Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 23, den 7 mars 1915 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAF HEDBERG.
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
BOKBAND FRAN GUST. HEDBERG.
Bokbindarkonstens anor gå tillbaka så långt som
bokens. Först med kaliskinnets användning från
början af 1400-talet och prässningens införande,
kom bokbinderiet dock till egentlig blomstring.
Till vårt land kom denna nyare bokbindarkonst
först under Sveriges stormaktstid, men till en
verklig själfständig svensk konstslöjd har den först
utvecklats af Gustaf Hedberg.
Gustaf Hedberg är född i Höja församling af
Kristianstads län den 22 april 1859 och son till
trädgårdsmästaren Johan Hedberg därstädes.
Bokbin-daryrkets grunder inhämtade han från sitt femtonde
år hos mästare i Hälsingborg, men kom redan
19-årig till Stockholm, där han tillbragte tre år. Ej nöjd
med hvad han här fann före sig, begaf han sig
emellertid 1881 till Paris, hvilket under seklernas lopp
så godt som oafbrutet häfdat sin plats som
hufvudsätet för det konstnärliga bokbinderiet. Hedberg
studerade där å de förnämsta "ateliererna" och
visade sig icke blott vara i besittning af den
osvikligt säkra handen och den äkta skåningens
outtröttliga tålamod att tränga till botten med det rent
tekniska i arbetet, utan ock äga ett öppet sinne för
bokbinderiets egenskap af använd skön konst. När
han efter ett kortare studiebesök äfven i London
1886 återvände till Sverige och i Stockholm
uppsatte en egen verkstad, betecknade det en
vändpunkt i det svenska bokbinderiets icke blott
tekniska, utan äfven konstnärliga utvecklingshistoria.
1 tekniskt hänseende är det tillräckligt att säga,
att det var Gustaf Hedberg, som i Sverige införde
den äkta marokängens
användningförbokbindningsändamål.
Marokängen, som beredes af getskinn, har fått sitt
namn från Marocko, hvarifrån den under 1500-talet
infördes till Europa. Men snart lärde man i Paris
konsten att bereda skinnet, och det dröjde ej länge,
förr än det inhemska fabrikatet öfverträffade det från
Afrika importerade. Under tidernas lopp drefs
beredningen till allt högre fulländning, men höll sig
alltjämt inom Paris; försök på andra håll att tillverka
marokäng ledde icke till önskadt resultat. Utom
att skinnet i och för sig själft är ganska dyrbart,
är dess beredande till bindning mycket svårt och
tidsödande. Tämligen tjockt och hårdt, som det är,
måste det först med en hvass knif "skärpas" ut,
tills det blir helt tunnt och smidigt. Sedan det en
gäng blifvit anbragt på pärmen, kan genom
präss-ning mellan varma plåtar och polering med varma
iärn åt detsamma gifvas den mest behagliga,
glänsande yta. I själfva verket är marokängen det enda
material, som verkligt lämpar sig för konstnärliga
bokband. Man är ur stånd att hos något annat
skinn så förena utmärkt hållbara färger, smidighet,
glans och styrka som hos detta. Icke dess mindre
var marokängen ännu vid början af 1880-talet nästan
okänd för svenska bokbindare. Blott det att
Gustaf Hedberg kom hem med hela hemligheten med
marokängens användande förutom en högt
uppdrif-ven skicklighet i guldtryckning, var följaktligen en
händelse. Men han kom hem med mera än detta.
Tidigare hade man äfven i Paris hufvudsakligen
nöjt sig med att slaviskt kopiera de äldre
mästar-nes band. En bok måste vara bunden i Groliers
eller Deromes eller någon annan liknande stil för
att gillas. Man excellerade i dessa kopior, hvilka
utfördes med en teknisk öfverlägsenhet, som
lämnade originalen långt bakom sig. Men att binda
moderna författare i 1500-talets förnämt eleganta
eller i 1600-talets pompösa stil, saknade gifvetvis
inre berättigande, och det uppstod på 1880-talet en
ny skola, som försökte komma ur denna svårighet
genom alldeles neutrala band, d. v. s. utan all
ornering och med endast titeln på ryggen tryckt i guld.
Man lät marokängens finhet och själfva den utsökta
behandlingen af bandet ersätta orrieringen. Sådana
band, s. k. jansenistes, hade användts redan
tidigare. Under" 1700-talet ornerades enklare band
med endast tre guldlinier kring kanten. Detta
orne-ringssätt upptogs nu, linjernas antal ökades, och
så lät man dessa mångdubbla linjer bilda enkla
geometriska figurer, en just genom sin enkelhet
ytterst förnäm ornering. "Eller man ornerade med
blomrankor i mosaik. Eller man tog i bokens
innehåll anvisning till orneringen. Särskildt för detta
ändamål trädde konst och handtverk i en
befruk-•ande samverkan med hvarandra, som ledde till de
yppersta resultat. Äfven denna nya franska
riktning introducerades i Sverige at Hedberg.
Det dröjde icke länge innan Hedbergs
framstående förmåga blef känd och uppskattad af hufvud
stadens bibiiofiler. För en större allmänhet blef
hans namn först bekant genom hans eröfring af
ett första pris vid världsutställningen i Chicago
1893, vid hvilken han bl. a. utställde ett band till
Jacquemarts Gemmeß et joyaux de la couronne
efter ritning af arkitekten A. Lindegren med motiv
från franska renässansband, hvilket blef betecknadt
såsom "utan tvifvel ett af de ståtligaste, som
utförts i Norden".
Vid jubileumsutställningen i Stockholm 1897 var
hans anseende redan befäst. En granskare som
Forts, å sid. 358.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
