Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 45, den 8 augusti 1915 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"LILLE FLINKEN."
FÖR HVAR 8 DAG AF GUSTAF ULLMAN.
LDRIG hade jag väl tänkt, att jag
skulle återse min kamrat irån det
tekniska institutet, "lille Flinken"
såsom den pamp i den medelstora
landsortsstaden, han nu visade sig
vara. — För min del fördes jag af
omständigheterna dit såsom
vikarie åt en god vän, redaktören och
utgifvaren af stadens dagliga tidning, — i hvilket
löretag, bland mångfaldiga andra, äfven "lille
Flinken" var stor aktieägare. Han kom således, den
lille putslustige filuren, som iag så ofta godmodigt
skämtat med, att för en vår bli liksom något slags
arbetsgifvare åt mig. — Nå, hade jag så när
alldeles förgätit hans värda bekantskap, så fick jag
den nu så lifslefvande förnyad, som hade endast
några veckor, och inte nära ett årtionde skiljt oss
åt. — — — Han kom, raskt, flinkt intrippande på
redaktionslokalen, — jag såg först, lutad öfver mitt
skrifbord, blott genom den öppna dörren till
tryckeriet, skymten af en ovanligt småväxt,
lilleputt-aktigt sirlig och nätt mansperson. Och jag tänkte
nu, som fordom, då han hoppade in i institutets
stora, ödsliga verkstadshall: —
— Är det ett barn, eller kanske en dvärg?
Den gången voro vi ju båda knappt mer än barn.
Nu var han alltjämt en dvärg, men en mycket
välskapad och prydlig sådan, — en gentleman i
miniatyrformat.
Så nådde mig äfven stämman, i säker, myndig ton:
— Hvar ha vi redaktören i dag?
Och faktorn, den gråhårsmannen, svarade
höf-ligt som ganska sällan annars:
— Redaktören har semester, vet väl
grosshandlarn. Jag hade rätt svårt att hålla mig allvarsam.
— Grosshandlarn! — Med "lille flinkens"
obetydliga kroppshydda, — och späda, ansträngt gnälliga
röst! Som tonfallets själfmedvetna viktighet gjorde
än ytterligare smålustig! Jag gick honom vänligt
nickande till möte*:
— Nej, se god dag! Det var verkligen en treflig
öfverraskning!
Han svängde vid dessa mina ord med en
behändig knyck helt om mot mig, blef stående, med
handen" i sidan, och betraktade mig lugnt
granskande. Rätt elegant tog han sig ut, i styf
strå-ihatt, blå kavajkostym, gräddgul väst och dito skor.
Hög dubbelkrage," skotsk halsduk, guldkedja på
magen, — och, ja, en ansats till "måge" hade åren
likväl beskärt honom. Men sådan han stod där,
stram och kavat, kunde man haft lust att lyfta upp
honom på armen och gunga honom ett slag. Jag
kväfde ett småleende, ty jag såg ett sådant våga
sig fram på faktorns svartmuskiga drag, — nu när
grosshandlaren vändt ryggen till. Han kände
tydligen inte igen mig. — Jag gick närmre:
— Kommer du inte ihåg mig? Vi sutto på
samma bänk på institutet, där du visst tog examen.
Jag slutade snart där, — och nu är jag här, och
vikarierar ett par månader för redaktören! —
— Aha!
t lans rëdlätta, något fräkniga gossansikte lyste
upp ur sin bisterhet, han utropade mitt nämn,
räckte mig hjärtligt handen. Ja, han klappade mig
i ryggen med uppriktig, ofrivilligt beskyddande
välvilja, medan han följde mig tillbaka in på byrån.
Och faktorn stod gapande af förvåning.
Det var ett annonsärende, "lille Flinken" ville ha
klareradt. Sedan det undanstökats pratade vi båda
muntert och oförbehållsamt om våra öden och
lefnadsomständigheter. Han hade efter utrikes resor
för studier och knytande af goda affärsförbindelser,
grundat en maskinagentur, som under årens lopp
alltmer utvecklats. Därjämte förestod han en
mekanisk verkstad där i staden och hade sitt hem
där, — en stor, präktig villa, naturligtvis med
trädgård, drifhus, och stall. — Jag hade sett en slät
guldring på hans lilla dockringsfinger. Jag undrade:
— Och du är gift?
Han bröt hastigt upp, såg pä sin klocka utan att
se den, och nickade kort.
— Ja, du skall komma och hälsa på oss. Vi äta
middag half sex. Kom i morgon, söndag! —
— Tack skall du ha! Jag ber då om min
vördnad till din fru. — Hvad det var roligt att råka dig
igen, käre "lille flinken"! —
Det stack till i hans pigga, gråblå ögon. Den
strama, tvärsäkra, afvisande minen dök upp igen.
Han nickade igen med ett kort: välkommen! —
och gick!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
