Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 52, den 26 september 1915 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gustaf lindqvist.
TILL PORTRÄTTET A FÖREGÅENDE SIDA.
Ledamöterna af Svenska Turistföreningen blefvo
år 1898 angenämt öfverraskade af att bland det
öfriga mestadels mycket värdefulla och alltid
läsvärda innehållet i föreningens årsskrift också finna
en hurtigt berättad och af ungdomsfriskt godt
humör buren "Hjulhistoria från Finland". Författaren
hade dolt sig under den för oinvigda otydbara
signaturen "Mar/ M/A/", men man kunde ur den tjugo
sidor långa turistreseskildringen utläsa åtskilligt
om honom. Han var student, det talade han
direkt om, han var upsaliensare, det framgick af
sammanhanget, han studerade juridik utan
synnerligt intresse, men var hemma i Ibsen och
Ler-moniov och älskade litteraturen. Han visste vad
vandringsfeber ville säga och visste tydligen också,
hur den homöopatiskt skulle botas, men han var
en varm fosterlandsvän och han kände för Finland
såsom goda svenskar all fennomani till trots icke
kunna låta bli att göra: "Vi barnen af stjärnan bland
nordanlanden, hvarför gåfvo vi så litet tillbaka åt
detta arma hjältefolk, som ju skänkte oss allt,
hvarför gingo vi ej man ur huse att stå eller falla vid
deras sida i den sista striden, hvar fanns den blå
och den gula brigaden vid Sikajoki och Oravais?
1809 skall ständigt förblifva den röda rostfläcken
på Sveas sköld, och ju blankare den är, desto
skarpare detta skammens märke. Ett stort namn
är en förfärlig börda, hvarunder vi mången gång
sviktat, men den har aldrig mer än då förmått
trycka oss ned i stoftet, på knä".
Samma år utkom under samma signatur en
samling "Dagsländor" och två år senare ännu en,
skizzer och utkast utmärkta för samma lifliga stil,
samma berättarkonst, samma goda lynne och samma
älskvärda anspråkslöshet. Under mellantiden
dunstade det ut att den muntre Upsalastudentens
verkliga namn var Gustaf Lindqvist.
Karl Gustaf Oskar Eugen Lindqvist är född i
Stockholm dén 24 april 1872. Föräldrarne voro
godsägaren löjtnant Svante Johan Lindqvist och
hans maka Nanna Gertrud Eleonora Anneldh. Efter
att ha aflagt mogenhetsexamen vid Beskowska
skolan i Stockholm 1892 kom han som student
till Upsala, där han redan följande år aflade
juri-disk-filosofisk preliminärexamen eller skola vi
hällre i detta sammanhang säga "prillan". Därefter
blef striden svårare mellan hans utpräglade litterära
och estetiska intressen och den torra "jus", till
hvars studium hans val af lefnadsbana förpliktade
honom. I de präktiga Upsalaskildringar han först
1906 utgaf under titeln "Studentens lyckliga dar",
skildringar, hvilkas utmärkta beskaffenhet
tillräckligt vitsordas däraf, att de på fem år utgått i icke
mindre än fem upplagor, ett för denna
litteratur-art säkerligen alltjämt gällande rekord, har han
gifvit oss en föreställning om, hvilket gladt
ungdomslif här fördes på mellantiderna mellan
föreläsningar och kollegier och tentamina. "När jag
såg alla dessa glada gossar, serenadernas hjältar
och kurtisens friskyttar, dessa oförskräckta
vits-makare, festmiddagsdrickare och hockeyspelare",
låter han en af sina hufvudpersoner säga, "hvilka
alla lefde i en besynnerlig värld af trist
tentamensplugg och yrande äfventyr, städse redo att vigga
sin sista vissna tia till någon kamrat, att förgylla
en galenskap, att sätta en klick högröstad karmin
i grådasket, ja, då föreföll det mig nästan som om
den gamla glada och goda tiden vändt åter för en
kväll, som om dessa skulle vetat Ijålla kV^r en
flik af lefnadslustens ursprunglighet^ hvilken en
gång susade genom den odödliga kavaljersflygeln
på Ekeby". Men hur det nu var kom en dag?*
trots allt glamm, all sång, all munterhet också
slutet på Upsalatiden och i början af år 1902 aflade
Gustaf Lindqvist examen till rikets rättegångsverk.
