Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 18, den 31 januari 1915 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR
de lefvande personerna som betydde något, utan
hvad han diktat omkring dem, och kanske får man
återigen däraf dra den slutsatsen att Ernst Tybeck
hade orätt, när han påstod att han inte var någon
riktig författare.
,Men det gör detsamma; han var en hederlig karl
och en god människa, och han förtjänade i alla fall
rätt mvcket pangar. Och den dag när denna
historia börjar satt han på sitt kontor som vanligt
och funderade på hur han skulle kunna förtjäna
ännu mera. I ett rum innaniör hans eget knackade
en skrifmaskin, och när den höll upp en minut lät
det som tiden stannat. Det var kväfvande hett.
Kontoristerna arbetade i skjortärmarna. Plötsligt
kom en åskskräll, så att Tybeck hoppade till. Det
blef skumt nagra ögonblick, men just som skuren
började sken solen fram. Det föll stora, glesa
droppar; de glänste som silfver, som ett löjstim hällts
ner öfver jorden. Fönster slogs upp midt emot för
att få litet svalka, och på takbalkongen utanför
fo-tografiateliern tog det unga herrskapet en liten
promenad och lät det våta silfret falla som en himlens
nådegåfva i sitt hår. Frun skrattade och skakade
på hufvudet, så att regnstänken yrde. Hon såg ut
som en liten flickunge, kunde inte vara mer än kring
de tjugo — en liten mycket söt, men mycket blek
flickunge. Mannen vår väl inte stort äldre. Han
log åt sin fru. Hans leende var godt och ömt.
Tybeck satt och betraktade dem. De voro hans
närmaste grannar sedan några månader. Öfver den
hemska Mästersamuelsgatan med sin stank från
öl-kaféer, dåliga hotell och postbiler såg han in i den
fattiga ateliern, där det fanns några fotografier på
väggen och ett par fåtöljer i en vrå och där en
liten enkel blomvas stod "ensam och öfvergifven på
en piedestal midt på golfvet. Huset var inte äldre
än ett par år, och det hade bytt hyresgäster
oupphörligt. I de undre våningarna växlade
humbugs-affärer af olika slag, och i ateliern mindes Tybeck
tapetserare, syverkstäder, artister. En bildhuggare
bodde där i vintras. Han klinkade mandolin och
hade ilickor och kulörta lyktor och en julgran, som
sedan låg och skräpade på taket hela våren och
regnade sönder. Men så drogo flickorna, eller hvad
det var, i väg med honom, och någon af de första
dagarna i april hade det lilla fotografmenaget
kommit inflyttande.
Hemmet hade flyttat in bakom de stora, ödsliga
iönstren. Ty det var ett hem, icke något annat
slags förhållande mellan de två därinne, ingenting
bohemartadt — det var en liten mycket legal idyll,
sådan storstäderna kunna gömma den i en
takvåning högt öfver bullret och smutsen och med fri
utsikt åt molnen, om också inga andra utsikter.
Om kvällarna brann en lampa framför de båda
fåtöljerna, och den lilla frun satt med sitt arbete,
nerböjd, halfva ansiktet i skugga och den andra hälften
i gult sken. Men mannen gick fram och tillbaka,
fram och tillbaka, timme efter timme. Ibland
stannade han och strök sin hustru öfver hårfästet; han
såg inte glad ut.
Det var ondt om kunder i den lilla ateliern.
Tybeck kunde inte erinra sig mera än fem, sex
stycken pä de sista månaderna. Och nu var det
sömmar och allting var dödt utom den stora
kopparglödande solen, som var så skön att se på frän en
skärgärdsvilla och sà hemsk pä
Mästersamuelsgatan i dammet och dunsterna. Direktören hade
markiser för sitt fönster och isdrycker på sitt bord,
men de stora ateiierfönstren midtemot hade intet
skydd och ändå blefvo inte de båda människorna
därinne det minsta solbrända. De tycktes i stället
blekna i hettan. De svettades inte. Det såg ut
- 282 —
8 DAG
som de torkade ihop, som glansen i den lilla fruns
stora, barnsliga ögon torkade, som den unge
mannen torkade och härdnade i ansiktsmusklerna, i
munnens linjer, i de magra, beniga, nervösa händerna.
