Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Den 14 Oktober 1900 - Gallegher som reporter. Af Richard Harding Davis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GALLEGHER SOM REPORTER.
EN TIDNINGSHISTORIA,
Af RICHARD HARDING DAVIS. Förf. till .Framgång». Öfversättning för HVAR 8 DAG.
(Forts, från n:o 2.)
När Hefflefinger fick syn på Hade, for han
upp och gjorde en rörelse framåt, som om han
ämnat ögonblickligen hoppa ner och genast föra
fången med sig.
»Lägg er ner», bannade Gallegher, »inte någon
sorts polisman skulle lefva tre minuter i den
samlingen.»
Detektiven drog sig långsamt tillbaka och gräfde
åter ned sig i höet, men icke ett ögonblick under
den långa brottningen lämnade hans öga mördaren.
Tidningsmännen intogo sina platser på främsta
bänken och sågo på sina klockor samt bådo
»cere-monimästären» att låta dem för all del »skaka
hand och börja.»
Man slog vad till höger och venster, och de
stora sedelbundtarne som vågades slungades fram
med en sådan nonchalans, att Gallegher inte kunde
tro annat än att alla blifvit mer eller mindre
sinnesrubbade. Till slut drog någon fram en lår
på »arenan», ceremonimästaren steg upp och
påpekade i kraftiga ordalag att eftersom de redan
vore så godt som under borgen att hålla sig lugna,
så höfdes det att alla lade band på sin rörelse och
iakttoge sträng tystnad, såvida de inte ville få
polisen öfver sig och »komma in» för ett par år.*
Dessa ord hade ingen annan följd än att
församlingen brast ut i de mest våldsamma hurrarop
för de båda kämparne, hvilka hälsades med
beundrande rop när de nu stego fram och kröpo ur sina
Stora rockar.
Deras ljusröda hud var mjuk och frisk som ett
litet barns och glänste i lyktskenet som rosenfärgadt
elfenben, och under denna silkestrikå rörde sig
musklerna ut och in lifligt erinrande om en orm, som
ringlar sig kring en trädgren. Man trängdes för
att få skåda denna djuriska fysiska skönhet på nära
håll. Svetten perlade ut i stora droppar på
vadarrangörernas pannor och tidningsmännen tuggade
nervöst på spetsen af sina pannor.
Och i spiltorna mumsade korna belåtet på sin
föda och tittade med lugn nyfikenhet på de två,
som väntade på signalen att rusa på hvarandra —
och döda hvarandra om det blefve nödvändigt, för
sina medbröders nöje.
»Plats!» befallde ceremonimästaren. Det blef
tyst som i en kyrka, när de två kämparne mätte
hvarandra med ögonen. Ceremonimästaren gaf en
ny signal och båda männen intogo en
försvarsställning. En stor arm sköt ut som en piston, man
hörde ljudet af knytnäfvar hvars slag föllo på nakna
huden. Från åskådarne kom en »suck» af
belåtenhet och lättnad — den stora brottningen hade börjat.
Hur lyckan kom och gick, och chancema stego
och föllo, det är en gammal historia för dem som
höra på slikt. Och de som inte göra det äro glada
att bli förskonade därifrån. Man påstår emellertid,
att brottningen var en af de bittraste som ägt rum
i landet. Efter en timme var icke längre the
champion favoriten. Den andre, hvilken handterats så
hårdhändt och för hvilken publiken endast hyste
föga sympati, började taga upp sig och det såg
mycket sannolikt ut att han skulle segra. Hans
slag föllo skarpa och säkert och hans motståndares
krafter sjönko hastigt.
Men nu voro åskådarne utom all kontroll.
Kepplers böner om tystnad drunknade i eder,
oartikulerade tjut af ilska, som om slagen fallit på dem,
och i rop af glädje från dem som sågo sig vinna vaden.
Lhider detta oväsen var det ingen som hörde
de tre tunga slagen efter hvarandra på de stora
ladudörrarne. Äfven om de gjort det, var det för
sent att reparera skadan, ty dörren lyftes af
gångjärnen och kastades undan och samtidigt rusade
en poliskommissarie in, följd af sina öfverkonstaplar
och konstaplar. Under den panik som nu uppstod
stodo åtslcilliga af de närvarande hjälplöst orörliga,
som om de sett spöken. Andra rusade vildt mot
poliserna, men drefvos tillbaka med battongerna.
Andra foro hufvudstupa ned i spiltorna till hästarne
och boskapen och andra åter sökte stoppa sina
sedelbundtar i händerna på poliserna, i det de bådo
som barn om lof att få komma undan.
I det ögonblick dörren öppnades och polisen
blef synlig, slant detektiven Heftlefinger ned mellan
stängerna, på hvilka han legat, hängde vid
händerna ett ögonblick och damp därpå ned midt bland
massan. Rörlig som en ficktjuf var han i nästa
minut ur densamma och högg Hade vid strupen
som en hund. I detta ögonblick var mördaren den
lugnaste af de båda.
»Se så», liväste han, »bort med händerna.
Något våld är alldeles obehöflig! Är det så farligt
att se på en brottning, hvafalls ? Där är en
hundra-dollarssedel i min högra hand. Tag den och låt
mig slippa lös. Det är ingen som ser det. Se här.»
Men detektiven endast höll honom desto säkrare
fast.
»Jag har er häktad för inbrott», hviskade han
mellan tänderna. »Nu kommer ni med mig och det
fort. Ju mindre bråk, desto bättre för oss båda.
Om ni inte vet hvem jag är, så kan ni känna min
polisstjärna under rocken här. Jag är i min fulla
rätt och när vi hunnit ut ur det här fördömda
skränet skall jag visa er mina papper.»
Han släppte Hade’s strupe med ena handen
och tog fram ett par handklofvar ur fickan.
»Det är misstag. Det är en fräck
förolämpning», hväste mördaren blek och darrande, men
hemskt liflig och med förtviflade ansträngningar
att återfå friheten. »Låt tnig gå, säger jag! Släpp
mig! Ser jag ut som en inbrottstjuf, ert nöt?»
»Jag vet hvem ni ser ut som», hviskade
detektiven med ansiktet alldeles uppe i fångens. »Gå
med nu stilla som inbrottstjuf, annars talar jag om
för karlarne här hvem ni är och hvad det är jag
har häktat er för? Skall jag ropa ut ert värkliga
namn, eller icke? Fort, tala! Skall jag?»
Det var någonting så grymt hänsynslöst i
polismannens ansikte att karlen, som ban höll, insåg att
detektiven kände honom. Han skulle hafva fallit,
om ban ej stått som i ett skrufstäd. Hans ögon
öppnades och slöto sig igen och han segnade fram
och tillbaka, som om han varit halfkväfd. Till och
med för en så härdad kännare af brott som
Gallegher låg det något sä skräckslaget öfver mannen,
att han ej kunde underlåta att betrakta honom med
något medlidande.
»För Guds skull», tiggde Hade, »låt mig gå.
* Prisbrottni.igar äro i lag förbjudna i de flästa af Förenta staterna- Öfvers. anm.
— 45 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
