Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 14, den 3 januari 1915 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
utnött. Han kastar mössan pa bordet och torkar
svetten ur panna och ögon. Sa tår han syn på den
gamla.damen.
— Är ni nu här igen? Sa jag inte, att ni skulle
resa i går kväll?
Den gamla damen niger, hon rör pä läpparna men
tår icke fram orden eller säger dem alltför tyst.
Plötsligt gör kaptenen en ursinnig åtbörd.
— Kör ut henne! skriker han. Genast står den
unge mannen vid dörren, bugar.
— Varsågod, min fru, den här vägen.
Han bugar ut henne.
Och resenären tänker: Den där vackra bugningen
lärde han i dansskolan. För icke så länge sedan.
Hvilken hjälte måste han icke ha varit på sista
slutbalen! Och nu — åter hjälte, eller i färd med att
bli det. Kaptenen gör ett försök att småle. —
Fruntimmer, mumlar han, — fruntimmer. Edra papper?
Han sätter sig vid bordet och granskar papperna,
nickar, skrifver sitt namn och påtrycker en stämpel.
Allt i ordning. Tyvärr måste vi besvära er
med en visitation. Var sa god — där inne.
Ånyo är det den unge mannen, som skall
förtjäna sira sporrar. Han arbetar nitiskt. Allt under
det han genomforskar hvarje kvadratcentimeter af
resenärens person, konverserar han älskvärdt
-som på en slutbal —
— Ja ni förstår — här vid gränsen — folk
kommer — ia hvad har de här att göra? — det är
väldigt intressant naturligtvis — men ni förstår — vi
måste iu —
Han tvärtystnar, han har funnit något. Ett bref,
tre månader gammalt, skrifvet på iranska.
Innehållet är helt intimt. Han rodnar men låter sig icke
afskräcka. Han börjar läsa hvartannat ord, hvart
tredje ord. hvart fjärde — Chiffer? Han skyndar
ut till kaptenen, pekar, hviskar. Men kaptenen är
lyckligtvis trött på det där, mycket trött.
— Bah, säger han och räcker resenären brefvet.
— Allt i ordning. Ni kan ta tåget som går i afton —
Resenären säger: — Jag förmodar att jag icke
blott kan utan äfven måste? Kaptenen nickar, gör
ett försök att småle, men orkar icke.
Resenären står utanför dörren, utbugad at den
unge. Han har godt samvete, drar dock en
lättnadens suck. Han går iör att söka upp värden,
stiger ned tör den mörka trappan, som stinker af
karbol. går genom den mörka korridoren, som
stinker af karbol, kommer ut i förstugan, som
stinker af karbol.
Förstugan användes till skänkrum eller matsal.
Bord stå vid bord, dukade, de flesta redan upptagna
af gäster. Värden rör sig af och an bakom disken.
Han har brådt. Gubben, som körde kärran, är hans
ende kypare. Resenären stiger fram till disken.
På andra sidan står den grålockiga gamla damen.
När värden passerar förbi henne, hviskar hon något
som värden icke tycks höra eller icke bryr sig om.
Men plötsligt ger han henne en knuff och
resenären uppfattar i en vredgad hviskning:
— Vill ni hålla mund!
Den gamla damen drar sig nigande tillbaka.
Resenären begär ett rum på några timmar, han
behöfver hvila. Omöjligt. Alla resanderum äro
upptagna at herrar officerare. Däremot kan han få
frukost och det är redan mycket det.
Nå, tänker resenären, gentemot dig är iag inte
obeväpnad. Han sticker till honom några mynt och
begär att få sin frukost på verandan. Förstugan
stinker af karbol.
Hvad vill ni, att jag skall göra? säger värden.
- Mina matsalar användas till sjukrum. Nej, inte
sårade. Och inte kolera, inte tyfus, inte smitt-
koppor, inte päst. Ni kan vara lugn, det är
garan-teradt. Herre gud, människor bli sjuka, det regnar
så förbaskadt. På verandan kan ni inte få sitta
men så nära dörren som möjligt.
