Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 47, den 22 augusti 1915 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’HVAR 8 DAG
igen. Alltid är det nyaste utlånadt. Jag kan inte
begripa, hvarför jag jämt skall få vänta.
Gerd lägger in, tar upp, klifver på stegar, letar
bland diskens vräkta bokhögar, svarar artigt och
mjukt med sin stillsamma röst och längtar efter
kvällen. När Krister följde henne i morse, hade
han sagt: — I kväll skfcll jag ha en öfverraskning
med mig, när jag kommer och hämtar dig.
Hon hade försökt få veta, om det möjligen var
tal om någon anställning; kanske vännen skaffat
honom ........
Men då blef Krister mulen. Trodde hon, man
kunde komma fram med anspråk, därför att en
människa visade en litet välvilja? Det kunde
åtminstone inte han, Krister, med!
Den öfverraskningen var det således inte, men
han hade sett så glad ut, och hon visste, hur
innerligt han höll af henne. Åter kom tanken
förrädiskt smygande, tanken på syrenträdet.
Hon visste ej af, att hon log emot en gammal
argbigga, som fräste fram ett vargiveum öfver
moderna romaner, och den andra kunde inte fatta,
att en utsliten arbetsmyra stod med famnen full
af hägrande blommor, därför fräste hon än ilsknare
åt ett löje, hvilket hon ansåg bara kunde tolkas
på.ett sätt.
Öfverraskningen var en fiol, som Krister fått låna
genom sin vän, och han spelade halfva natten,
spelade först och sist sin kärlek till Gerd.
Ett par veckor senare, sade Gerds sjukdom ifrån,
att hädanefter ville den ha makten, och det var
inte svårt att underkufva ett så svagt motstånd
som Gerds.
Hon sjönk ihop i sängen som ett skrynkladt
papper, hvilket lifvet ej vi le skrifva mera på. Stilia
och tyst låg hon — alltför länge, ty det blef vår
därute, och våren är de dödsdömdas största kval.
Då knoppas de tusen sinom tusen möjligheter,
hvilka vaknat ur vinterdvalan, då lyser blodet rödt
i alla drömmar, då dofta minne och hopp af ny kraft.
Gerd kunde se ut genom fönstret på glidande
skyar öfver skrofliga hustak. Hon låg mest ensam,
tv Krister hade fått en svältaflönad befattning som
lärare vid en musikskola. När han kom hem om
kvällarna, köpte han med sig, hvad de behöfde för
nästa dag. Det blef aldrig ett öre öfver. Men för
hans redbara karaktär gällde det att kämpa sig
fram utan skulder.
Nu talade Gerd aldrig mera om sina älskade
blommor. Hur skulle hon kunnat ha hjärta till
det? Han förmådde inte skaffa en sådan lyx. Och
släkten, som börjat erinra sig henne, fortsatte med
sin billiga och praktiska välgörenhet: buljong på
ox-lägg, en kruka fruktsoppa, en liten burk blåbärssylt.
Ju svagare hon blef, desto starkare växte sig
dock hennes längtan efter barndomslandets hvita
syrener. De voro den fjärrsyn hon måste komma
närmare för att kunna dö. En enda tung,
honungs-mättad blomklase att lägga mot kinder och läppar
och sist som den ljufligaste ro öfver de brännande
ögonlocken, skulle’ gjort henne outsägligt lycklig.
AH annan kärlek hade liksom fördunstat, men
blommorna älskade hon som barn af sin egen själ.
För Krister, den starke mannen, var hon en liten
vinglös fågel, som han tåligt bäddade om och
ägnade en frisk människas en smula hårdhändta vård.
Ack, han var ju "rännstensungen", ute i alla väder,
och med ständigt nya skepp, när de gamla gingo
i kvaf! Visst höll han af henne, men en man älskar
för att äga.
