Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 25, den 19 mars 1916 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Forts. fr. sid. 390.
fanns det intet järnvägshotell. Han slog fram om,
att han var trött och behöfde hvila. Men Selina
ville ej höra på det örat.
Du kan gå upp och sofva i torpet ditt,
uppmanade gubben Jon skämtsamt, — där står en säng,
se’n din farbror dog.
Hans skämt väckte ny glädje bland de gudaktiga,
och kolportören tog upp "en sång", hvari alla
kvinnorna instämde. Men pastorn slog takten
med bägge armarna.
Detta blef doktor John åtminstone en arm för
mycket. Han steg upp, tog ett kort afsked och
aflägsnade sig, trots enhälliga protester.
Kolportören protesterade ifrigast. Förbi var nu hoppet
om gödkalfsteken.
Den förlorade sonen steg ut i mörkret. Luften
tog emot honom, ren och välgörande efter
unkenheten därinne. Han vandrade ut från gården, vek
af på kända barndomsstigen och steg snart
uppför kröningen, till torpbacken.
Häruppe kände han sig mera hemma hos sig.
Han hade lekt häruppe som gosse. Och nu hade
ju äldste brors välvilja — på skämt eller allvar
— bestämt denna stenbacke till hans
fattigstugtomt.
Han drog med välbehag in doften från enarna,
steg fram till torptrappan, öppnade med nyckeln,
farsgubben lämnat honom, och kom in. När han
fått ljus tändt, smålog han. I denna gamla säng,
på dessa gråa lakan och på denna halfmultnade
halm hade farbrodern gifvit upp andan. Ingen
hade kanske redt bädden sedan dess. Och där
ville man unna den förlorade sonen hans hvila.
Doktor John funderade ej länge. Han klef
uppför den gamla vindstrappan. Däruppe lågo några
tomsäckar, som han bredde öfver ett par
halmkärfvar. Han klädde af sig. Detta fick bli hans
läger för natten.
Han vaknade tidigt. Han frös i vårmorgonen
och kom alltså snart på benen. Han klädde sig
hastigt, steg ner och ut; skulle han med
detsamma bege sig till kyrkogården och därifrån till
stationen? Eller skulle han vandra ner till gården
och tigga sin far och sin bror om en kopp
morgonkaffe?
Villrådig vankade han omkring i backen, piskade
med käppen på buskar och stenar. Han smålog.
Dessa vackra svarta och röda stenar hade varit
hans fröjd i barndomen. Han hade lekt, att de
voro guld och diamanter, bergakungens skatter,
och nu... Han spratt till och böjde sig ner.
Han lutade sig länge öfver de glömda
leksakerna. Han lade sig till sist på marken. Så
sprang han upp, ilade härs och tvärs öfver kullen,
allt ifrigare — i barnslig spänning, med ännu
större spänning än nånsin i barndomens lekar.
Han stod en stund orörlig, tveksam, betraktande
sin fädernegård, likt ett rofdjur på språng framför
ett byte. Så smålog han bistert och vandrade
med raska steg ned till gården.
— Kan man få en kopp morgonkaffe, började
han och sökte göra stämman helt lugn.
— Doktorn kan välan det, menade Selina, —
kan vara törstig, efter han fastat hela dygnet.
Doktor John låddes ej om hennes hån, men
vecket i pannan hårdnade.
— Har du sofvit godt — i likkistan, sporde
gubben skadegladt, — bror min gick välan inte
igen? Där har annars inte varit redt efter’n, se’n
han flytta!
— Förstod det, sade doktorn ännu bistrare.
— Nåå, tänker du bo på stenröset, undrade
Anders med ett slags föraktfull välvilja.
— Om jag får, sade den förlorade sonen lömskt.
— Beror på arrendet, menade gubben med ett
skratt.
— Kan jag inte få köpa det, frågade doktorn
nästan ängsligt.
Nu skrattade alla tre, Selina, Anders och gamle
Jon. Deras skratt gjorde egentligen godt. Dessa
människor befriade en från alla hänsyn.
— Du skall få backen och torpet med hvad
därtill hörer för femtio kronor, sade Anders muntert.
— Men mer än ett får föder sig inte däruppe.
Åter skrattade alla tre.
— Kan vi göra upp köpet med detsamma,
föreslog doktorn.
Anders syntes förbluffad.
— Om du väntar till arfskiftet efter mig, sade
gamle Jon, — så kan backen ingå i din andel.
— Jag måste ha någonstans att bo, sade doktor
John och såg helt ynklig ut.
— Bevars, äss du har brådtom, så kan
köpekontraktet skrifvas medsamma, ansåg Anders, —
vi har pastorn i huset och förresten grannars, så
nog skall det bli vittnesgillt.
Selina smilade, hon blåste på kaffet och
försökte hålla sig för skratt. Att Jon Jonsson, som
hade så godt "minne" i barnadarna, nu blifvit en
sådan fjolle!
Hon smilade och fnös ibland åt de tre
stollarnas ifver. Gamlingen lika ifrig som Anders —
allt för de femtio kronorna, de förtjäna. Som om
tokstollen hade några femtio kronor att undvara!
Och när pastorn och grannars invigdes i saken,
vardt hennes munterhet henne stundtals
öfvermäktig. Men doktorn syntes ej stött. Han
betraktade skrattanfallen som hostattacker. När sista
vittnet skulle skrifva under — det var gamle Pål
på Mesta — gjorde han en invändning.
— Men skulle vi inte i alla fall ta en titt på
torpet först, innan affären stadfästes, frågade han.
— Jon har redan tittat på ägorna sina,
skämtade Anders, medan Selina fnittrade bakom hans
rygg. — Och efter en så fin karl är belåten, så
må jag väl ej vara sämre — som bara är bonde!
— Vi ha tittat nog på steneländet i våra dar,
fnös Selina, och pastorn gaf henne miner af
samförstånd.
— Seså där, sade doktor John, i det han ur
en rätt reputerlig plånbok langade upp en
femtiolapp, som han räckte sin bror.
— Är nu rikningsmattoden klar, frågade fadern
med ett skratt.
— I det närmaste, svarade den besynnerlige
doktorn, — såvida jag får användning för den.
Jag skall i alla fall skrifva till min svärfar ännu i
dag.
— Svärfar? Är du gift?
— Inte än? Svärfar ville att jag skulle äga
någonting först. Min anrikningsmetod skall nog ge
pengar med tiden. I synnerhet som jag nu har
nödigt kapital.
— Kapital? Hvad har du fått det ifrån, sporde
gammel-Jon stelt.
— Från min hjälpsamme far och min
hjälpsamme bror. Ni har ju för en spottstyfver skänkt
mig ett helt kopparberg.
— Kopparberg!
— Ja, tack för koppar! Och för all annan
vänlighet mot den förlorade sonen! Nästa gång skall
jag servera den gödda kalfven åt Er. Min
svärfar har i värsta fall råd att bestå. På återseende!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
