Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:o 12, den 20 december 1914
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ELLEN KEY.
Porträttet af ELLEN KEY å föregående sidan är det senaste. — Det togs i år i författarinnans hem "Strand" vid Vettern
och vid det skrifbord hon som ung flicka fick och vid hvilket — enligt hennes egen uppgift - samtliga hennes verk nedskrifvits.
Ellen Key fyllde sistlidne 11 december 65 år.
För några veckor sedan hade hon rest upp från sitt
ställe Strand vid Vättern nära Alvastra till
Stockholm för att med anledning af den pågående blodiga
världsomhvälfningen omkring oss hålla ett föredrag
om "Kriget, freden och framtiden". Så stora
människoskaror rusade till för att lyssna till hennes ord
att blott en ringa del däraf kunde få höra henne första
gången på Odeons sal och hon måste senare hålla
om sitt föredrag icke en gång, men två gånger på
samma dag. Så stor makt har alltjämt Ellen Keys
namn, så ifriga äro människorna att få höra hennes
ord. Det finnes ingen annan vältalare i Sverige,
som äger en sådan dragningskraft på sinnena som
denna nu 65-åriga kvinna.
Den aktualitet Ellen Keys personlighet alltjämt
äger är förvisso någonting ovanligt och
märkvärdigt. Ryktet har sin blomstring liksom åldern och
ofta vissnar det ner fortare än denna. Människorna
bli leda på den de ofta hört och de alltför mycket
hört talas om. Nya släkten växa upp som äro
okunniga, likgiltiga och kalla för hvad det närmast
föregående släktet älskat och hållit högt. Hvarför
är Ellen Key icke urmodig, hvarför är hennes namn
friskt, hvarför samlas folket alltjämt omkring henne?
Det är därför att hon själf alltid håller sig ny och
lefvande. Hon har icke förstelnat i någon dogm
eller i någon egoistisk sträfvan. Hon tillhör dessa
ytterst sällsynta personligheter för hvilka
människokärleken är en verksam drifkraft, ja lågan i deras
själ. Denna kärlek är hemligheten med hennes
geni och hennes makt. När Ellen Key stod där på
estraden med sitt hvita hår, sin skära hy, sina
lysande bruna ögon och framsade sitt glänsande tal
med sin välbekanta skorrande stämma, så syntes
hon buren af en högre visshet än andra trötta,
tviflande och lätt förvirrade människor, hon verkade
inspirerad; och hon var det: inspirerad af
medkänsla med det lidande och blödande
människosläktet. Utan att taga parti för något af de folk,
som nu döda hvarandra, utvecklade hon i klara och
genomträngande satser sin öfvertygelse att kriget
icke var en nödvändighet, att det var ett ondt
människosläktet måste och skulle öfvervinna; hon
hämtade sin argumentation från ett annat område af
tankar, känslor och värderingar än politikerna bruka
röra sig med; men dessa tankar och känslor voro
så allmänmänskliga att man måste säga sig att de
icke alltid skulle äga så ringa makt som de i
världens nuvarande organisation eller desorganisation
visat sig äga. Och man tänkte att om det i
världen funnes ett par tusen människor så goda, så
klarsynta, så energiska i sin sträfvan som Ellen Key
så skulle denna jord se annorlunda ut än nu.
Ellen Key är född småländska, och man kan finna
att det är något af småländsk trygghet,
oförbrännelighet och seghet i hennes väsen. Man brukar
säga att en smålänning finner utvägar äfven om
han satts på en klippa i hafvet; och Ellen Key har
aldrig äfven när verkligheten synts än så mörk,
trång och svekfull upphört att tro på och verka för
det ideala. Den frisinnade tankevärld, hon nu
under tre årtionden stridande häfdat i Sveriges
offentliga lif gentomot tvifvel, stillastående, reaktion på
olika områden, den är vid sidan af att den mognat
under inflytande af modernt europeiskt kulturlif, i
viss mån ett verk af tradition, en fortsättning af det
tidigare 1800-talets svenska liberalism, ja ett rent
personligt arf från hennes föräldrahem. Hennes far,
godsägaren Emil Key ägde stora kulturella, sociala
och politiska intressen, och var under ett långt
riks-dagsmannaskap (1867—1883) en af Andra
Kammarens mest ansedda ledamöter. Ett vittnesbörd om
Ellen Keys pietet för hennes far är att hon nu
är sysselsatt med utarbetande af en
minnesteckning öfver honom, som helt visst kommer att bli
en synnerligen intressant skildring om Sveriges
politiska och andliga lif för ett halfsekel tillbaka.
Sedan Ellen Key i begynnelsen af 1880-talet kom
upp till Stockholm som lärarinna i Whitlockska
samskolan och föreläserska vid det af d:r Anton
Nyström nyligen bildade Arbetarinstitutet har hon
sett många tider skifta. På 1880-talet tillhörde hon
den grupp svenska författarinnor som icke i ringa
mån gåfvo sin karaktär åt den nya realistiska och
problemdebatterande litteraturen. Hon var nära vän
med Victoria Benedictsson, Änne Charlotte Edgren
och Sonja Kovalevski. Då dessa kort efter
hvarandra bortrycktes af döden just då de nått sin högsta
mognad, blef Ellen Key sina döda vänners första
biograf. Under 1890-talet tillhörde Ellen Key
Verner von Heidenstams litterära krets; utan att
öfverge sina tidigare sociala och politiska sympatier
tog hon intryck af den skönhetsdyrkan, som
tidens litterära och konstnärliga blomstring
uppammade och som i Heidenstam hade sin mest lysande
representant. Hon utgaf under denna tid sin bok
Tankebilder, där hon utvecklat sin lära om
lefnadskonsten. Men 1900-talets första år äro i än högre grad
det stora produktiva arbetets tid för Ellen Key: hon
utarbetar då i sex volymer "Lifslinjer" (1903—1906)
sin filosofi öfver kärleken och äktenskapet, öfver
religionen, öfver individualismen och den sociala
och internationella solidariteten.
På senare år har hon blott då och då uppträdt
offentligen, när hon velat yttra sig i någon
aktuell fråga. Den strid som förr stått kring
hennes namn har till större delen nu tystnat. Hennes,
skrifter ha blifvit alltmera lästa och man har fått
bättre ögon för deras skönhet; man har förnummit
den fina måtta och klokhet som finnes på botten
af hennes väsen och hennes skrifter midt i den
hänförelse, som ger dem värme och glans. Hon
framstår alltmer som något af en vis profet, som
utöfver den bristfälliga verkligheten ser framtidens,
syner och de för vår tillvaro väsentliga idéerna
klarare än andra. Man må hoppas det må
förunnas Ellen Key att länge ännu verka, lika full af
hälsa och kraft som nu, och ännu länge värma
människorna i en värld som är skum och ger så
mycken desillusion, med sitt hjärtas tillförsikt och,
sina goda och stora tankar!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Dec 21 14:47:21 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/16/0200.html