En dag kommer vännen med Krister upp. Det
är en solig söndag i slutet af maj, och han har
öfvertalat Krister att komma med ut på en liten
middag. Det låter sig så väl göra. Två kvinnliga
kusiner i själfuppoffringsåldern skulle stanna hos Gerd.
Vid afskedet slår Gerd två spindelmagra armar
om Kristers hals.
— Om de skulle ha några hvita syrener på
landet, dit du far — några, som ingenting kosta, så
tag med dig en enda kvist åt mig.
— De äro väl inte utslagna än, lilla vän.
— Tag ändå! — Men det är de — jag vet det
så väl.
— Hvad bad hon dig om, frågar vännen, när de
gå ned för trapporna.
— Om hvita syrener. Jag hade nästan glömt,
att hon svärmar för dem — stackars lilla Gerd!
Hon har inte fått mycket blommor. Jag har inte
haft råd att köpa.
— Nej, naturligtvis, svarar vännen djupt kändt. Att
ge ut pängar till blommor annat än vid
utomordentliga tillfällen har han alltid ansett absolut onödigt.
Så faller samtalet som vanligt på musik. Krister
kastar hvardagshamnen och skänker lifstidsfången
inom sig en stunds frihet. De fara till Lidingön
och njuta af solnedgång och likör, af toner och
stora mästare, af nutid och framtid. Det är ljust
inom som utom dem. Först när de vid tiotiden
bege sig hemåt, ser Krister från spårvagnen en
berså, snöig af blommande syren, och han minns
Gerds bön. Men inför den energiske och
myndige vännen, hvilken visst kan vara
stämningsmänniska, men icke efter en lagom festmiddag,
blir han blyg, försagd, beklämd. Under hela
hemfärden ser han Gerds alltför stora och
brännande ögon för sig. De äro två okända världar
med det uttryck den långa sjukdomen gifvit dem.
Han ser ett gulnadt, feberblankt ansikte och torra,
missfärgade läppar, ser två utmärglade händer, och
förtviflan griper honom, ty han vandrar i tankarna
vilsna vägar — mörka, förfärliga... Om han
verkligen älskade detta lilla människoskelett, skulle han
då kunnat glömma hennes bön? Å, han slår sitt
inres förbjudna spörsmål! Visst älskar han henne.
Och han tar adjö af vännen, går ensliga gator, letar
efter gamla trädgårdar, där hyita syrener kunna
blomma, letar med ett hederligt och sjukt samvetes
hela ifver. Men portarna äro stängda, klättra öfver
plank och stjäla kan han inte.
Sent kommer han hem. Gerd ligger vaken. Hon
sträcker ut armarne — han förstår hvarför.
— I morgon, Gerd, skall du få famnen full. Jag
skall köpa på torget.
Det uttryck, som nu glider öfver hennes smala
ansikte,’ skall han aldrig glömma. Han ser, att
hennes hjerta brister, ser det så, som när man i ängslan
märker, hur man slagit hårdt utan att mena eller
vilja något ondt, och han kastar sig i kvalfull
förtviflan öfver henne, andas sin ångest öfver det
liflösa ansiktet, smeker henne med sin uppvaknade
kärlek. — — —
Det var ofattligt, hvarifrån alla blommor kommo
till Gerds kista. Kristers gode vän skickade en
magnifik krans af hvita syrener, och släkten
öfverträffade sig själf. Ett par af lånbibliotekets
stamkunder, som om vårarna fyldt hela det mörka
biblioteket med solglans och doft från stora knippor
påsk- och pingstliljor, men som aldrig tänkt på att
skänka den lilla expeditricen en enda blomma, hade
skjutit ihop till en krans. Och från musikskolans
elever kom en.
Krister gick omkring stel och tyst. För hvarje
krans, som kom, skakade han på hufvudet och
mumlade: — Nu vet jag, att blommor kunna stena.
Och han vände sig bort från alla dessa vittnesbörd
om lifvets sätt att ge — ge, men för sent.
- 751 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
