådskande stryker hon eld på en
tändsticka och afslöjar därvid främlingen i farstun,
en lång, grofvuxen karlperson i slokhatt.
Mannen lyfter på slokhatten för Sofi, visar ett blekt,
något skäggigt öfver medelålders ansikte och frågar
höfligt, om jungtrun vill vara af den godheten att
anmäla hennes kusin Johannes för fröken Sommar.
Men från sin post på öfversta trappsteget har
fröken Sommar flytt.
Hon har sett, återsett det kända ansiktet, som i
så många år varit borta ur hennes tillvaro, och hon
har flytt tillbaka in i spökrummet, till kanten af sin
stol vid fönstret med reflexionsspegeln åt
småstadsgatan... Hon sitter alldeles rak och tittar bara rätt
ut i gatlyktans ljus, där Sofi finner henne och tror,
att hon suttit hela tiden.
— Det är en herre, som vill träffa fröken,
anmäler Sofi tjänstvilligt.
— Sofi vet, hvad hon har att svara.
— Frökens kusin Johannes, sa han.
Sofi håller ännu i handen ljuset, som hon tände
nere i farstun. Hon ställer det på bordet och går
ejt steg åt sidan, ty främlingen har följt efter henne
och står nu tätt bredvid henne i rummet.
— Seså, Agathe, vädjar han, vänligt och lugnt.
Det är en fin herre, det ser Sofi strax, och hon
tycker redan om honom. Han har sätt. Han
vänder sig nu till henne, nickar och säger:
— Tack, min vän.
Det är fullkomligt begripligt, att Sofi bör gå sin
väg och kanske t. o. m. bör stänga dörren efter sig,
ehuru han ingenting annat sagt än detta artiga:
Tack, min vän!
Sofi skyndar därför bort, sluter omsorgsfullt
dörren efter sig, ilar direkt ner till sitt kök och stänger
om sig där med, ty ingen skall säga om henne, att
hon någonsin brukat lyssna efter hvad, som inte
angår henne, om det också varit frestande.
Däruppe fladdrar ljuset i köksstaken och belyser
gamla fröken Sommars hvardagsrum, gammal
mahognymöbel, sybord, klaffbyrå och porträtt på
väggarne. Bland "dessa igenkänner främlingen ett af
sig själ), cirka fyrtio år gammalt.
— Jaså, du har kvar det? yttrar han.
Agathe svarar inte, och han har god tid att se
på henne. Den lilla gumman, gråhårig, spetsnäst,
skrumpen, har en gång varit en täck och rosig
flicka. Hvem som hälst kan tänka sig den
möjligheten, om den också just inte först faller någon in;
men han vet det, han, och han minns det. Det ä*
hvad han står och tänker på, inte sentimentalt, men
likväl med en smula vemod. Ty många år ha gått,
och när man i tankarna vänder om, pröfvar man
sig själf.
Vid ingen varelse har han varit fäatad så som
vid henne där. Nej, han tänker efter: vid ingen.
Icke ens vid den tålmodiga, goda hustrun, som så
lång tid följde honom, den bästa kamrat i
arbets-selen, outtröttlig att uppmuntra, när modet svek.
Också hustrun har vetat det, har stundom stumt,
vid hans sida, betraktat det lilla medaljongporträttet
af Agathe med bruna lockar, rosenröda kinder och
ett litet egendomligt envist drag vid munnen.
Det är oändligt bättre som det är, du! har han
sagt, och lagt medaljongen åt sidan med en suck.
Men han har inte glömt.
Med den brunlockiga, rosenkindade kusinen och
barndomsvännen var han förlofvad, och han knöt
den gången, alla lyckoförhoppningar vid hennes
namn. Det var hans rättighet, och det enda, där
han ägde att drömma för egen del. Ty redan då
visste han, att han måste viga sitt lif åt deras sak,
som kämpade bundna i träldom, okunniga, hatfulla,
behäftade med alla fattigdomens lyten, för honom
vittnesbörd om en omätlig skuldbörda att lyfta bort.
Så såg han det då — och fortfor att se det.
- 10 -
t
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
