Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Den 4 November 1900 - Papegojan. Af E. Fourrier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PAPEGOJAN
»Dä’ verkligen mycket vackert, Jacquot!»
Jag hade kunnat strypa henne.
När vädret tillät det. ställde handskfabrikanten
det dumma djuret på balkongen alldeles under
mina fönster, och så fort jag bara visade mig, vände
fogeln sina runda uttryckslösa ögon mot mig och
skrek sitt eviga: »Dä’ verkligen mycket vackert,
Jacquot!» Maskinen var uppdragen och då var
det inte möjligt att stoppa den.
Det kunde ej fortsätta på det viset, jag skulle
blifvit galen af det!
Jag började fundera, hur jag skulle kunna
befria mig från papegojan. Om den blott finge någon
liten åkomma, tänkte jag, och en inre röst
upprepade denna tanke. Kunde man inte skaffa den det?
Först tillbakavisade jag med afsky denna onda
tanke, men så småningom vänjde jag mig vid den.
Med halfva medel uträttas ingenting — om jag
skulle kurera mitt lidande med arsenik? Från
detta förslag till en »intoxication», som det heter
på de lärdes språk, var blott ett steg.
Jag tog det steget.
Jag köpte arseniksyra. Genom de öppna
fönstren hällde jag försiktigt en smula på maten i
buren. Detta upprepade jag under flera dagar.
Tidigt hvarje morgon var mitt första göra att
gå till fönstret och spana efter resultatet. Den
fördömda papegojan fanns ännu kvar, lefde ännu
och var till och med mycket kryare än någonsin
förut. Fötterna voro inte så svullna, det syntes
tydligt, och aldrig hade gikten plågat henne mindre.
Den började nästan försvinna.
Jag kurerade papegojan! Denna misstanke
uppstod genast hos mig.
Jag erinrade mig en roman som jag läst om en
falsk tjänare, hvilken mutad af de kommande
arfvingarne försöker att döda sin matmor. Han ger
henne dagligen små doser arseniksyra. Hon är
bröstsjuk och det intagna giftet gör henne frisk i
stället för att medföra döden. Taget i små doser
är arsenik just ett stärkande medel.
Arseniken verkade på papegojan som ett
medikament. Jag bidrog att förlänga dess tillvaro!
Detta hade för mig bort vara en vink af ödet att
afstå från mina onda afsikter. Men tvärtom blef
jag nu alldeles utom mig af raseri öfver djurets
existens och jag beslöt att förstora doserna. Jag
tog det hvita pulvret och strödde och strödde, sa
att hela buren var betäckt liksom med hvit snö,
hvilken emellertid sedan bortfördes af luftdraget.
Jag satte mig vid mitt skrifbord och väntade.
En kvarts timma förgick, utan att någonting
hördes af, och så ännu en kvart. Då ringer det
plötsligt häftigt på min klocka. Jag skyndar mig
att öppna.
En förtjusande ung flicka står andfådd
framför mig:
»Ack, min herre», ropar hon upprörd, »jag ber
er, kom fort till mina föräldrar, vår papegoja
håller på att dö! Mamma häller så mycket af vår
Jacquot!»
Vid detta utbrott af smärta kände jag något
liknande ånger. Straffet börjar redan, tänkte jag.
Jag följde min vackra ledsagarinna så fort som
möjligt. Handskfabrikantens bela familj var
förtviflad. Vid min ankomst hördes à tempo ett
trefaldigt utrop:
»Ni kan rädda vår Jacquot, inte sannt?»
Jacquot var ömklig att skåda. Denna gång
hade jag inte skjutit bom. Jag försökte,
naturligtvis utan minsta hopp om framgång, att gifva
fogeln ett kräkmedel.
För sent!
Det olyckliga djuret vände sina runda ögon
mot mig och stammade med ansträngning:
»Verkligen mycket vackert — —»
Hon hann inte längre, förrän allt var förbi.
Jag ämnade ga min väg, när handskfabrikanten
hejdade mig.
»Förlät, min herre», sade han, »vill ni säga
mig hvad jag är jag skyldig er för besväret?»
Trots allt måste jag erkänna att denna fråga
dref blodet till hufvudet pä mig. Skulle jag taga
emot pängar också! Jag var lika god som den
där läkaren, om hvilken det berättas att han i
närheten af sin bostad öfverföll de förbigående med
en dolk för att sedan erbjuda dem sin hjälp.
»Ni är inte skyldig mig någonting», svarade
jag, »jag har ingen enskild praktik».
Och jag försvann så fort jag kunde — — —
För att tacka mig kom handskfabrikanten ett
par dagar därefter pä visit. Jag besvarade besöket.
Dottern hade stora, mörka, underbart vackra ögon,
som förtrollade mig. Jag kom dit allt oftare och
var till slut en ständig gäst i familjen.
Jag skrapade fiol en smula och Bertha — det
var hon — spelade piano »snällt» som en
familjeflicka. Vi slogo ihop våra talanger. Vi spelade
tillsammans — men tyvärr inte harmoniskt. Jag
såg på min medspelerska och glömde att titta på
noterna. Takten blef därefter, jag kom alltid
haltande efter. Oftast spelade vi så utan vidare,
hvilket inte hindrade föräldrarne att applådera lifligt.
De funno våra musikaliska prestationer
utmärkta. »O, det var briljant speladt!» utropade
de ofta.
En afton kom jag som vanligt med min
fiollåda under armen. Plötsligt blef jag stående som
fastvuxen på tröskeln. Jacquot satt med glänsande
ögon i sin hur midt framför mig.
Jag skyggade ett steg tillbaka.
När Macbeth visade sig för Bancos vålnad
måste han ha kännt sig så till mods.
»Det är Jacquot», sade handskfabrikanten, »vi
ha låtit stoppa upp henne hos en fogelhandlare i
Paris för att göra eder en present af henne. Inte
sannt, ni är väl så snäll tager emot den?»
Hvad skulle jag göra? Jacquot i denna gestalt
var ju inte så farlig ...
Att min förbrytelse skulle sluta med förlofning
och bröllop faller väl af sig själft. Bertha är den
bästa hustru af alla, jag den lyckligaste äkta man.
Jacquot, som grundat vår lycka, blickar ned på
oss från sin pinne.
En dag, när Bertha och jag sutto tillsammans,
kastade hon en blick på papegojan och sade:
»Hon var allt förtjusande rar».
»Ja, då!»
»Men hur kan man dö så där hastigt af gikt? •
»Det är mycket enkelt», svarade jag, »gikten
hade just nått hjärtat» — och därpå öfverhöljde
jag min fru med kyssar, så att hon inte vidare
kunde tänka på papegojan ....
- 87 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
