Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 30, den 25 april 1915 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN GAMMAL TRIKOLOR.
FÖR HVAR 8 DAG AF MARIKA STJERNSTEDT.
början af år 1870, medan alltså Elsass
och Lothringen ännu voro fransk
mark, lefde i en by utanför Aspach
värdshusägaren Jaquemin, en man
i sina bästa år, men något låghalt.
Jaquemins värdshus låg midt i byn,
och den trefliga krogsalen på nedra
botten tillät ingen att passera, utan
att i - det minsta stanna och hälsa på vännen
Jaquemin själf, som i skjortärmarne, ledigt linkande
mellan borden, skötte serveringen. Vid borden sutto
karlar med svarta kortlappar i händerna och togo
sig ett parti, och bakom disken behärskade
värdens syster, den gladlynta Joséphine, ställningen.
Genom’ fönsterrutorna sken solen från den
sorgfriaste af himlar, och öfver dörrtröskeln hoppade
grannens höns in och vickade med hufvudena och
sågo högfärdiga ut.
Jacquemin var inte högfärdig, han! Han var,
som sagdt, låghalt, och hans bästa nummer bestod
i att midt bland alla gästerna och borden, att inte
nämna höns, kattor, hundar och barn, exekvera
• en solodans, figurer ur en gammal nästan
bortglömd bondkadrilj från hans farfars ungdom.
Jaquemin satte i golfvet ömsom den riktiga och
• ömsom den skefva foten, först tå och så klack,
och så båda klackarna i taket, ja, bokstafligen såg
det inte så ut, och alltihop gick med en surrande
fart. Af den gamla kadriljen fanns i själfva verket
inte så mycket kvar, Jacquemin hade själf bättrat
på figurerna allt efter som han var i lynne, och
som hans lynne ofta var förträffligt, hade
solodansen småningom nått en ganska hög grad af
fulländning och frigjordhet.
.— Dansa litet, Jaquemin! hette det om aftnarna.
Men inte hvem som hälst fick vid första vink se
Jaquemin dansa; det skulle hälst vara ungdom, och
alldeles förtjust var han, när han fick dansa för
uniformer. Hans klang- och jubeldagar inföllo vid
rekrytutskrifningarna, och när de unga karlarna på
kvällen, med kvistar och blommor i mösskärmarna,
samlades i Jaquemin’s matsal, då var han inte
nöd-bedd. Och när han dansat sig trött och hans goda
lynne stigit till den grad, att man skulle trott
honom vara en smula berusad, om man ej vetat bättre,
då kommo hans röfvarhistorier fram.
Det var historier! Han hade haft en farfar —
uppslaget till kadriljen — och om denne farfar rörde
sig historierna: Farfar var med i Napoleons fälttåg
och frös af sig en fot i Ryssland, och när sedan
hans son föddes, var sonen låghalt, en märkvärdig
egenskap som fortfor att gå i arf... Hvad
kadriljen beträffar, hade farfar varit en sådan obeskriflig
dansmästare, att han en gång fått lof att komma
upp midt i en hofbal i Wien (foten var likväl den
gången redan bortfrusen), och dansa för hela
hofvet, så simpel grenadjär han var. Och drottningen
af Preussen hade klappat i händerna åt dansen, så
att hon spräckt ena handsken. Ett vackert
fruntimmer var hon, hade farfar försäkrat, och det hade
för öfrigt varit bekant i hela Europa, på den tiden.
Annars var det inte mycket med dem därborta,
nehej, hvarken damer ëller andra. Damerna äro
bäst i Frankrike, alldeles som vinet, och hvad
manfolket beträffade, såg man mest byxbaken af dem,
hvar man gick fram. Först klådde man dem, och
sedan bjöd man dem att komma till Paris och hälsa
på, ty godt humör fanns det på den tiden också,
alldeles som hos oss, sade Jaquemin och slog i
tegelgolfvet med sin skefva fot, markerande någon
fantastisk rytm:
— Jaha, godt humör, mina herrar, och ingen
missundsamhet mot andra, att inte de skulle kunna
få komma lite hit till oss och se hur vi hade det,
vi! Och få lära sig något, för tusan grenadjärer.