Sannerligen, tänkte Tybeck, här behöfver man inte
vara diktare för att göra en historia. Men hur skall
det gå? Hur i Herrans namn skall det gå?
Han hade. yttrat den sista frågan nästan högt för
sig själf. Han kunde inte hjälpa att han nu i ett
par månader intresserat sig för de stackars
människobarnen därinne, men det märkliga var att de
intresserade honom mera eller, rättare, på ett
annat sätt än hans andra gissgåtor. Han kände sig
inte så fri gentemot dem som han hört sägas att
en diktare bör vara i förhållande till sina modeller.
Men jag är ju ingen diktare, jag är direktör, låt mig
slippa att vara något annat, gick han på med sig
själf. Och åter tyckte han sig höra de där orden
som han nyss sagt halfhögt: Hur skall det gå, hur
skall det gå!
Han tyckte att den frågan måste^sväfva därinne
under det branta glastaket, genom hvilket solen
föll med sina eldknippen. Hvar morgon måste den
vara där. Den måste surra som en stor, otäck,
envis fluga omkring de båda människobarnen, och
hur man slog i luften så blef man den aldrig kvitt.
Tybeck suckade; och plötsligt retade han upp sig
mot sig själf. Hvad i fridens dar anginge honom
egentligen dessa människor? Hvar och en fick
sköta sitt. Hade inte han också bekymmer kanske
— ett envist flugsurr som han fick hålla från lifvet
hvar dag? Sådant slapp man inte.
När han kom ut från kontoret på middagen, gick
han midt öfver gatan. Han ställde sig och
betraktade fotografens skyltlåda; inte var det mycket,
men så kostade nöjet bara tre kronor dussinet.
Det var sergeanter med mustascher som
lampbor-star, köksor vid ett plyschbord eller med en dufva
på handen, små köttklumpar som skulle föreställa
barn, och en katt i en sykorg. Tybeck betraktade
allt detta mycket ihärdigt och ändå tankspridt,
suckade tungt, och i stället för att helt naturligt
fortsätta sin väg drog han sig in i porten, släpade sig
upp för tre långa trapøor och ringde på. Den lilla
frun kom och öppnade.
Om det gick för sig att bli "afdagatagen" nu
genast? Han använde en ansträngt munter, nära
nog flabbig ton, som han inte själf begrep. Och
under tiden fixerade han henne omedvetet, envist
och löjligt, alldeles som han sett på fotografierna i
lådan nyss. Rummet såg ödsligt och halffärdigt
ut; det fattades möbler. Nu kom fotografen.
Tybeck tog honom i ögonsikte och fann att hän
tyckte sämre om mannen på nära håll, hvad det
nu kunde vara, något i minen och hållningen, eller
om det bara var det att han hade fått på sig en blà
sammetsjacka, artistlivréet. Något tillgjordt fanns det
i alla fall. Men du gode, hvad den lilla frun var blek
i den arrangerade atelierdagern.! Så blodlös och
tunn. Hon rodnade svagt inför Tybecks blickar.
Men hon kunde inte låta bli att dra på munnen;
han såg så lustig ut.
— Jag tar tre dussin, sade direktörn när
proceduren var öfver. Jo, jo, -jag är säker på att bli bra.
Och jag vill betala nu genast. Adrefssen? Ni kan
skicka upp dem till mitt kontor här midt öfver
gatan. Direktör Tvbeck.. Tybeck, ja.
Och han rusade sin väg, medan han tänkte att
det här få de roligt åt. De komma att gapskratta
åt mig. Hvilket original! säger den lilla frun, och
så skrattar hon. Och då får hon kanske litet färg
på kinderna... Men det blir ju inte mera än nio
kronor! hoppade Tybeck till i sina tankar. Herre
Forts, ä sid. 287■
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
