Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Den 14 Oktober 1900 - Gallegher som reporter. Af Richard Harding Davis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
Kom med till mitt rum så skall jag ge er hälften
af pängarne. Jag vill dela jämt med er. Vi kunna
båda komma undan. Det räcker till en
förmögenhet åt oss båda. Ni blir rik för lifvet. Förstår
ni — för hela ert lif!»
Men detektiven slöt endast läpparne desto
fastare tillsammans.
»Det är nog>, hviskade han till svar. >Det
är mer än jag väntade. Ni har redan afkunnat er
egen dom. Kom!>
Två poliser i uniform bevakade utgången, men
Hefflefinger endast log och visade sitt polismärke.
»En af Byrne’s detektiver», sade han
förklarande, »kommit hit för att fånga den här. Det är
en inbrottstjuf Arlie’ Lane, alias Carleton. Jag
har visat mina papper för kommissarien. Allt är i
sin ordning. Jag tänker att jag tar honom direkt
med till Newyork i kväll.»
Poliskonstaplarne nickade och logo med
beundran för representanten för den bästa detektivtrupp
i världen och lät honom passera.
Därpå vände detektiven sig till Gallegher, som
stod vid hans sida, troget vaktande som en hund:
5 Jag går upp på hans rum för att taga
obligationerna och de andra papperen», hviskade han,
»sedan marscherar jag med honom till stationen och
tar nattåget. Jag har gjort min andel, glöm nu
inte din!v
»Ah, ni ska’ få era pängar ordentligt», sade
Gallegher. »Ni gjorde saken bra för rästen»! tillade
han med en förståsigpåares gillande.
Mr Dwyer hade hållit pa att skrifva under
po-iisens ränsning, liksom han förut skrifvit i väntan
på att brottningen skulle börja.
Tidningsmännen stodo, utom sig af förargelse,
i en grupp. De hade underrättat polisen, som höll
dem kvar, att de representerade landets förnämsta
tidningar, och de protesterade på det häftigaste
mot att kommissarien höll dem arresterade.
»Var inte en åsna, Scott», sade mr Dwyer, som
var alltför upphetsad för att vara höflig eiler
politisk. Vi äro här på ämbetets vägnar, liksom ni,
och ni ha ingen rätt att hålla oss kvar.»
• Om vi inte fä vårt stoff till telegrafen genast»,
förklarade en Newyorkare, »sä blir det för sent för
morgondagens tidning och —»
Kommissarien förklarade, att han inte brydde
sig det minsta kopek om morgondagens tidning och
det enda han visste var att tidningsmännen skulle
följa med till polisstationen. Där skulle de förhöras,
och om polisdomaren ville låta dem gå var det
dennes sak, men Scotts plikt vore att taga dem till
häktet.
»Men då är det för sent, förstår ni inte?; skrek
Dwyer. »Ni måste låta oss gå nu, genast.»
»Det kan jag inte, mr Dwyer», svarade
kommissarien, »det är inte vidare med den saken. Har
jag inte nyss arresterat ordföranden i
Republikanska klubben, han som skaffat mig min plats — och
så tror ni att jag skulle kunna låta er slippa lös?»
Hvad mr Dwyer svarade till detta var så långt
ifrån en komplimang, att den förtörnade
kommissarien fattade sportredaktören vid axeln och
öfver-antvardade honom till två af sina män.
Detta var mer än den distinguerade mr Dwyer
kunde smälta och han lyfte indignerad sin hand till
motstånd. Men innan han hunnit begå någon
dårskap, greps hans handled af en liten stark hand och
han kände att någon trefvade i fickan på hans
stora röck.
Han sänkte händerna och såg ned, därvid han
fann Gallegher bakom sig hållande honom vid hand-
leden. Mr Dwyer hade glömt gossens närvaro och
skulle ha yttrat sig skarpt, om inte något i
Gallegh-ers oskyldiga ögon häjdat honom.
Galleghers hand var ännu kvar i den ficka, i
hvilken mr Dwyer hade stoppat sin anteckningsbok,
som var fylld med hvad han skrifvit om Galleghers
arbete och Hade’s slutliga häktande samt ett
flytande detaljeradt referat af brottningen. Med
ögonen fästa på Dwyer drog Gallegher fram boken och
med en kvick rörelse förpassade han den inom sin
egen väst. Mr Dwyer nickade samförstånd. Vid
en blick på sina vaktare fann han dem alltjämt
upptagna af ordstriden mellan deras chef och
korrespondenterna, och då de ingenting märkt lutade han
sig ner och hviskade till Gallegher:
»Formarne måste vara klara i prässen tjugo
minuter före tre. Om du inte hinner dit till den
tiden så är det hela till ingen nytta — men om du
kommer i tid, så öfverträffar du alla rekord både
i staden och i hela landet.»
Galleghers ögon blixtrade till, ban nickade till
tecken att han förstod och skyndade oförskräckt
mot dörren. Men konstaplarne, som vaktade den,
tvang honom till ett plötsligt halt.
»Låt mig gå till min far. Jag vill till far», skrek
pojken och tjöt hysteriskt ined tårar i ögonen.
»Dom har arresterat far. O, pappa, pappa! Dom
tar dig till fängelset.»
»Hvem är din far, pojkvasker?» frågade en af
väktarne vid dörren.
»Keppler», snyftade Gallegher. »Dom vill sätta
in honom och jag får aldrig se honom mera.»
»Ah jo, visst får du det», sade konstapeln
godlynt, »han är där i den första polisvagnen. Dukan
springa dit och säga god natt till honom och sen
gjorde du bäst i att gå till sängs. Det här är inte
något ställe för sådana där pysar.»
»Tack, herrn», snyftade Gallegher med tårdränkt
röst, och de två konstaplarne läto honom passera.
Därute på gården var allt i uppståndelse.
Hästarne sparkade och gnäggade och sköto vagnarne
på hvarandra. Ljus glimtade från alla fönster i det
förut skenbart obebodda huset och de vredgade
arrestanterna öfverröstade hvarandra.
Tre polisvagnar stodo på gården fyllda af
missnöjda passagerare, som sutto eller stodo packade
som får, utan skydd för snöslasket.
Gallegher smet undan i ett mörkt hörn och
iakttog scenen, tills hans ögon kunde uppfatta »hur
landet låg.»
När han därpå fick se en konstapel söka med
en lykta bland vagnarne, kröp han mellan hästhofvar
och vagnshjul till droskan, som han själf ställt vid
den yttersta grinden. Han öppnade denna ljudlöst
och började med nervös brådska arbeta på hästens
bindsle. Knuten var öfvertäckt af is och det tog
flere minuter att lösa upp den. Till slut lyckades
han, med hjälp af tänderna, och med tömmarne i
hand hoppade han upp på hjulet, i denna
ställning genomfors han af liksom en elektrisk ström,
han tappade andan och stod orörlig, stirrande i
mörkret med vidöppna ögon.
Polisen med lyktan hade plötsligt dykt upp
bakom en vagn på icke femtio fots afstånd och
stod alldeles stilla med lyktan öfver hufvudet. Han
kikade så rakt mot Gallegher, att pojken kände att
han måste vara upptäckt. Gallegher stod med en
fot på hjulaxeln och med den andra i vagnen
färdig att gifva sig i väg. I en minut syntes båda stå
stilla, därpå tog konstapeln ett steg framåt och
frågade barskt: »Hvem är det? Hvad gör ni här?»
(Forts.)
- 46 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
