Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 48, den 29 augusti 1915 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
e. j. ekman †.
till porträttet å föregående sida.
Helt oväntadt kom underrättelsen, attf.
missionsföreståndaren och lifförsäkringsdirektören, teol.
doktorn E. J. Ekman den 18 augusti slutat sina dagar
på sitt landsställe vid Furusund i det han under sin
vanliga aftotipromenad där träffats af ett slaganfall,
som inom få stunder ändade hans lif. Med honom
bortgick en inom mycket vida kretsar af vårt folk,
synnerligast bland de frikyrklige, känd och
uppskattad man. Jämte P. P. Waldenström var han
den hufvudsakligen drifvande kraften vid Svenska
Missionsförbundets bildande och stod sedan under
många år som den egentlige ledaren för dess
verksamhet. Men äfven utanför de frikyrkliga
kretsarne hade han gjort sig bekant genom sin
mångsidiga gärning som skriftställare, bokförläggare,
riksdagsman och den senaste tiden at hans lefnad
som lifförsäkringsdirektör i vårt största
ömsesidig-hetsbolag.
Erik Jakob Ekman var född den 8 januari 1842
i Strömsbro af Gäfleborgs län. Fadern, som med
prästens kall förenade skollärarens, var
kyrkoherden Lars Ekman; modern hette Katarina Rydberg.
Efter att ha erhållit sin elementarundervisning vid Gäfle
läroverk kom han 1862 som student till Uppsala, där
han med den raskhet bedref sina studier, att han
redan 1864 fullgjort de examensprof, som
berättigade honom till prästvigning. I slutet af år 1868
utnämndes han till komminister i Ockelbo och
aflade tre år senare pastoralexamen i Uppsala.
Emellertid var Ekman varmt gripen af den
andliga väckelse, som vid denna tid i
lekmanna-rörelsens friare former gick öfver vårt land, och
anslöt sig också tidigt till den skrifttolkning i fråga
om försoningsläran m. m., som utgick från lektor
P. P. Waldenström och just i dessa kretsar vann
allt vidare anslutning. Med mycken ifver och stor
kraft deltog han i de predikantmöten, som höllos
i Stockholm åren 1876, 1877 och 1878 och
föregingo bildandet af Svenska Missionsförbundet,
hvilket slutligen den 2 augusti sistnämnda år tillkom
som en andlig sammanslutning af de fria
missionsföreningar, hvilka uppvuxit här och hvar i landet
på den nya riktningens grund. Till Svenska
Missionsförbundet stod Ekman som namngifvare; det
är bekant, att han i själfva verket skulle föredragit
en fullständig utbrytning ur statskyrkan, men att
Waldenström skyggat tillbaka för detta. Men
hvilken drifvande kraft han vid denna tid var framgår
bäst af Waldenströms yttrande till honom
omedelbart efter missionsförbundets bildande: ttDu får
nu vara anspann för släden; själf får jag stå på
medarne och söka hålla igen".
På missionsförbundets första möte kallades
Ekman till föreståndare för den då till Kristinehamn
förlagda missionsskola, som förbundet öfvertagit från
Värmlands Ansgariiförening. ! sammanhang
härmed nedlade han prästämbetet och öfverflyttade
till Kristinehamn. Här ägnade han sig med stor
omsorg åt ,missionsskolan och missionsförbundets
angelägenheter i allmänhet. Hans praktiska
förmåga togs därbredvid i anspråk ’jämväl för andra
offentliga och enskilda värf. Han var lifligt
intresserad för det kommunala lifvet; han utsågs 1884
till ledamot af Andra kammaren för Kristinehamn—
Askersund—Nora—Linde-kretsen; och han var 1883
med om att grunda det rederiföretag,
ångfartygsaktiebolaget Ferm, som utgör inledningen tilfden
sedermera så lysande Broströmska rederirörelsen
— i detta bolag kvarstod han som
styrelseledamot ännu vid sin död.
År 1886 kallades han till en ny post, ehuru verk-
samhetsfältet i stort sedt förblef detsamma. Han
utsågs nämligen då till föreståndare för Svenska
missionsförbundets inre och yttre mission och fick
därför flytta till hufvudstaden. Samtidigt valdes
han äiven till sektreterare, kassaman och redaktör
för tidningen "Missionsförbundet". Då
missionsskolan 1890 flyttades till Stockholm, utsågs han
jämväl till ordförande i skolstyrelsen och var som
sådan äfven skolans inspektör. Ända till 1904
fortforo missionsförbundets angelägenheter att ligga
i hans hand och foro icke illa däraf. Under hans
ledning vann förbundet en blomstring, som i vissa
landsdelar såg hotande nog ut för det äldre,
officiella kyrkosamfundets bestånd. P. P.
Waldenström hade all anledning att vid hans afgång som
föreståndare gifva honom vitsordet, att "den
tacksamhetsskuld, hvari Svenska Missionsförbundet
stod till d:r Ekman var mycket stor."
Samtidigt med sin verksamhet i Svenska
missionsförbundets tjänst var Ekman rastlöst verksam
äfven som skrifställare. Ett stort antal
uppbyggelseskrifter utsändes af honom och dessutom hann
han med äfven de båda större bokverken
"Illustrerad missionshistoria" och "Den inre missionens
historia", den sistnämnda i icke mindre än fem
delar. För spridning af de böcker och skrifter han
utgaf upprättade han efter ankomsten till
Stockholm ett eget bokförlag, som han dock sedermera
lämnade i andra händer. Som ett erkännande åt
hans skriftställareverksamhet får väl anses, att han
af Beloit College i Wisconsin år 1891 utnämndes
till teologie doktor.
Såsom missionsföreståndare gjorde d:r Ekman
vid olika tider resor utomlands för att inspektera
närmast liggande missionsfält, såsom England,
Ryssland och Nordafrika. Om hans missionsföredrag
vittnas, att de voro värmande och inspirerande.
"När han kom in på sitt älsklingsämne: missionens
stora framtidsutsikter", skrifver en lärjunge, "så biet
han hänförd. Mot missionsarbetare var han såsom
en fader. Visserligen hade han, på grund af annat
arbete, icke sä mycken tid att ägna åt deras
personliga angelägenheter, men det innerliga och
hjärtliga deltagande, hvarmed han omfattade dem,
kunde ingen förneka."
Ekmans sista viktigare teologiska arbete blef
den uppseendeväckande skriften "Evangelii fullhet
och de ändlösa straffen" (1903), i hvilken han med
den förståndsskärpa, som hos honom var ett starkt
framträdande drag, utdrog konsekvenserna af den
Waldenströmska försoningsläran i afseende på läran
om de ändlösa straffen. Härigenom invecklades
han i en polemik med lärofadern, som slöt med
en fullständig schism. År 1904 lämnade han
före-ståndarskapet för missionsförbundet, som han då
innehaft i aderton år, och blef samtidigt
verkställande direktör i Svenska lifförsäkringsbolaget, af
hvars styrelse han för öfrigt varit ledamot så godt
som allt sedan dess grundande. Från denna
direktörspost afgick han 1912 med pension.
Äfven hufvudstaden utsåg Ekman till ledamot af
Andra kammaren under två valperioder (1891—96),
hvarunder han anslöt sig till den frihandelsvänliga,
vänstra sidan af kammaren.
Af företag, som drogo nytta af Ekmans
affärs-be^åfning, förtjänar äfven nämnas Svenska
tryckeriaktiebolaget, i hvilket han var en af
hufvuddelarne.
Ekman sörjes närmast af efterlefvande maka,
född Sjöström, och fem barn.
- 754 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
