Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Den 1 Oktober 1900 - Oktober. Af No Name
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OKTOBER.
För HVAR 8 DAG. af No Name.
Det lyste höstsol öfver skolhusets gamla fasad
och brutna spåntak. På den ganska höga
förstutrappans öfversta steg stod Elsa Roth,
lärarinnan. Hon var barhufvad och de muntra
sol-strålsknippena knöto en skimrande krans omkring
det slätkammade håret och den låga pannan med
sina nålfina rynkor.
»Framåt», kommenderade hon med klar, fast
röst, och på led med fyra och fyra i hvarje
troppade småttingarna af. Ifriga fötter stampade
takten längs hela den stora gårdsplanen med sin grofva
sand och sina svaga trädtelningar.
Hunnen till grinden, sände hela barnskaran
en hälsning upp till »fröken», innan den delade sig
på rotar och vandrade ut i socknen. Elsa stod
kvar en stund och såg efter sina elever, och en
tanke kom för henne, en tung, okbunden tanke:
»Först skall jag nu ha de där fyra, fem år, och så
en ny flock samma ärsföljd, därefter åter en och
åter en, tills jag blir pensionsmässig! Hon
suckade, rätade på sin smärta, kraftiga gestalt och
blickade ut mot det vackra landskapet, nu vackrare
än någonsin i sin rika, mogna
brittmässommars-fägring. Så många starka, varma färger, så
mycket intensivt lefvande lif just nu, innan frosten kom
och hämmade all pulserande lust att vara till! Ah,
hon tyckte, att hon så tydligt kunde känna
naturens sista, hänsjmslösa kamp mot vinterns välde.
Det var som denna kyligt passionerade
oktoberstämning gripit henne själf, blifvit till ett eko af
den röst, som ropade till henne: »Här inne i
folkskolan, Elsa Roth, härinne i den stora, fyrkantiga
salen begrafver du dag efter dag din personlighet,
det inom dig, som har rättighet till annat än
förvissning.» Men hvad tjänade det egentligen till,
att hon hörde på den rösten? Hon kunde icke,
ville icke handla annorlunda än hon gjort.
Elsa satte sig på trappan och stödde hufvudet
mot händerna, här i solen var det nästan
sommarvarmt, så hon behöfde icke frukta för att förkyla
sig. Hon tänkte tillbaka på de långa, trista
seminarieåren med sin pluggläsning, på den tid, då hon
med hjärtat i halsgropen började tjänstgöra som
»extra» och slutligen på den dag, hon blef utnämnd
till ordinarie ute på landsbygden, där det var så
underligt ensligt och tyst, men där hon i alla fall
skulle bygga ett litet godt rede, lagom för två.
»Fröken, maten star och kallnar», ropade »lilla
Karin», fattighusgumman, som hjälpte till i skolan.
Hon tittade röd och gemytlig i köksdörren.
»Tack, jag kommer.»
Elsa skyndade sig att äta och sprang upp för
den hvita, renskurade trappan, där hennes »våning»
var belägen. Hon öppnade dörren och steg in.
Hennes ansikte fick ett uttryck af barnslig,
uppriktig glädje.
»Mitt hem, mitt lilla hem», utbrast hon helt högt.
Allt hvad hon kunnat skaffa af bekvämlighet,
enkel elegans och prydnadsföremål fans i dessa
två små rum med sin utsikt öfver slätten och
landsvägen, hvilken likt ett bredt, dammfärgadt band
slingrade sig genom fälten och slutligen försvann
i en krökning, där granskogen började.
Hon såg på den gamla moraklockan i hörnet,
ett arf från det nu så fullständigt splittrade
föräldrahemmet. Hon var redan half fyra. Då var det
snart på tiden att fara till stationen och hämta
modern. Elsa log: »Lilla, kära mor, du skulle
väl trifvas i ditt nya hem, det trygga lilla redet,
som en ung, kraftig vilja slutligen byggt!»
»Karin», ropade hon plötsligt, ifrig som en
liten oerfaren husmor, »kom nu ihåg, att vi få
riktigt godt kaffe, när vi komma tillbaka från
stationen och glöm inte att lägga in smörkringlorna
litet i ugnen.-
»Nej, fröken Elsa kan vara lugn, Jag skall
nog sköta om det. - Karin tittade i dörren. »Ja,
det får jag säga att fasligt fint och vackert är det
här, men litet kusligt blir det nog under de långa
höstkvällarna för frun och fröken att sitta här
ensamma.»
»Ånej», sade Elsa en smula otåligt, »mor och
jag hålla så innerligt af hvarandra.» Det sista
kom varmt som en smekning. »Ja, kors då kära
fröken, det tror jag visst det, men om jag finge
säga min oförgripliga mening till skolrådet, så
skulle jag säga de höga herrarna, jag, att de
alltid skulle liksom para ihop en lärare och en
lärarinna. De skulle bo i samma skolhus eller bara
ett litet stycke ifrån hvarandra.»
Elsa blef blossande röd.
»Nu pratar Karin dumheter», sade hon strängt.
»Det ska inte fröken säga mig. Gud själf har
ju gifvit exempel i paradiset, vet jag. Tänk på
Adam och Eva.»
»Nej, jag tänker på skjutsen, som borde vara
här nu», svarade Elsa stramt», jag tror, att jag går
emot den en bit.»
Ett par timmar senare satt enkefru Roth och
Elsa bredvid hvarandra i soffan. Rummet såg så
hemtrefligt ut med sina ljusa tapeter, hvita
gardiner, tända lampor och mångfald af växter.
Rullgardinerna voro nere, utanför var det så tyst, så
tyst, endast en och annan vindstöt for tjutande
genom träden som förebud för de väldiga
höststormarna.
»Lilla mor, att jag nu ändtligen har dig här»,
sade Elsa vekt, »du vet inte, hur glad jag är öfver
det. Nu skall jag arbeta för dig och tör vårt lilla
hem, det skall bli hela min sträfvan.»
»Stackars mitt lilla barn, om du ej finge ett
annat mål», sade enkefru Roth allvarligt, »min
flicka känner inte kärleken än, men din tid
kommer, och jag vill önska, att det blir förr än under
lifvets brittmässommar.»
»Hur så?»
»Å jo, det är så mycket frost i luften då.»
»Kanske! Vi ska inte tänka på spöken, lilla
mamma. Jag har ju dig.»
Elsa omfamnade och kysste modern hjärtligt.
De lågo båda länge vakna och hörde, hur
stormen tilltog allt mer, under det rägnet i enformigt
dropp, dropp började slå mot rutorna.
Fru Roth hade knäppt ihop händerna. Hon
bad stilla och förtröstansfullt för hvad hon kallade
sitt barns lycka.
Elsa vred sig oroligt. Hon tänkte om isen
på detsamma: år efter år — år efter år, och
plötsligt greps hon af en sjudande längtan efter våren.
Det fick icke bli höst inom henne än; hon ville ej
gifva sig oktobermörkret i våld, ville ej . . .
»Sofver du, lilla mor?»
»Nej, min tös.»
»Tror du kusin Harald skulle komma hit en
söndag, om vi bjöd honom.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