Han inskrefs nu som e. o. notarie i Svea hofrätt,
fullgjorde långt upp i Norrland, i Medelpads östra
domsaga, sin tingstjänstgöring och kom därefter,
1905, som t. f. borgmästare till Mariefred. Han
trifdes i den lilla väna staden vid Gripsholmsviken
och invånarne trifdes med honom: vid
borgmästarvalet följande år vann han första
förslagsrummet och utnämndes också af k. rmt. Här har han
sedan dess samvetsgrannt vårdat sitt ej alltför
ansträngande ämbete, valts till ordförande i stadens
sparbank och tidtals äfven haft säte i landstinget.
Att icke ännu flera förtroendeuppdrag fallit på hans
lott, beror nog mest på honom själf. Han älskar
frihet och obundenhet både för att kunna
tillfredsställa sin okufliga reslust — borgmästare
Lindqvist torde vara en af vårt lands mest beresta
män, som besökt icke blott flertalet europeiska
länder, utan äfven Mindre Asien, Algier och
Marocko — och för att kunna hängifva sig åt den
litterära verksamhet, hvilken han med erkänd
framgång utöfvar.
Af Lindqvists pennalster ha vi redan nämnt
förstlingsproduktionen i de båda samlingarna
"Dagsländor", utgifna 1898 och 1900. Härtill lades år
1904 "Nya Dagsländor", år 1907 "Stigmannens bok"
och "Studentens lyckliga dar", 1910 "Junkern utan
land", 1910 den mycket uppskattade
reseskildringen "Sultaner, helgon och röfvare", 1911 "Signy"
samt "I landet baKom molnen och andra resebilder".
Ett urval af hans berättelser utkom 1909 under
titeln "Hjärtan och hjältar". Hans författarskap i
det hela utmärker sig för samma egenskaper»
som från början fäste uppmärksamheten på honom.
Hans starkaste sida är alltjämt turistskissen, den
raska reseberättelsen och skildringen af
gammaldags svenskt herrgårdslif och
borgmästarvärdig-heten har ingalunda gjort något intrång på
hans-hurtiga, en smula burschikosa berättarförmåga.
Det senaste alstret af Gösta Lindqvists penna är
en roman "De gamla herrarne", hvarmed H. 8. D:s
läsare från och med nästa nummer ha förmånen
att i första hand få stifta bekantskap med. Ämnet är
som tillrättalagdt för "Mari Mihis" berättarekonst
och smak. Romanens handling är nämligen
förlagd till några af vårt lands äldsta, af romantik
omspunna herresäten, den spelas i den gamla goda
tiden och utgör en apoteos åt den gammaldags
svenskheten: kärleken till den ärfda torfvan, den
storvulna manligheten, det frimodiga, oförfärade
sinnelaget, bottenärligheten, hjälpsamheten och
vänfastheten. Häremot ställas nya tiders män och
seder: männen utan tradition, utan sinne för
annat värde hos jorden än det som kan uttryckas
i-siffror, "godsslaktarne", som pietetslöst utan
tvekan slå sönder det anrikaste gods, om genom
jordstyckningen kan förtjänas pängar. Detta dock utan
att denna bok mera än författarens öfriga kan
sägas buren af någon egentlig tendens, om än den
gifvetvis manar till eftertanke att ej förspilla
värden af högre art än guldets.
Mången undrar säkerligen på innebörden i och
betydelsen aj signaturen "Mari Mihi". Tyvärr
måste vi bekänna, att det icke lyckats oss att vare
sig utfujjdèra gller utspana den. Från unga år tills
nu hår han \sa.rit den obrottsligt trogen, men ei
ens j.öuiära vä/Ffier har han velat röja dess hemlighet.
Sedàh 1910 är borgmästare Lindqvist gift med
Sigfee Margareta Nylund dotter till vagnfabrikören
: ,Lar£’-VlktajrNvlund och hans maka Selma Engström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
