Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 31, den 2 maj 1915 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HJALMAR LUNDBOHM.
Den man, hvars bild, efter ett porträtt i olja, synes å
följande sida, är ej af det vanliga slaget. Man har
kallat disponenten Hj. Lundbohm Lapplands okiönte
konung och icke med oräit, bara man lägger märke
till, att i nutiden kungar visst inte behöfva vara
krönta för att prestera maktutveckling och att
Lundbohm hyllar den uppfattning af sitt kungadöme,
som kom Fredrik II att förklara sig vara statens
främste tjänare. I likhet med de flesta storhärskare
kan om Lundbohm sägas, att han själf skapat sitt
rike, och om hans maktutöfning gäller trots
lagstiftning och bolagsordning, att den är ganska
obegränsad. ty som Geijer säger om den store Gustaf
Adolf begränsas den i verkligheten endast af
folkets förtroende och detta sträcker sig vida, vare
sig man under folk tänker sig bolagsstyrelsen och
bolagsdelägarne eller den armé af arbetare och
ingeniörer, med hvilka han utför sitt odlingsverk, eller
den nomadbefolkning, på hvars jakt- och
betesmarker han upprättat sitt rike. Dock — vi få
vakta vår pänna. Ty lika mycket som
disponenten Lundbohm älskar blommorna i naturens riken,
lika litet älskar hans anspråkslösa personlighet dem
i tryck. Och hvem skulle ha hjärta att vilja göra
honom emot i anledning af 60-års-dagen ?
När Johan Olof Hjalmar Landbonm föddes den
25 april 1855, var det redan skrifvet i ödets bok,
att hans lifsgärning skulle i främsta rummet bli
förlagd till ödemarken, och det var väl därför, som
han först fick se dagens ljus i Ödeborgs
församling på Dal. Som så många andra stora män var
hans skolutbildning icke den mest regelrätta. Hans
curriculum vitæ upptager studier vid Vänersborgs
högre elementarläroverk 1866—73, men nämner
intet om mogenhetsexamen. Från Vänersborg
kom han tiil Chalmers’ tekniska läroanstalt i
Göteborg och här ser man honom i åtskilliga år i
katalogerna upptagen som stipendiat dels i modellering,
dels i modellering och frihandsteckning. Här
aflade han visserligen afgångsexamen 1877, men
fortsatte icke hvarken som ingeniör, modellerare
eller tecknare, utan slog sig efter att under blott
ett års tid ha praktiserat vid vägbyggnadsarbeten
på geologi. Han vann 1879 anställning vid.
Sveriges geologiska undersökning, befordrades 1885 till
biträdande geolog och 1887 till statsgeolog, från
hvilken statstjänst han emellertid 1899 erhöll
tjänstledighet och 1902 afsked, sedan han försinämnda
år mottagit sin nuvarande befattning som
disponent vid Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag.
Som geolog utförde Lundbohm och utgaf af
trycket redogörelser för praktiskt geologiska
undersökningar dels inom norra delen af Kalmar län
(1884), dels i sin hembygd i norra delen af Elfsborgs
län och Dalsland (1885). Äfven utgaf han nu (1887)
det geologiska kartbladet Halmstad samt
publicerade (1888) i geologiska föreningens förhandlingar
en vetenskaplig afhandling "om den äldre baltiska
isströmmen i södra Sverige". Samma år företog
han en utländsk studieresa till England, Skottland,
Frankrike, Belgien och Tyskland. Frukten af de
härunder vunna erfarenheterna har man att se icke
blott i den till civildepartementet afgifna värdefulla
reseberättelsen "Om granitindustrien i utlandet,
särskildt Storbritannien", utan äfven i en energisk
sträfvan att intressera byggmästare och arkitekter
för användning af äkta, inhemskt material. I detta
syfte tillkommo skrifterna "Om bearbetning af
sandsten, kalksten och takskiffer i Storbritannien
m. fi. stater" (1889), "Engelska byggnadsmaterial
och byggnadssätt samt de senares tillämplighet i
Sverige" (1890) "Om användning af naturlig sten
som byggnadsmaterial" (1891), "Om nubbstensmur
(1891) och slutligen så sent som (1896) uppsatsen
"Ett och annat om stenindustrien och
byggnadskonsten". Lundbohm har ock haft glädjen se de
af honom framförda idéerna småningom komma till
genombrott, något som icke minst är starkt
framträdande i det moderna Stockholm
Af en händelse hade emellertid Lundbohm strax
efter hemkomsten från sin studieresa för första gången
förts in på det verksamhetsfält, hvartill hans namn
sedan dess blifvit för alltid knutet. På grund af en
kamrats sjukdom inkallades han 1889 i den s. k.
