Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 16, den 17 januari 1915 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR & DAG
Forts. fr. sid. 243.
Nazaire för att betrakta Simon de Montforts graf
och den gamla vinstugan för att begrunda
vänskapen. Hon blef klenare och blekare än förr och
haltade tydligare och påtagligare än någonsin. Och
hon behöll sin plats som telegrafist, trots det att
Lucien Lecage lämnat sin.
De gamla legenderna blefvo henne ännu
dyrbarare än förr. De hade fätt en personlig skuggning,
blifvit personliga minnen, genomlefvadt innehåll.
En vacker dag kom hon in till en gammal
dussinmålare, som hade ett lokalt namn, och visade en
teckning, som föreställde Simon de Montfort i Pa
lestina. Målaren berömde teckningen i blomstrande
ordalag, men först sedan han tagit den unga damen
i ordentligt korsförhör, erkände hon, att det var
hon, som var det skyldiga upphofvet.
Följden blef, att Félicie erbjöds gratislektioner för
den gamle färgsuddaren. Det var ett frikostigt
anbud, i synnerhet som han var lika fattig som hon.
Men sä voro lärdomarna kanske ej häller mycket
värda. Litet nybörjarteknik kunde han väl ge, och
efter ett halft års kludd och sudd ansågs
målarinnan färdig och utlärd, af det skälet att läraren ej
själf kunde mera än hon.
En dag öfverraskade Félicie sina
telegrafistkam-rater med en hel utställning af teckningar från
gamla Carcassonne. Stor förtjusning och äfven stor
afund — mycket beröm och en smula nålkritik
här och där. Utställningen, som var strängt privat
och till lokal hade telegrafstationen, råkade
emellertid ut för pressens spårhundar. Någon vecka
senare hade en af stadens tidningar några
oigenkännliga klichéer, som skulle föreställa Félicies
teckningar. Och någon månad senare hade
intresset hunnit till Toulouse, en betydligt större och
mera intresserad stad än Carcassonne.
Nästa steg var Paris,
men det var ett stort
steg, och där drunknade
Félicie Rougemonts
teckningar. Félicie hade
dock nu fått ärelystnaden
väckt och hvilade inte
på lagrarna. På alla
lediga stunder arbetade
hon. Hon lade af på sin
lilla lön för att kunna
ta nya lektioner för
mästare med namn. Hon
arbetade och arbetade
— med seg, kvinnlig
uthållighet. Hon
refuserades af tidningar och
tidskrifter, men skickade
alltjämt nytt, nytt. Till
Stockholms
Handtverksförening har nu fått sitt stora
huskomplex fullbordat i och
med öppnandet i förra
veckan af den i huset belägna
stora restauranten "Gillet",
Huset, som varit under
uppförande i fem och
färdigbyggts i tvä olika delar och
repriser är beläget på
föreningens gamla tomt i hörnet
af Brunkebergstorg och
Brun-kebergsgatan. Det vänder
sin ståtliga, sex våningar höga
hufvudfasad åt torget.
Byggnaden är uppförd i den
moderna byggnadsstilen med en
enkel fasad i ljusfärgad puts,
hög ’.akkonstruktion och
små-rutade fönster. Dess arkitekt
sist blef hon antagen här med en bagatell, där med
en annan bagatell. Man betalte intet eller dåligt, och
publiken lade ej märke till hennes försök. En
annan skulle gett tappt och insett sin obehörighet.
Men i Félicie glödde en osläcklig eld Hela
hennes kvinnlighet, hela hennes ungdom brann i det
enda intresset. Det hade blifvit hennes allt genom
Lucien och blifvit det, just när han tröttnade och
öfvergaf henne. Hon skulle sjunga ut sin sång,
hon ville lefva ut sitt lif, hon måste ha fram sin
konstnärsdröm.
År följde år, Félicies bräckliga fägring vissnade,
en hets som hennes är intet skönhetsmedel. Hon
måste sluta som telegrafist, emedan hennes
tankspriddhet blef henne till förfång i tjänsten. Hon
hade nu skrapat samman en liten summa och
flyttade till Paris — bosatte sig där, i en vindskupa i
ett ariistkvarter och arbetade vidare med förtviflans
mod.
Årtiondet gick, då märkte både andra och hon
själf, att hon började kunna något. Hon
refuserades ej längre i tidskrifterna, hon var lofvande. Hon
förtjänade mera än nakna uppehället, och nu gick
hennes konst med stormsteg framåt.
Ännu ett årtionde — så fick hon stora medaljer
på salongen för en triptyk i olja ur Carcassonnes
medeltidshistoria. Nu kommo beställningarna slag
i slag, nu var det hennes tur att refusera och sofrà
— Félicie Rougemont var en stor målarinna.
Äfven utlandet kände Félicie Rougemont. Hon blef
dernier cri öfver hela världen och skulle förbli det
en tid bortåt — för att öfvergå till muséernas
odödlighet och glömska.
Det var kanske, djupare sedt, ej så mycket med
Félicies konst. Den var artificiell, byggd på en
nyck, en oresonlig förälskelse och utan djupare
samband medhenne själf.
Den behagade just
därför att den föreföll och
äfven var så objektiv.
Den stötte ingen,
förbittrade ingen, siade ej,
stormade, jublade,
vredgades ej. Den var
beskedlig och en smula söt.
Efter programmålarnas
rabaldernummer, efter
skolgräl och
genialaframtidsdrömmar i färg var
det en hvila att möta
Félicies medeltidslegender,
genomvärmas at deras
nunneaktiga eld och i
deras mystiska dagrar
hvila sig i allsköns
l. 8 D:t STOCKHOLMSFOTOGRAr.
stockholms handtverksförenings nybyggnad vid
brunkebergstorg. Rymmer bl a■ äfven den nya
restauranten Gillet.
har varit V. Bodin. Utom en
hel del kontorslokaler
afsedda för uthyrning innehåller
huset en stor teaterlokal, nu
använd som biograf,
utställningslokaler för föreningens
lotteri samt restaurantlokaler.
Den nya restauranten. som
är afsedd att bli en god
borgerlig restaurant i stil med
det stängda så populära Du
Nord. består af stor matsal
för 125 personer med café
samt en originellt inredd
gillestuga i gammaldags stil
med väggfasta bänkar. Till
densamma hör en praktfull
fästvåning med en fästsal
rymmande öfver 300
personer.
- 246 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
