Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Den 4 November 1900 - En mecenat. Af Richard Harding Davis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR & DAG
— sade han vid middagen hos Cole’s en dag —
ha en i Newyork.
Gamle mr Cole satt helt nära honom och
bara undrade när rätterna skulle taga slut, så att
han kunde komma upp på sitt rum. Han var lika
angelägen om de middagar hans fru gaf, men hon
fick honom alltid att vara med på dem. Han kunde
aldrig komma ihåg om rostbiffen kom före eller
efter fogeln, och han satt just och försökte gissa
hur länge det skulle dröja innan han skulle fa lof
att aflägsna sig, då han hörde den unge mannen
vid sin dotters sida yttra sig.1 ,
»Den enda atelier, som jag skulle vilja ha»,
sade den unge mannen, »är för närvarande
upptagen. En ung Carstairs disponerar den för
tillfället, men han ämnar släppa den nästa vecka, då
jag flyttar in. Han har inte lyckats bli af med
sina taflor och han och hans hustru skola flytta
till Vermont och bosätta sig där. Jag tycker synd
om pojken, för han är verkligen mycket duktig
och behöfver bara en god ’start’. Men det är
nästan omöjligt för en ung artist att komma fram
här, förmodar jag, såvida inte han har en del
bekantskaper eller någon som är känd köper hans arbete».
»Ja, visst», svarade miss Cole artigt.
Mr Cole åt inte mera den middagen, utan satt
belt tankfull tills han fick lof att gå. Därpå gick
han ut i tamburen och tog på sig röck och hatt.
Carstairs och hans hustru höllo på att
»af-möblera» ateliern. De funno det vara mycket
svårare att plocka ned och packa ihop alla sakerna
än det varit att taga upp dem och placera dem på
lämpliga ställen, där de skulle taga sig bäst ut.
Ateliern såg verkligen mycket naken ut, ty
väggprydnaderna och de gammalmodiga gardinerna
och portiererna hade tagits ner från väggarna och
taflorna och vapnen och allt annat lågo spridda
öfver hela golfvet. Det var endast en vecka till
jul och nästan den mest olämpliga tid att vräka
ut sig själf. »Och det svåraste är», sade mr
Carstairs, i det han rullade ihop en matta och satte
sig på den, »att draga sig tillbaka och nödgas
erkänna att man gjort fiasko».
»Gjort hvad?» utropade mrs Carstairs
indignerad. »Skäms du inte? Du har inte gjort fiasko.
Det är Newyorksborna som inte förstå sig på det
fina när man visar dem det. De köpa alla de där
otäcka franska taflorna därför att de kosta pängar
och äro målade i skrikande färger, men de förstå
icke hvad som är äkta och värdefullt. De ha inte
fått sådan uppfostran och få den ännu inte på
femti år».
»Femti år är lång tid att vänta», svarade
hennes man resigneradt, »men om det behöfs så kunna
vi ge dem så lång tid. Men vi, som skulle ha
farit utomlands och ätit middag hos Bignon och
haft en atelier i Montmartre!»
»Nåja, du behöfver inte påminna om den
saken just nu», sade mrs Carstairs i det hon
skakade en gammal schal, »det är inte vidare roligt».
I detsamma hördes en knackning på dörren
och järnvägskungen steg in, höljd af snö. »Gud
bevare mig», utropade Kung Cole, »hvad harniförer?»
De talade om att de skulle flytta tillbaka till
Vermont för att tillbringa julen och återstoden af
vintern där.
»Ni kunde ha låtit mig få veta att ni ämnade
resa», sade kungen. »Jag hade något mycket
viktigt att säga er och ni hade så när smitit undan.»
Han slog sig ned så bekvämt han kunde och
tände en stor svart cigarr, hvilken han tuggade
under det han rökte. »Ni vet», sade han, »att jag
är från Connecticut. Jag rår ännu om den gamla
fädernegården där och en hyresgäst bor där. Jag
har ett hus i London, eller hustru min rättare
sagdt, och ett i Skottland och ett i Bretagne, ett
chateau, och ett i — well, jag har en hel mängd
lite’ hvarstans. Jag har aldrig varit på jaktslottet
i Skottland — mina söner fara dit — eller i mitt
hus i London, men mitt ställe i Frankrike har jag
besökt och näst en enda plats i världen tycker jag
bäst om det. Det ligger omgifvet af höga träd pa
en höjd, hvarifrån man kan se fartygen hela dagen
och flickorna i sina kulörta kjolar fångande de där
små fiskarne, som man äter med groft bröd. Jag
brukar resa dit på sommaren och sitter där på min
utsikt och känner mig så väl till mods, som om jag
rådde om hela kusten och hela hafvet så långt
jag kan se. Jag har köpt många taflor från
Bretagne och flickorna ha låtit fotografera mitt ställe
där med sig själfva och sina vänner i grupper på
stora terrassen. Men det har aldrig varit just, hvad
jag minnes, af platsen.
»Hvad jag ville fråga är, om ni vill fara upp
till min gamla fädernegård i Connecticut och mala
af den sa som den står för mig sedan jag var pojke,
så att jag kan ha den i mitt rum. En tafla med
boskapens gångstig från vattningsstället vid foten
af kullen och säden på åkern, det hela just när
solen går ned. Och när ni är färdig med det, sä
skulle jag vilja ha er att som pendant måla af mitt
chateau och göra små skizzer af fiskarena och
flickorna i sina stora hvita hattar, bara fötter och
röda kjolar, precis som ni själf tycker. Ni kan bo
hemma i fädernegården till den första taflan är
färdig och sedan kan ni fara öfver till Bretagne.
»Jag ser ingenting orätt i att måla en tafla på
beställning, eller hur? Ni målar ett porträtt på
beställning. Hvarför skulle ni inte måla ett gammalt
hus eller ett vackert slott på en klippa med hafvet
nedanför. Om ni vill, så slå vi til] och göra upp
saken med detsamma!»
Mrs Carstairs hade hela tiden stått med en
tafla utan ram i ena handen och en pensel i den
andra och hennes man hade suttit pä en hoprullad
turkisk matta och försökt att inte se på henne.
»Jag skulle mycket gärna vilja det», sade han
okonstladt.
->Det är bra», svarade järnvägskungen vänligt.
»Ni behöfver väl handpängar, kan jag tro, liksom
juristerna. Men gör ert bästa med de två taflorna
och kom ihåg hvad de betyda för mig och ingjut
hemmets ande i dem. Det är mitt hem ni målar,
ni förstår mig väl? Jag tror att ni gör det. Det
är därför jag bad er i stället för att fråga andra.
Nu vet ni hvad jag känner om den saken och ni
är snäll sätter in känsla i taflan. Och hvad priset
angår, så begär livad ni vill, och ni kan lefva i
mina hus och på min bekostnad tills arbetet är
färdigt. Om vi inte skulle träffas innan dess»,
sade han i det han lade en check på bordet bland
penslarne, färgtuberna ocn cigarrerna, »så önskar
jag er en god jul».
Och därpå skyndade han sin väg ifrån deras
tack och lämnade dem ensamma.
Taflorna från Bretagne voro året därpå
utställda i Paris och på vintern i Newyork, där de
— eftersom de på ramen buro numren från
»Salongen» — genast blefvo uppskattade och många
frågade efter priset. Men svaret blef att de redan
voro sålda till mr Cole, järnvägskungen, som äfven
köpt utställningens stora succés — ett
vinter-landskap med en gammal farmarebyggnad, det hela
kalladt Hem.
— 94 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