Lite vett mot damer, till exempel, och att kunn i
turnera i en fransäs. I Wien hade vi ju sett hur
de blefvo bet!
Vid bordet sutto krigarämnena, och förrästen
halfva byn, och hörde på Jacquemin; och man
skrattade så man slog sig på knäna. Men ibland blef
man också litet rörd, ty Jacquemin kunde slå på
den strängen också, och då talade han om det gamla
Frankrike och det gamla gardet och den gamla
strålande ärans dagar, däi likaså hans farfar varit med.
Vid dessa tillfällen, torkade Joséphine bakom
disken bort en förstulen tår, ty hon höll af poesi
och vackra tankar, och hennes fästman, som tagit
värining och låg i Paris, skref bref hem och kunde
berätta, också han, och det var, bland mycket
annat, emellanåt om de grannaste parader tör
käjsa-ren och hundratals guldsmidda sändebud och
generaler.
Hur Jacquemins tankar än kretsade kring tider
af ära, makt och stor härlighet, framför allt för
krigsmannen, var ingenting honom mer främmande än
föreställningen om ett krig i verkligheten. Den
dag kriget bröt ut, det riktiga kriget, 1870-års bittra
krig, förstummades Jacquemin. En kort tid af oro
hade ju föregått, med surrande rykten och lifliga
kannstöperier, men hvem sitte- väl i en liten
vin-odlareby, några kilometer från närmaste stad, och
tar slikt på bleka allvaret? *
Det bleka allvaret kom likväl. Det blef brådtom
i mer än ett hem, att rusta ut son eller söner, till
och med familjefadern ibland, och de som kommo
in till Jacquemin i dessa dagar för att dricka
af-skedsglaset, de hade inte längre någon tanke på
att be värden dansa. Rädd var man inte, och
ledsen var man inte heller, och ett slagsmål skadar
aldrig, men något nytt, ovisst, var det hela i alla
fall, och de gamla gängorna hade gått ur led.
Bakom disken satt Joséphine och dolde inte
längre tårarna, ty hennes fästman, han var med de
första, som ryckt ut, och hvarje afskedstagande
hade tid och afstånd förbjudit. Kunderna kommo
fram till henne och sade några vänliga ord mellan
glasen, och de som själfva voro på väg bort,
lofvade att framföra hälsningar.
— Han kommer hem som löjtnant! svuro de på,
och då log Joséphine litet, midt i gråten, ty en
löjtnant, det är något ändå, för värdshusvärdens
unga syster!
Tiden gick emellertid; den går, hvad som än
händer. Den ena dagen kom ett segerbud till byn,
den andra ett sorgebud, och småningom blefvo
sorgebuden de flesta. En morgon stannade en
konvoj med sårade utanför Jaquemins dörr, och han
haltade ut, bjöd på vin, skålade och trugade; och
ingenting ville han ha betaldt.
— Stackars pojkar, sade han bara: Drick du.
och du där med bindeln! Det gör godt i kroppen.
Tvi för hela kriget, för rästen! — Och Jaquemin
stampade därvid i marken med sin skefva fot, först
klack, och så tå; det var en vana, som han inte
lagt bort, men han tänkte verkligen inte på att
dansa.
En annan dag var det peussarne, som kommo:
de första han såg. En patrull red genom byn. Den
obetydliga, öppna byn hade inte stort intresse ur
strategisk synpunkt. Allt manfolk var borta, utom
gubbar, sjuka och lytta. De som ej kallats, hade gått
ut frivilligt. Tyskarne spejade hit och dit; stora
starka karlar voro de, på höga hästar: men allt var
- 474 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
