Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 16, den 17 januari 1915 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSKT BIBLIOTEKSMANNAMÖTE.
Foto. Ellquist, Storkholm. KticM: Kom. A.-B. Bengt Silfversparre, Sthlm—Gbg
första svenska biblioteksmannamötet öppnas. T h. svnes prins Eugen (XJ och vid hans sida bibliotekarien d:r
L Wåhlin, Göteborgs stadsbibliotek.
Det första svenska biblioteksmötet öppnades i Stockholm
fredagen den 8 januari i Högre lärarinneseminariet. Till
detsamma hade inbjudits representanter för de stora
vetenskapliga biblioteken i Stockholm, Upsala, Lund och Göteborg,
landets stads-, församlings- och folkbibliotek, bibliotekarierna
vid läroverk och seminarier samt studiecirklar. Till mötets
ordförande utsågs bibliotekarif-n L. Wåhlin, som öppnade
mötet med ett anförande, i hvilket han skildrade biblioteks-
arbetets utveckling i vårt land. Talaren riktade så en
välkomsthälsning till mötesdeltagarne, särskildt adresserande
denna till de närvarande hedersgästerna,
folkbildningsförbundets ordförande prins Eugen, riksbibliotekarien Dahlgren
samt öfveibibliotekarie Aksel Anderson. Mötets
förhandlingar vidtogo därefter och upptogos af diverse diskussioner
och föredrag, Vid mötet bildades Sveriges Allmänna
biblioteksförening.
FÉLICIE FRÅN CARCASSONNE.
FÖ!? HVAR 8 DAG AF K. G. OSS!AN-NILSON.
ÉLICIE ROUGEMONT hade
en gäng varit en obetydlig
ung telegrafist. Förtjusande,
det är sant, men till motvikt
fattig, fattig. Som hon
därtill var en smula halt — hon
hade som barn fallit utför en
trappa och vrickat höften —
och för öfrigt fåordig och
tillbakadragen, var det
begripligt, att hon fick vara i fred för friare.
Hur det var, så var det en, som intresserade sig
för henne, en fattig telegrafist som hon själf —
han hette Lucien Lecage.
voro barn af den
stad, där de hade sin
verksamhet — den goda staden Carcassonne i
Languedoc. De svärmade båda för Carcas>sonnes gamla
och stora minnen. De kunde halfva söndagar
ströfva omkring samman i den mörka och dystra
"cité", njuta af medeltidsstämningen i de brungråa
gränderna, besöka S:t Nazaire för att betrakta
graf-stenen öfver Simon de Montfort och sedan afsluta
det hela med en enkel måltid på en gammaldags
vinstuga däruppe i mörka medeltiden.
När de råkades, råkades de öfverhufvud alltid i
medeltiden. Någon gång gingo de ändå längre
tillbaka — Carcaso var ju redan på Cæsars tid en
betydande ort. Att den numera var mindre
betydande — knappa trettontusen invånare — gjorde
ingenting. Det var i alla händelser ej af den
anledningen Félicie och Lucien så envist hakade sig fast
vid medeltidsminnena.
Det var nog af personligare orsaker. Helst skulle
Lucien velat tala om betydligt närbelägnare ting,
men hvarje gång han tänkte åt det hållet, stockade
sig rösten. Hvad ville han henne egentligen? Han
var fattig, och hon var fattig, och hon var nog inte
heller riktigt stark, en viktig sak för en fattig hustru
åt en fattig man.
Så uppsköt han och uppsköt att beröra sin och
hennes personliga framtid. De tankarna gjorde
honom endast betryckt och beklämd. Medan
medeltiden med sitt afstånd och sina bjärta färger
vidgade och befriade. Som man och hustru hade de
unga kanske fått lefva ett lif i försakelse och små
bekymmer. Nu lefde de i stället ett stort och
lyckligt samlif i stämningar, som ingenting kostade.
De uppbyggde hvarandra med allt hvad de visste
om Simon de Montfort och Raymond de Toulouse.
De forskade i gamla böcker, de genomletade
gamlestadens gömdaste vrår, de diktade samtalsvis de
vackraste legender om albigenserna, de förföljda
kättarna. Och de skapade sig ett slags mytisk
föreställning om den gamle Simon i hans fanatism,
oböjlighet, ridderlighet och käckhet. De
repeterade hans äfventyr under korståget till Palestina
år 1199. Och de ryste och njöto af alla enskildheter
i hans korståg mot kättarna hemma i Provence.
Så skulle de väl kunnat ösa länge än ur
Car-cassonnes outtömliga gamla historia. Hela deras
lif skulle kunnat bli en kedja af söndagar i den
färgrika medeltiden. De skulle kunnat lefva och
dö tillsammans — som ett par gengångare, ett par
andeväsen, som funnit hvarandra i en gemenskap,
där det yttre nutidslifvet ingenting betydde, och
där ordet äktenskap skulle låtit banalt och äfven
ordet kärlek för tungt och för stoftbundet.
Men tyvärr består jorden af stoft och inte ens
molnet af drömmar. En vacker söndag fick Lucien
förhinder. En annan vacker söndag förlofvade han
sig med en dam, som liknade hans mor i ålder
och utseende. Men fästmön liknade ej modern
med afseende på förmögenhetsvillkoren, ty Luciens
utkorade var mycket rik...
Följaktligen försvann Félicie ur hans lif, hon blef
ej ens bjuden till bröllopet. Hon skulle måhända
erinrat för mycket om medeltiden — hvilket iu var
onödigt, då bruden var så antik. Och därmed
borde Lucien varit ute ur denna historien.
Félicie öfvergaf emellertid ej medeltiden, därför
att hon blifvit ensam om den. Hon fortfor att
ströfva omkring i la Cité, att besöka kyrkan S:t
Forts Sid. 246.
65
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