apatitkommissionen, som hade i uppdrag att
undersöka möjligheterna att ur Lapplands järnmalmer
utvinna billig fosforsyra åt den vid denna tid
så ytterligt betryckta modernäringen.
Kommissionens resultat blef praktiskt taget negativt, hvad den
norrländska apatitens ekonomiska användbarhet för
ändamålet beträffade. Men Lundbohm fastnade i
stället för de stora järnmalmstillgångarne däruppe.
Han blef redan vid detta tillfä le fångad af tanken
på Lapplands vetenskapliga och ekonomiska
utforskning och ehuru han äfven urder de följande
åren utförde och publicerade resultaten af praktiskt
geologiska undersökningar inom Jämtlands,
Gäfleborgs och Västernorrlands län, har han i själfva
verket allt sedan denna tid hört Lappland till. Det
har sålunda varit han, som organiserat och delvis
också själf personligen utfört de omfattande och
viktiga utredningar, som sedermera legat till grund
först för öfverenskommelsen mellan konsul Broms
och staten om malm järnvägarnes anläggning och
sedermera mellan staten och grängesbergsbolaget
om malmfältens framtida exploatering.
Om den ekonomiska betydelsen häraf för hela
vårt land behöfver här icke vidlyftigt ordas. Den
är allmänt känd. Däremot bör väl i korthet
omnämnas det utomordentliga sätt, hvarpå Lundbohm
sörjt för grufarbetarestaden Kiirunas utveckling till
ett samhälle, där det trots den höga breddgraden
och den långa vinternatten är möjligt att föra en
människovärdig tillvaro. På hans initiativ ha
arbetarebostäder, skolhus och andra allmänna
byggnader uppförts i tillräcklig omfattning. Spårvägar
ha dragits tram mellan staden och berget till
lättnad för arbetarne, badhus ha anordnats,
folkskoleväsendet har utvecklats till något i sitt slag
mönstergillt och nödiga samlingssalar af alla slag ha
åvägabragts. Här har Lundbohm också sitt "slott";
inom de oansenliga timmerväggarna af det
originella och gästfria finnpörte, hvari han uppslagit
sina bopålar, hyser han en af de vackraste
samlingar af modern konst i vårt land. Här älskar han
ock att samla kring sig konstnärer — bland dem
att särskildt nämna prins Eugen och Christian
Eriksson förutom många yngre, hvilka det är honom en
glädje att införa i den lappländska naturen och
lappfolkets så länge slutna rike.
Själf har han gjort mer än någon annan för att
öppna det. Den betydande vetenskapliga
skriftserien "Scientific and practical researches in
Lappland" har honom att tacka för sin tillkomst. Med
lappbefolkningen har han trädt i nära berörm och
satt sig noga in i deras såväl som
finn-nybyggar-nes lefnadsvilkor och behof. Lapparna känna
"Lund-bohmmen" så väl och veta att de i "disponenti" ha
en vän, till hvilken de kunna vända sig med sina
bekymmer och som alltid står redo att hjälpa dem
med råd och dåd. Särskildt bör erinras om den
på hans bekostnad utgifna skriftserien "Lapparna
och dt ras land", i hvilken bl. a. ingår det ytterst
värdefulla kulturdokumentet Muittalas Samid-birra
af lappen Johan Tuuri.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
