Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9, den 28 november 1915 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANDERS DE WAHL.
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
De önskningar om en mera intim sam- och
växelverkan emellan de nordiska teatrarne, som sedan
länge stått som ett önskemål inom
konstintresserade kretsar, synas småningom gå i uppfyllelse.
För icke länge sedan gjorde Danmarks främste
komiker Olaf Poulsen sitt segertåg genom Sverige
och därefter har vårt lands måhända störste nu
lefvande skådespelare Anders De Wahl gästat
Köpenhamn och därvid vunnit triumfer, som måste
fylla alla hans landsmän med stolthet och
tillfredsställelse. Det låter sig ju nämligen icke förneka,
att de anspråk, som i Köpenhamn ställas på
scenisk konst, nog i allmänhet äro åtskilligt högre
än de, som ^öras gällande i Stockholm, och man
kan väl våga påståendet, att den, hvilken i
Köpenhamn vunnit ett så helt erkännande som De
Wahl nu, är en stor konstnär icke blott efter
skandinaviska, utan äfven efter europeiska mått.
Anders de Wahl är född i Stockholm den 9
ie-bruari 1869 och son till kapellmästaren och
musikdirektören därstädes Oskar de Wahl och hans maka
skådespelerskan Anna Lundström. Han hade
sålunda teaterblod i ådrorna och inträdde 1889, samma
år som modern dog, som elev vid dramatiska
teatern. Sin sceniska utbildning fortsatte han 1891 —92
hos August Lindberg och. kom därefter till Ranft,
hos hvilken han stannade ända tills han 1907 kom
att öfvergå till Dramatiska teatern, vid hvilken han
framgent varit fäst. Att nu uppräkna alla de roller,
hvari han vid olika tillfällen och alltid med
framgång uppträdt, låter sig knappast göra; därtill äro
de för många. Olof i "Per Olsson och hans käring",
Paul i "Tofslärkan", Lill-Klas i "Stor-Klas och
Lill-Klas", Mäster Olof, Erik XIV, Lvcko-Per, Håkon
i "Kongsemnerne", Prins Erik i "Gustaf Wasa,
Sang i "Over Ævne", Paul Lange, Gregers Werle
i "Vildanden", Karl Henrik i "Gamla Heildelberg",
titelrollerna i "Titus" och "Hamlet", ßothwell i
"Maria Stuart", Erasmus Montanus — det ger en
profkarta, «som icke lämnar något öfrigt att önska
i mångsidighet. Hvad man icke minst beundrar
hos honom är just hans talangs utomordentliga
tänjbarhet, som räckt till för roller så vidt skilda
som t. ex. Kreon i Sophokles’ "Antigone" och Ivan
Chestakov i Gogols "Revisorn" åt båda har han
gifvit en mönstergill tolkning. Framför allt erinrar
man sig emellertid de gestalter han skapat af
personerna i August Strindbergs historiska skådespel
och i främsta rummet bland dessa Mäster Olof
och Erik XIV, åt hvilka han gifvit en utformning
i detalj och i djup, hvilken torde bli
traditionsbildande inom svensk teaterkonst.
Den svenska scenen äger för närvarande icke
så få namn, som hvar för sig representera en
betydande konstnärlig styrka, personligheter, som
komplettera hvarandra och möjliggöra denna vår
teaters utstrålning af karaktäristisk och rik
mänsklighet, som kanske utgör dess starkaste
trollkraft. Men, säger en af våra teaterkritiker med
rätta, Anders de Wahl är den enastående,
skådespelaren utan like och utan komplementbehof,
skådespelaren, som omfattar, behärskar och
reflekterar alla lifvets och konstens nyanser med
en utpräglad personlig accent, men tillika så
allmängiltigt, att han synes utveckla liksom
kvintessensen af alla vår skådespelskonsts
ingredienser och möjligheter. Han har lifsallvar och
humor, smidig intelligens och lågande entusiasm,
han är i besittning af gentlemannaprägel och
bo-hëmechargering. Han bär antikens toga och
orientens Saladin-prakt med samma öfverlägsenhet
som den mest modärna kostym. Han rör sig
med samma säkerhet i renässansens praktfulla
salar som i nutidens salonger. Han anlitar med
samma mästerskap den monumentala,
symbolistiska plastiken som den mest realistiska mimiska
teknik. Han är den födde inspirations- och den
mogne reflexionskådespelaren i en person, men
först och främst är han nutidens skådespelare. De
gestalter han skall lefvandegöra, ser han alltid
genom nutidsmänniskans intensiva temperament.