Han anvisar plats och tar emot beställningen.
Resenären tar upp en liten luktflaska för att något
mildra karbollukten. Han lutar sig bakåt i stolen
och gör sina iakttagelser.
Gästerna äro trettio vid pass, olika åldrar, olika
stånd, olika nationer. Men intresset är gemensamt
— att så fort som möjligt sluka frukosten. Det
är tydligt att karbollukten plågar dem. Kanske icke
så mycket lukten som rädslan för hvad den kan
betyda och gömma. Munnarna öppnas helt litet,
slutas hastigt, läpparna prässas samman. För att
utestänga mikroberna? Och ögonen! Se rakt ned.
På tallriken. Under till hälften fällda ögonlock.
Alla på samma sätt — nästan alla.
Bredvid resenären sitter en dame, tämligen ung,
äfven elegant, dräkten snarare från Wien än från
Paris. Hon är nu ett stycke för sig, fruktar
tydligen hvarken mikrober — eller det andra. Maten
rör hon visserligen icke men är fullt sysselsatt.
Hon vänder och vrider på sig, kastar blickar åt
alla håll. Icke af fruktan, nej. För att komma i
beröring med sina grannar. Hon ger dem blickar,
a sådana brännande blickar! Hon tilltalar — säger ett
ord till den - till den — till den. Ingen svarar.
Knifvarna slamra. Hon vänder sig till resenären.
Han är döf, han betraktar landskapet.
En sådan en! tänker han. Hvad gör hon här,
madame från nattkaféet? Å det är väl herrar
officerare? — Aj, aj min unge vän däruppe —
Himlen är mörk, tur.g, marken är kal och grå,
en dyig åker utan gröda, söndertrampad. Två
vägar korsa hvarandra, i korsningen ligger bråte, en
trasig bil utan motor, ett hästkadaver, gud vet allt.
Inga människor. Jo längst bort på vägen två
kraftiga kvinnogestalter. Kan också vara munkar.
Trakten är rik på kloster, men nu för tiden ser man
sällan några munkar. På sidovägen kommer en
ryttare. Förbi. Sporrsträck. Därefter ytterligare
tre eller fyra.
Bondgubben, som blifvit kypare, sätter fram
resenärens frukost. Två ägg, bröd, kaffe. Han slår
af det ena ägget. Kors, tänker han, här sitter jag
i lugn och ro och äter min frukost! Två ägg
till och med färska. Färskt bröd.
Han äter helt lugnt, en man med godt samvete.
Likvisst är det något som oroar honom. Den
gråhårige gamla damen vandrar omkring bland gästerna.
Hon niger och hviskar i örat. Alla maka sig undan,
ingen hör, ingen ser upp. Hon dröjer några
ögonblick. Niger på nytt och går till nästa granne.
Slutligen kommer hon till mig, tänker resenären.
Hvad kan hon vilja? Pängar? Nå —
Den yngre damen håller sig däremot mera stilla.
Hennes" blick har fastnat vid de båda gestalterna
på vägen. Det är två munkar.
Resenären slår af sitt andra ägg. Också färskt.
Gulan lyser grannt —
Tramp — tramp — tramp — Det är på
sidovägen, den som löper paralellt med Hvita Korpens
fasad. Värden går och ställer sig i dörren,
skymmer utsikten. Men resenären uppfattar dock något
af tåget, som drar förbi. Det är mörkhyade män,
män med turbaner. Asiater? Afrikaner? De gå
två och två, tre och tre, sammankopplade, händerna
bakbundna. Fångar alltså — ingenting märkvärdigt.
Men efter hvarje grupp, fastbundet därvid med
ett två meter långt rep följer ett kreatur, en oxe,
en ko, äfven får.
Resenären ropar till sig värden. Hvad var nu
- 218 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
