Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 5. Den 28 Oktober 1900
- Den rösten kände jag igen. Af Ove
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR & DAG
älsklingsbarn, Louise, fattade böjelse för den
hygglige Friedrich.
De unga roade sig duktigt. Till Behrmanska
gården hörde en stor trädgård, som gränsade intill
grannens trädgård. Dit hade nyligen flyttat en
familj från landet, possessionaten Lidman, och det
blef snart ett lifligt umgänge mellan de båda
familjernas barn. De lekte i trädgården, gjorde
spatserturer tillsammans och roade sig på allehanda
sätt. Alla voro musikaliska, och sång och musik
idkades flitigt
Äldste sonen hos Lidmans var icke hemkommen
ännu. Han hette Herbert, skulle bli ingeniör och
hade länge varit vid ett järnbruk i Nerike men
skulle komma hem till hösten för att fullborda
sina studier.
Han var en reslig och stark ung man, 24 år,
arbetsam och stillsam. Hela hans utseende
vittnade om redbarhet.
Dagen efter sin hemkomst till föräldrahemmet
satt Herbert i trädgården och funderade öfver sina
förestående arbeten. Då hörde han från
Behrmanska trädgården ett muntert glam och prat.
Man tycktes diskutera en båtfärd i Mälaren. Han
igenkände rösten af sin äldsta syster, som talade
med en annan flicka, hvars underbart vackra röst
gjorde ett mäktigt intryck på honom. Han hade
aldrig hört en sa vacker stämma förr. Det var
Stockholms-dialekten i dess vackraste form, och
den ljöd som den ljufligaste musik för honom.
Säkert måste det vara en mycket vacker flicka,
som har en så härlig röst, tänkte Herbert.
Och det besannades snart för honom. Han
kunde ej tänka sig något fullkomligare än Louise,
och af sin syster, som fullständigt beundrade henne,
fick han veta, hvilken präktig och bra flicka hon
var. Men han fick också veta att hon var hemligt
förlofvad med Friedrich Miller, hvilket gjorde honom
oändligt ondt, ty nu kunde han ej hoppas att vinna
henne. Blyg som ban var, nöjde han sig med att
med stum beundran njuta af hennes närhet och
lyssna till hennes klockrena, melodiska röst.
Louise hade nog märkt hans känslor och visade
sig därför vänlig och snäll mot honom för att,
såsom hon trodde, kunna trösta honom. Men det
blef bara värre. Slutligen blef det honom för svårt,
och han beslöt sig för att resa bort för att på
annan plats söka glömma henne genom ett träget
och rastlöst arbete.
Och han for. I Amerika fullbordade han sina
kunskaper i yrket, fick goda anställningar i flera år.
Kort efter Herberts resa blefvo Louise och
Friedrich offentligt förlofvade och slutligen gifta
samt bosatta i Hannover.
* *
*
Och tiden gick framåt sin orubbliga bana,
stora händelser skakade länderna, krigets
brandfackla svajade öfver Tyskland mer än en gäng,
och man lade ej märke till de enskildes lidanden
och deras små förhållanden.
Mer än trettio år hade förlidit. Herbert hade
blifvit en rik och mäktig man. Med sin starka
energi och ofantliga arbetsförmåga hade han
öfver-vunnit alla svårigheter och var nu ägare af ett
stort järnbruk i Vestmanland.
Men han var också utsliten af sin egen kraft
och hade de senare åren blifvit sjuklig. Han
brukade därför hvarje sommar resa till .Italien och
gjorde några turer på Medelhafvet, hvilket var
synnerligen välgörande mot hans rheumatism.
Under en sådan resa till Nizza på en af de
stora och bekväma ångbåtarna satt han en dag på
däcket, njutande vid anblicken af det oändliga
blåa hafvet. Bland de många resandena var
samtalet lifligt.
Från en af grupperna nådde honom ljudet af
en kvinnoröst, som väckte hans synnerliga
uppmärksamhet. Hvar hade han hört den rösten förr?
Hon talade franska. Länge satt han och njöt af
denna silfverklara stämma, som i hans minne anslog
en sträng från länge sedan förgångna tider. Hvad
den rösten var lik Louise’s! Han fråssade af att
lyssna till den, den ljöd likt ett eko från hans.
glädjefattiga ungdom och kom honom att
återupplifva minnet af händelser som han aldrig kunnat
glömma.
Så med ens började hon tala tyska med en
annan person i sällskapet. Gode Gud, det kan väl
ej vara Louise! Han vågade ej vända sig om för
att se efter. Ah, det är ju omöjligt; hon här, så
långt ned i södern.
Men rösten fortfor att tala och det blef honom
till sist tydligt, att det måste vara Louise. Två
människor kunna icke ha så lika röst. Och han
vände sig tveksamt om.
Ja, vid himlen, det måste vara hon! Denna
profil, det kan ej vara någon annan. Och han
stirrade på henne med upprördt sinne. Jo, jo, det
är hon. Men hvad hon blifvit gammal, det rika
hvita håret klär henne sä väl. Men hennes ögon
ha samma vackra glans som i ungdomens dagar,
och ögonbrynen äro nästan lika svarta som förr.
Men hur kommer det sig, att hon är här?
Klockan ringde till middag. Man begaf sig
ned till matsalongen. Herbert stod hög och reslig
vid trappan och lät passagerarna gå förbi sig. Så
kom Louise. Åh, hvad hjärtat bultade! Ofrivilligt
kom han att räta på sig just då Louise var midt
för honom, hvilket ådrog sig hennes
uppmärksamhet. Hon häjdade sig ett ögonblick och säg
undrande på honom, men då Herbert sakta sade:
»Louise», blef igenkännandet fullständigt.
Glädjen öfver återseendet var mycket stor och
ömsesidig. De sällskapade sedan med hvarandra
under hela resan, talande om flydda tider och om
hvad de upplefvat under de trettio år, sedan de
sist sågo hvarandra i Behrmanska huset.
Louise’s svärfar hade lidit stora förluster under
kriget mot Preussen, hennes man blef
tillfångatagen, återkom efter krigets slut med bruten hälsa
och blef slutligen nästan blind. Louise måste
därför hjälpa sin man med affärerna, hvarigenom hon
blifvit språkkunnig och mycket berest. Nu behöfde
hon själf rekrerera sig och medföljde en fransk
familj såsom sällskap och ciceron. Deras dotter
var hemma hos fadern, och sonen gjorde nu sin
värnplikt.
Sådan var hennes saga. Hans var snart
berättad : han gick ensam genom lifvet, och Louise
förstod, att minnet af henne härskade i hans hjärta.
I Nizza skiljdes de åt. Herbert for tillbaka
till Italien. LTppfylkl af vemodiga minnen frågade
han sig ofta: »när får jag höra den rösten igen?’
— 68 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Dec 21 14:36:47 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/2/0079.html