Han låter oss se just vår sorg, var glädje, vårt
lifs differentierade komplikationer. Och en
strålande fantasis aldrig hvilande rikedom kastar
öfver hans gestalter ett ljus, som fängslar genom
ständig skiftning och mångfald.
En bättre karaktäristik än denna d:r Lindgrens
kan knappast gifvas.
I Köpenhamn har De Wahl utfört "Hamlets" och
"Erik XIV:;»" roller i skådespelen af samma namn.
"Hvilken praktfull gestalt, på samma gång ståtlig
ocn smidig!" utbrister Chr. Rimestad i Illustreret
Tidende om den /örre. "Och hvilket underbart
herravälde öfver alla yttre verkningcmedel. Det
fanns scener, i hvilka näns spelsätts intensitet
mättade så att säga hvar enda sekund — scenen,
där han första gången möter faderns vålnad och
scenen, där han med hufvudet i Ofelias knä under
feberaktig spänning följer minspelet i kungens ansikte.
Så smittande är denne skådespelares
framställningskonst, så direkt öfverföres hans energi till
åskådaren, att man måste ha hans Hamlet på afstånd för att
rätt kunna uppskatta den." Och om hans Erik XIV
yttrar samme kritiker, att man genom De Wahls
tolkning fick ett intryck af att konung Erik en gång
möjligen varit en betydande personlighet och att
det var ödesdigra yttre och inre omständigheter,
som omintetgjort jämnvikten i hans själ samt att
man därigenom fick något af den perspektiviska
f-örståelse, som Strindberg gjort så öfvermåttan
litet att bibringa en.
Af all den hyllning, som kom De Wahl till deS
i Köpenhamn, var väl dock ingen dyrbarare än
den han fick mottaga från Nordens ypperste
kritiker, Georg Brandes. I ett öppet bref strax
före afresan tackar denne för de prof De Wahl
lämnat på sin konst: "Man gläder sig öfver att ha
fått bevittna dem och beklagar att icke få se flera.
Det som fängslat mig är det öfverdådiga i er talang,
icke blott ymnigheten och säkerheten i er teknik,
utan den inre rikedomen". Och om hans Hamlet
skrifver Brandes: "Det som verkade så starkt i er
Hamlet var, att ni återgaf icke blott öfverlägsen
klokhet, utan genialitet hos den unge mannen,
som grämer sig och harmas. Han har i er
tolkning geniets sprängkraft i sitt väsen. Och ni
glömde icke, att Hamlet har hjärta. Jag har icke
sett scenen med Ofelia så innerligt och rikt
tolkad som af er. Man kände smärtan vid den
nödvändiga brytningen, svartsjukan, som vill isolera
Ofelia, och’ömheten, som vill bevara henne
oberörd i den onda världen — ett vågsvall af rörelser,
som i krisens ögonblick bryter fram ur en
öfver-rik natur. På hvarje punkt var denne Hamlet
geniet, som för en gångs skull blifvit prins. Hvad
som hos fadern blifvit härskarstorhet, har hos
honom blifvit öfverströmmande själsrikedom. Er
uppfattning var en protest mot Goethes och
sammanföll med min, att Hamlet icke står i någon
relation till humanitetsidén, utan är ett barn af
renässancen med dess sjudande lifskraft och tappra
skådande-döden-i ansiktet".
- 130 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
