Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 33, den 16 maj 1915 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HJALMAR BERGMAN.
ETT UTKAST FÖR HVAR 8 DAG AF SVEN LIDMAN.
"Den som är litteraturintresserad bör läsa en
ganska egendomlig bok af en helt ung, säkert
grufligt ung författare. Det är Hjalmar Bergmans
’Solivro, prins af Aeretanien’ — — —. Pass på,
här uppträder någon som kommer att låta tala om
sig och, hvad mera är, någon som har en poetisk
framtid".
Det är nio år, sedan Oscar Levertin skref detta
i Svenska Dagbladet, och äfven här som i så mänga
andra fall visade den store bokälskarn och
diktbeundrarn, att hans sällsynt klara, poetiska instinkt
ledde honom rätt, äfven "där han i detaljer och
förklaringar kunde fara vilse
"Parisina Malatesta", det SKådespel som den 28
april hade sin premiär på Dramatiska teatern i
Stockholm, har icke gäfvat den döde mästarens profetia,
och det är dessutom, hvad ingen af den unga
generationens teaterpjeser varit, en vacker teater- och
publikframgång. Här fastslogs för en större
allmänhet, hvad kännarne af Hjalmar Bergmans
produktion redan länge vetat, att denne författare är
en man med de största möjligheter och
förutsättningar för att skapa verkligt dramatiskt lefvande
dikt.
För visso ingen öfverraskning för vännerna af
hans verk! För min del vill jag endast säga, att
han annorstädes långt starkare visat denna sin
medfödda förmåga att i stegrad dramatisk spänning
fånga ens uppmärksamhet och fängslad föra den
vidare till dramats slut. Tag t. ex. en piäs sådan
som den 1908 tryckta, alldrig uppförda "Familjens
renhet".
Dess ämne har väsentliga anknytningspunkter
med Wedekinds "Frühlingserwachen" — ett så
delvis speciellt och helt igenom penibelt ämne,
hvilket enligt min uppfattning borde vara
omöjligt för scenbehandling, ja, knappt möjligt för
skönl tterär gestaltning öfver hufvudtaget, utan
mer lämpadt för den pedagogiska och sociala
diskussionslitteraturen. Och denna dramatiska
handling är p’acerad i en miljö, där människorna,
med ett undantag, äro alla lika dumma, lika
smutsiga och lika simpla — äro så att säga idel
nyanser och schatteringar af smuts, dumhet och
simpelhet.
Men alla dessa människor lefva intensivt för
åskådaren — lefva dikteriskt — lefva dramatiskt —
hafva hvar och en sin egen atmosfär, sin rymd för
den lytta själen att röra sig i — hafva, jag ville
nästan" säga det, hvar och en sin egen stank.
Och medan du sålunda lefver med dessa
människor i deras omedvetna uselnet och futtighet,
lider du tusende kval med den unga flickan, sr m
måste dragas ned och sjunka i denna dy — lider
och våndas du med henne — älskande hennes
renhet — förnimmande luften och doften af hjälplös
oskuld omkring henne — som den till
kväfnings-döden dömde i den sjunkna undervattensbåten måste
älska och minnas den sista fläkten af frisk luft,
han förnummit.
Och medan vi längta efter luft, efter vidd — efier
stjärnor att stiga mot och haf att bada i, tvingar
oss författaren att lydigt som lifdömda följa honom
genom denna smutsens agonie.
Det är inte lönt för sedlighetsspecialisterna och
litteraturmoralisterna af facket att vispa omkring
sig med de älskade facktermerna om perverst
smuts-behof, snusk, liderlighet etc. När man läst
"Familjens renhet" till slut har man endast ett behof —
att knäppa sina händer och bedja till den
allsmäktiga försynen: "Herre hjälp de svaga. Herre trampa
de orättfärdiga under dina fötter och gissla de orene
till döds". Kanske får man författarens svar genom
Leonard Læwen i Thomei Qård ("Læwenhistorier"):
"Det är icke vackert att vederstyggliga grå
nattfjärilar slå sig ned på ett barns panna. Men Vår
Herre tycks inte ha lagt några hinder i vägen. Och
det är ju möjligt att han vet, hvad han gör".
Nedskrifvaren af dessa rader skulle vara den
förste att reagare, om i boken verkligen med
något välbehag dröjts vid all tarflighet, den skildrar,
liksom han är den siste, som skulle vara frestad
använda ordet genialitet i något slags samband
med samtida svenska författare. Men jag måste
säga, att det verkligen är ett stänk af demonisk
genialitet i den trollkraft, den vanvettsögda klarhet,
med hvilken Hjalmar Bergman förstått skildra
upplösningsprocessen hos sina människor på sidan af
tillvaron. (Läs "Læwenhistorier" läs "Jörgen
Si-edels bref" i "Kommedier i Bergslagen".)
Jag har redan ett par gånger användt ordet
trollkraft, demonisk, trolsk, och omedvetet därmed rört
vid en svaghet hos Hjalmar Bergman. Trollet är
omänniskan, och det kan ligga något underligt
overkligt och omänskligt grymt och hårdt i
Hjalmar Bergmans människoskildring äfven där den
vill vara realistiskt nutidsskildrande — något af
samma fruktansvärda och trollögda kyla, som kan
isa läsaren till mötes från vissa rader af Swift —
en hemsk och beklämmande förnimmelse af att
jorden gungar under en — att den mark, som man
trott vara bergfast, och på hvilken man byggt sitt
hus, helt plötsligt ger vika — att jorden öppnar
sig och demonerna stiga upp.
Den intresserade vill jag endast enträget bedja,
att taga Læwenhistorierna till sällskap — han skall
förstå mig, och Hjalmar Bergman skall ej vidare
saknas på hans bokhylla. Ty den, som en
gång-följt med denne författare på en färd genom hans
diktade värld, har måhända någon gång kunnat
känna sig förvirrad af många onödiga bivägar och
rundfärder på samma plats, kunnat fasa vid de
hemska och hissnande bråddjup, öfver hvilka
författaren tvingat honom på smala, räcklösa broar,
men han har måst medge sig själf, att han fått
färdas i ett alldeles särskildt intressant och
egendomligt land, och att han också fått upplefva underbara
idyller i tysta svala herrgårdsrum, att han fått
vandra i sällsamt förfallna och tjusande trädgårdar
och parker och att han fått möta människor från
alla åldrar och väderstreck.
Och läsaren måste medgifva, att det är inte ofta
man hos unga svenska författare kommer i ett sä
rikt, oväntadt och intressant sällskap. Men med
denna Hjalmar Bergmans ställning som Qud och
suverän i sin egen värld har också följdt en
svaghet och en fara: i sin egenskap af älskande och
kärleksfull världsskapare har han svårt att lämna
sina barn åt deras öde. Han vill stundom
uppehålla äfven oss alltför länge med deras göranden
och låtanden. Det är väl också denna
konstnärliga svaghet, denna brist på rätt kunskap och
förmåga i l’art de finir, som kommer en att tröttna
vid en så genomroligt börjad bok som "Hans Nåds
Testamente".
Alfred Ringers styfmor berättar, hur hon en
gång-skickade den sjuårige styfsonen upp i husets
öfversta våning för att se’ hvad hans tvååriga
halfsyster förehade. Alfred återkom, likgiltig och
värdig: "Hon sitter ute på fönsterblecket och suger
på synålar". Hjalmar Bergmans luftigt grymma
skämt och underligt naiva barn i ’ton’åren ha stun-
- 514 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
