Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 27, den 4 april 1915 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JUDITH.
FÖR HVAR 8 DAG AF HJALMAR BERGMAN.
UBBEN satt pä en fällstol utanför
grinden. Till hvar och en som
närmade sig ropade han:
— Lämna mitt hus i fred!
Hans hus var ett envåningshus,
där fanns endast tre rum och kök
samt två vindskammare. I
trädgården stodo träden kala, gräsmattorna
voro frostbitna, så att de icke ens dugde till bete.
Det var i sanning icke mycket att vakta. Men
gubben lämnade icke sin post. Han satt där ännu
i mörkningen och till hvar och en som drog förbi
ropade han: — Lämna mitt hus i fred!
Om någon af de främmande soldaterna stannade
vid hans grind, steg han upp från stolen, drog af
sin flottiga gröna mössa och berättade, att han
hade döden i huset.
— Herr soldat, det är i edert eget intresse jag
talar. Jag har döden i huset. Tror ni mig inte så
kom med. Jag skall visa er. Men det är
smitto-samt, herr soldat.
Och herr soldaten trodde honom på hans ord.
Han såg själf ut som döden.
Detta hus, som hyste döden, var det sista i sin
by. När skymningen svartnat till natt kom en ung
soldat och begärde att bli insläppt. Han hade
klappat på alla dörrar och funnit alla bäddar upptagna.
Att söka sig fram till nästa hus eller by var i
mörkret ogörligt. Och döden fruktade han så litet, som
det anstår en soldat att frukta. Gubben upprepade
hvad han sagt hvarje förbidragande. Men denne
var helt ung och något öfvermodig. Han skrattade
och sade:
— Den där visan har jag hört förr. Se så, släpp
nu in mig. Jag skall hvarken stjäla eller mörda.
Jag vill bara sofva.
Och när gubben upplyste honom om, att döden
var i huset, lät han sig likväl icke afskräckas. Han
sköt gubben åt sidan och trädde in på förgården.
Det var så mörkt, att han icke kunde urskilja
husets port, men han gick mot ett lysande fönster.
Gubben följde honom. När de kommit fram till
fönstret sade gubben:
— Se nu, herr soldat, att jag inte ljuger,
är min svärson, det där. Han är död.
Midt i rummet med framgafveln vänd mot fönstret
stod en säng. Där låg en död. Han var ung som
soldaten, men död. Han var svept i lakan ända
upp under hakan. Nära hufvudgärden satt en kvinna
eller flicka. Hon satt framför ett bord och på
bordet stodo fyra brinnande ljus. Soldaten såg mera
på flickan än på den döde. Han fann, att hon var
vacker om också alltför mörk och alls inte så vacker
som hans egen flicka därhemma. Förrästen var
det en sak, som icke angick honom. Han ville
bara sofva. Han vände sig till gubben och sade:
— Nog finns det väl någon bädd i huset eller
åtminstone en madrass eller hvad som hälst att
ligga på?
— Det finns det, svarade gubben. 1 vindsrummet
står en bäddad säng, som min svärson brukade
använda under sin fästmanstid. Men herr soldat, jag
talar i ert intresse. Ni ser nu med egna ögon, att
jag har döden i huset. Det är smittosamt. Jag ber
èr att lämna mitt hus i fred. Jag är en gammal
man och jag har sorg tillräckligt.
Soldaten sade:
— Far lille, den där sängen i vindskammaren
tänker jag inte afstå ifrån. Ingen människa tar skada
af att jag ligger där, och det skall kännas ljufligt
att få krypa in mellan lakan.
Han slog döförat till för gubbens invändningar
Det
och trefvade sig fram till porten. Förstugan var
fullständigt mörk. Soldaten blef tvungen att öppna
dörren till det rum, där de fyra ljusen brunno. Men
sedan han väl öppnat dörren hade det varit en
oartighet att icke stiga in och berätta sitt ärende.
Han gjorde ställningssteg innanför tröskeln. Den
unga kvinnan reste sig långsamt upp och böjde på
hufvudet.
Soldaten sade:
— Om förlåtelse, min nådiga. Jag söker bara
natthärberge. Skulle ni eller någon annan vilja visa
mig kammaren, där er fästman brukade sofva.
Hon sade:
— Bädden är redan i ordning och jag skall bära
in vatten och ljus. Det är kallt. Kanske ni vill ha
en brasa? Så här till års brukade vi alltid elda, när
min fästman skulle ligga däruppe. Han var förrästen
min man nu, vi gifte oss i somras.
Soldaten lyfte af sig kasken och gick på tå fram
till sängen. " Han trodde sig nödd att säga något
och frågade:
— I hvilken sjukdom?
— Ack, sade hon och för första gången såg hon
honom rakt in i ögonen. Min man dog i kriget.
Han stupade i förrgår. Efter hvad man sagt mig
skedde det i en bajonettstrid. Han fick strupen
afskuren.
— Er far, började soldaten.
Hon afbröt:
— Jo, jag vet — han säger att vi har en
smittosam sjukdom i huset. Ni lät inte skrämma er af
knepet? Det är ju så vanligt. Far är rädd, att
jag-skulle förgå mig om jag mötte någon af de edra.
Men jag är inte så dum. Hvem har mördat honom?
Hvarken den eller den. Det är kriget.
— Det är sant, sade soldaten. Man får inte vara
ond på den eller den. Det är kriget, det är alltsamman.
Ännu några steg närmade han sig hufvudgärden
och betraktade den döde. Hustrun böjde sig fram
och pekade ut hur bajonettstygnet skurit. Hela
strupen. Det var ett sår, som aldrig ville upphöra
att blöda. Ett helt dygn efter det att döden inträdt,
blödde det ännu. Soldaten skakade på hufvudet:
— Ja, det är inte roligt att se dem så här, sade
han. — Då det pågår, tycker man det är som det
ska vara. Men att se dem efteråt och så här i
hemmet — det är svårt. Ja, de slogs förbannadt
bra, de edra. Jag var också med i den där
bajonettstriden.
— Jag vet det, sade kvinnan. — Far påstod att
de våra fått förstärkning och att ni skulle ta en
annan väg. Men jag visste, att ni skulle komma.
I middags hörde vi era signaler. Far ville, att vi
skulle gömma oss. Åh, hvad skall sånt tjäna till?
— Inte sant! utropade soldaten. Han rodnade af
ifver och glädje. — Vi gör ju ingen människa för
när. Låt oss bara vara ifred så — Det är riktigt
snällt att ni inte är rädd —
Han tvärtystnade, förlägen öfver sin ifver. Han
kände sig eländigt hemlös här i fiendeland, men
det var en känsla som icke borde förrådas för första
bästa. Lyckligtvis tycktes hon ha sina tankar på
annat håll. Hon hade lutat sig ned öfver den döde.
Hon strök honom öfver håret och pannan på samma
mjuka, lugnande sätt som soldatens flicka brukade:
men nu sade hon:
— Vi ska inte bli stående här. Ni är väl hungrig?
Hon förde honom ut i salen, tände taklampan,
bredde en duk öfver bordet Hon tog hans kask
och kappa och hängde dem i förstugan. Geväret
rörde hon icke. Han ville ogärna ställa det ifrån
sig. När hon gick ut i köket, passade han på och
- 426 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
