Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 48, den 27 augusti 1916 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
K. G. WESTMAN.
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
Bland de ledande inom den studentrörelse vid
Upsala universitet, hvilken jämsides med
bondetågsrörelsen förde till personskiftet vid
konungens rådsbord i februari 1914, intog dåvarande
professorn i rättshistoria därstädes K. Q. Westman
erkändt ett af de irämsta, om icke det allra främsta
rummet. Någon synnerlig öfverraskning väckte
det därför ej att finna hans namn på den
ministerlista, som landshöfdingen i Upsala vid sin
regeringsbildning framlade för konungen. När
Westman i dagarne fyllt fyrtio år, har han sålunda
redan kunnat se tillbaka på en 21/2 år lång
verksamhet som statsråd och chef för
ecklesiastikdepartementet, ett iätt ovanligt förhållande för en så
ung man.
Karl Gustaf Westman är född i Qöteborg den
18 augusti 1876 samt son till dåvarande
postkontrollören därstädes, sedermera postmästaren i
Linköping Karl Johan Westman och hans maka Tonny
Josefina Axelina Andersson.
Etter att hafva aflagt mogenhetsexamen i
Linköping 1894 kom han som student till Upsala, där
han aflade fil. kand.-examen år 1897 och från
början med ifver ägnade sig åt grundliga studier i
nordisk filologi och historia, under hvilka han tog
beståndande intryck särskildt af det sistnämnda
ämnets företrädare Harald Hjärne. Som författare
debuterade han med en grammatisk uppsats "Om
förhållandet mellan subjekt och predikat i
nusvenskan" i Pedagogisk Tidskrift år 1MX), en
undersökning, som i all sin korthet röjer att i
honom fanns ämne äfven till en framgångsrik
språkforskare. I en senare skrift "Om delaktighet 1
dråp enligt de svenska landskapslagarne" (1902)
lade han först i dagen sitt intresse för den svenska
rättshistorien. Lägger man härtill, att han under
tre månader på hösten 1898 äfven gjort lärospån
som statistiker i vårt centrala statistiska
ämbetsverk, får man en föreställning om vidden af hans
intressen.
Intressenas omfattning fick emellertid aldrig
taga öfverhand öfver grundligheten och
djupgåendet. När Westman i maj 1904 aflade filosofie
licentiatexamen, följdes den omedelbart af
ventilationen af en gradualafhandling om "Svenska
Rådets historia till år 1306", hvilken gaf honom
plats bland de mest hoppgifvande bland våra yngre
historiker. För att kunna ställa in den uppväxande
rådsinstitutionen i dess rätta historiska
sammanhang sökte han däri följa hela den svenska
stormansklassens framträdande och ingripande i
rikshistorien, han genomgick steg för steg alla de
källor, ur hvilka vi kunna sluta oss till möten af
stormän under denna tid, han ägnade ett särskildt
intressant kapitel åt Magnus Birgerssons
förhållande till det världsliga frälset och behandlade i
af-handlingens senare partier hela den märkliga kris
i den unga svenska riksenheten, som utvecklar
sig i Birger Magnussons förmyndarestyrelses
egendomliga kyrkopolitik och i härtigarnes begynnande
täflan med konungadömet. För första gången
ge-nomplöjdes våra sparsamma medeltidshistoriska
källor med den moderna diplomvetenskaps
arbetsmetoder, som utvecklat sig under de närmast
fö egående årtiondenas intensiva
medeltidsforskning i Tyskland, Frankrike och England. "Ett
arbete, som ger sådant utbyte", skref Nils Edén i
sin anmälan, "måste karaktäriseras såsom verkligt
betydande och icke ofta har en anmälare så starka
skäl som här att i vårt historiska vetandes
intresse uttala en förhoppning om fortsättningar".
Sådana skulle ej häller komma att saknas.
Förordnad till docent i historia på hösten 1904 fick
Westman följande år en termin upprätthålla
professorsämbetet i samma ämne samt öfvertog från
och med höstterminen 1907 undervisningen under
lärostolen i rättshistoria, hvarmed han fortsatte
tills han den 23 oktober 1910 utnämndes till denna
lärostols ordinarie innehaivare. Efter hvartannat
utgaf han värdefulla undersökningar och
föreläsningar om "Konung och landskapliga myndigheter
i den äldsta svenska rättegången", om "Den
svenska nämnden, dess uppkomst och utveckling" och
om "De svenska rättskällornas historia". År 1912
erhöll han i uppdrag af den dåvarande Staaftska
regeringen att verkställa utredning rörande den
s. k. regalrätten till inom riket befintliga
vattendrag.
Under tiden föranledde honom hans politiska
intresse att framträda för påskyndande af
försvarfrågans lösning. Det skedde framför allt genom
två föredrag i Uppsala åren 1911 och 1912, hvilka
båda föreligga i tryck. Han visar sig i dem som
en anhängare af den Hjärneska parollen på
1890-talet: "Försvar och reformer". Han bekänner i
dem om sig själf, att när han först började
intressera sig för de politiska frågorna, var det två mål,
som framför allt föreföllo honom
eftersträfvans-värda: den allmänna rösträtten och ett starkt
försvar. Den allmänna rösträtten vore vunnen
och ställde i utsikt en rik skörd af inre reformer.
Men i försvarsfrågan vore vi ännu långt ifiån målet.
"Man talar sanning", yttrade han, "när man säger,
att försvarsfrågan måste lösas genom folket". "Han
förstod", sade han, "mycket väl det liberala
partiets åtgärd att tillsätta försvarsberedningar. Att
partiet, sedan det kommit till makten, vill företaga
en undersökning och låta sina betrodda män
diskutera igenom försvarsfrågan med fackmännen,
det är begripligt. Man kan också hoppas, att dessa
beredningar skola åstadkomma nyttiga reformer,
och särskildt, att de skola vara ett verksamt
medel till att återställa förtroendet för försvaret och
försvarsintresset inom de kretsar af vårt folk, där
det behöfves". "Men", tillade han, "dessa
beredningar jå inte Jöranleda, att omedelbart
behöfliga försvarsåtgärder uppskjutas". I detta
åskådningssätt bör förklaringen sökas till Westmans
inträde i den Hammarskjöldska ministären den 17
febr. 1914.
Som ecklesiastikminister har Westman icke satt
djupa spår. Icke utan skäl har man skrifvit Nathan
Söderbloms utnämning till ärkebiskop på hans
personliga konto. Men till kyrko- och skolreformer
har den utrikespolitiska situationen icke bered*
tillfälle och de statsfinansiella förhållandena ha för
anledt uppskof äfven med åtgärder af i sig själf
trängande natur såsom t. ex. löneregleringar åt
personalen vid folkskolor och läroverk. Det är
med stora förhoppningar man fr<n de hårdt
betryckta lärarekarernas sida motser k.
proposition i detta stycke till 1917 års riksdag.
Tilläggas rrå slutligen, att Westman varit
verksam äfven som läroboksförfattare. Det är
nämligen han, som ombesörjt omarbetade upplagor för
folk- och realsko’ans behof af Odhners välkända
läroböcker i fäderneslandets historia. Och sitt
intresse för pedagogiska frågor har han äfven gifvit
uttryck åt i sin år 1904 utgifna öfversikt öfver
våra stifts- och läroverksbiblioteks samt
lärjungebiblioteks ställning.
- 754 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
