Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. Den 21 Oktober 1900 - Gallegher som reporter. Af Richard Harding Davis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GALLEGHER SOM REPORTER
konstapeln. »Den här pojken hade inte lyktorna
tända, så att jag ropade på honom att stanna och
när han inte lydde, så hvisslade jag på er. Det
är all right. Han är bara på väg med vagnen till
Bachman’s. Kör din väg!» tillade han vresigt.
»Hopp!» smackade Gallegher. »God natt!»
tillade han, öfver axeln. Han gaf upp ett litet
hysteriskt skratt af lättnad när han trafvade bort
från Je två polismännen.
»Dom kunde lika såväl döda en karl som
skrämma ihjäl honom», sade han m ed ett försök
att återtaga sin vanliga sorglöshet. Men
ansträngningen medförde ett något ömkligt resultat, ty han
kände med skam, hur en salt, varm tår sakta kröp
ned för kinden och någonting tjockt stockade sig i
halsen
»Det är också någonting för en hel polisstyrka
att hålla på och plåga en liten pojk som jag», sade
han med en skamsen ursäkt. »Jag gör inte något
orätt och jag är halft ihjälfrusen och ändå är dom
efter mig.»
Det var så kallt, att när pojken stampade med
fötterna mot vagnsgolfvet för att hålla dem varma
genomfors hela hans kropp af häftiga plågor, och
när han försökte taga sig en »åkarbrasa», sved
det så skarpt i hans fingerspetsar att han skrek
högt af smärta. Han hade ofta varit uppe lika
sent förut, men aldrig känt sig så sömnig. Det
var som om någon tryckt en tung svamp dränkt
i kloroform öfver hans ansikte och han kunde inte
kasta af sig den sömnighet som öfverföll honom.
Han såg som i en dimma öfver sitt hufvud ett
rundt ljus, som tycktes likna en måne och hvilket
han till slut gissade vara urtaflan, som han hållit
utkik efter. Han hade farit förbi den innan han
fick detta klart för sig, men faktum väckte honom
igen, och när droskhjulen knarrade rundt hörnet
om City Hall kom han ihåg att se upp på den
andra stora klockan, som vakar öfver
järnvägsstationen och delar ut tiden om nätterna.
Han andades häftigt till, när han fick se att
klockan var half tre och att han endast hade tio
minuter på sig. Detta och de många elektriska
ljusen samt åsynen af de bekanta husraderna
försatte honom i ett tillstånd af half medvetenhet om
hvar han befann sig och huru nödvändigt det var
att skynda på.
Han reste sig upp i sätet, hojtade åt hästen
och hetsade den i ursinnigt galopp öfver asfalten.
Utan att se hvarken till höger eller vänster for
han i väg nedför Broad Street in i Chestnut Street,
där hans väg låg rak till tidningsbyrån, som nu
endast var på sju kvarters afstånd.
Gallegher visste aldrig hur det började, men
han blef plötsligt öfverfallen med höga rop från båda
sidor. Hästen hejdades, i det tvenne män i
droskkusklivré hängde sig i tyglarne, klappade den på
sidorna och sade dess namn. Och de andra
droskkuskarne, som hade sin station vid hörnet, skockade
sig kring vagnen, talande och svärjande alla på
en gång under vildt gestikulerande med piskorna.
De sade att de visste att droskan var
McGo-verns, och de ville veta hvar han var och hvarför
han inte var med. De ville veta hvar Gallegher
stulit den och hvarför han kört rakt i famnen på
ägarens vänner. Några af dem ropade högt på
polis, för att taga den unge tjufven i förvar.
Gallegher kände sig som om han plötsligt
började återfå medvetandet efter en elak dröm och
han stod i en sekund som en halfvaken
sömngångare. De hade hejdat droskan under en elektrisk
lykta, hvars kalla sken belyste den nedtrampade
snön och de omgifvande karlarnes ansikten.
Gallegher böjde sig fram och piskade vildt på
hästen. »Låt mig vara», skrek han i det han
van-mäktigt ryckte i tömmarne. »Låt mig vara, säger
jag. Jag har inte stulit någon droska och ni har
inte någon rättighet att hindra mig. Jag vill bara
köra till Press’ redaktion», tiggde och bad han.
»De sända den ordentligt tillbaka. De ska’ betala
för den. Jag har inte rymt min väg med den.
Den som åkte har blifvit arresterad och jag är
bara på väg till Press’ byrå. Hör ni hvad jag
säger?» skrek han med af lidelse och missräkning
darrande röst. »Släpp tömmarne, säger jag er.
Låt mig fara min väg, annars dödar jag er. Hör
ni? Jag dödar er!» Och gossen lutade sig fram
och slog vildt med sin långa piska de kringstående
karlarne i ansiktet.
En af dem fick fatt i hans fötter, ryckte honom
från kuskbocken och kastaJe honom på gatan.
Men Gallegher var i ett ögonblick på sina knän
och fick fatt i karlens hand.
»Låt dem inte hindra mig, mister», utropade
han, »var så god låt mig fara. Jag har inte stulit
droskan, sir. Hjälp mig, jag har det inte. Det
är sanning. Tag mig med till Press’ byrå, så skola
de bevisa att jag talar sannt. De betala hvad ni
vill. Det ä’ bara en liten bit kvar nu och när jag
kommit så långt, så . . . Var så god låt dem inte
hindra mig», snyftade han och slog armarne om
mannens ben. »För himlens skull, mister, låt mig gå!»
• *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
