Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. Den 11 November 1900 - Kyssen. Af Izidor Milko
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KYSSEN.
EN UNGERSK BERÄTTELSE af Isidor Mi/kö. Öfvers, för HVAR 8 DAG.
\/j ånga kände säkerligen den älskvärde Arpad
-1-V-L v Hidvary, hvilken, som på sin tid
omtalades i tidningarne, blef mördad af obekanta
gärningsmän i den i närheten af badorten »Hiiskut
belägna skogen.
Hans slut beklagades allmänt och uppriktigt,
ty den unge mannen hörde till de få som kunna
eröfra hvarje hjärta med storm. Det fanns hos
honom emellertid en del besynnerliga drag, hvilka
dock endast gjorde honom intressantare. Jag,
som varit fästad vid honom med den djupaste
vänskap, kände honom i grunden och visste väl
att denne märkvärdige man icke blott besatt ett
muntert temperament och ett evigt sprudlande,
medfödt godt humör utan äfven hade ett ädelt < ch
djupt känsligt hjärta.
Jag vill här icke uppfriska minnet af hans
bizarra, men godmodiga infall. Man kommer ju
väl ihåg hans streck, när han t. ex. på gatan
obemärkt stoppade en silfvergulden i fickan på en
tiggare som slumrat in, eller när han förmådde
fattiga, som blygdes att tigga, att taga emot
understöd därför att han utgaf sig för en obekant
släkting till dem. I allmänhet hade dessa puts
alltid ett ädelt välgörenhetsmotiv och otaliga äro
de som hade anledning att välsigna denna
besynnerliga människa.
Som jag vet, har han blott en enda gång
begått ett »strecks, till hvilket han icke drefs af
filantropi. Och detta stod honom mycket dyrt
— det kostade honom lifvet.
* s
Vi vistades vid den romantiskt belägna
kurorten »Hüskuts i Oberungarn. Vårt sällskap bestod
af Arpad, mig och en gemensam vän, Franz v.
Zatornay. Hvarje morgon togo vi en spatsertur
i den närliggande härliga barrskogen. Vägen till
skogen gick förbi några eleganta villor, omgifna
af omsorgsfullt skötta trädgårdar. Den vackraste
af alla var den som tillhörde landshöfdingen" v.
Egerkuty, hvars familj tillbragte hela sommaren
här. Den till villan hörande parken var ett
mästerstycke af trädgårdsbyggnadskonst, hvarför ensamt
den utgjorde en sevärdhet i Hüskut, Jär
invånarne öfverlämnade all försköning åt naturen.
En morgon, när vi passerade denna villa,
häj-dades vi af anblicken af en härlig, för mig
oförgätlig tafla. I en hängmatta mellan tvänne lindar
hvilade en yppigt skön kvinna — landshöfdingen
dotter. Det var första gången vi sågo henne, men
på den beskrifning vi ofta hört, hvilken noga
passade in, igenkände vi henne genast. Hon låg med
slutna ögon, som gjuten, öfverjordiskt skön med
ett ljuft leende på de korallröcla läpparna. Hela
uppenbarelsen hade någonting rent himmelskt,
hänförande öfver sig. Vi blefvo stående som
förtrollade och beundrade den lefvande bilden, till hvilken
en konstnärs pensel icke skulle kunnat framkalla
maken.
Arpad var den förste som bröt tystnaden.
>Det kan ej vara någon annan än landshöfdingen
dotter», sade han.
»Det är utan tvifvel hon», svarade vi. |ag
betraktade Arpad. Hans ögon glänste och
formligen uppslukade den kvinliga gestalten. Genast
fick jag klart för mig att han i detta ögonblick
funderade på ett dumt puts.
»Låt oss gå härifrån», skvndade jag mig att
uppmana.
»Ingen brådska», genmälde Arpad, »det är ju
ingenting som vi försumma.» Under tiden tog
han icke blicken från den i hängmattan hvilande
damen, som hvarken kunde se oss eller höra vår
lågmälda konversation. Plötsligt utropade han: »Från
denna flicka måste jag röfva en kyss.»
»Du är från dina sinnen», svarade jag
förtörnad.
»Nej, nej! Men jag skulle vara det, om jag
icke kysste henne!»
Men för Guds skull hur tänker du bära dig åt?»
»Mycket enkelt, jag klättrar bara öfver
staketet». Under det han talade stirrade han hela
tiden på flickan. Det var klart att den stackars
mannen blifvit alldeles förhäxad.
»Du får icke göra det», sade jag till honom.
»En hygglig karl stjäl ingen kyss!»
»Ah!», yttrade Zatornay, »han bara skämtar.
Han törs inte ens klättra öfver staketet!»
Dessa ord göto olja på elden. Zatornays
tvifvel hade riktigt väckt den onde demonen hos
Arpad. Med ett hopp, som skulle ha hedrat den
skickligaste akrobat, var han i trädgården. Med
ljudlösa steg nalkades han den sköna, som kanske
i sina drömmar såg en man vacker som Arpad.
damernas bortskämde gunstling. Det såg ut, som
om flickans leende skulle blifvit ännu mer
förföriskt, ju närmare Arpad kom.. ..
Han smög sig på tåspetsarne, som en vanlig
tjuf, hvilken ej vill störa ett oskyldigt barns hvila,
jag hade velat skrika till för att göra mannens
tilltag om intet, men min strupe var som
sammansnörd. Jag kände att min vän utsatte sig
för fara och jag var likväl ej i stånd att rädda
honom. Plötsligt hördes ett gällt skri. .. Attentatet
hade skett. .. Arpad hade verkligen gjort sig skyldig
till denna honom ovärdiga feghet.
Vid det genomträngande ropet kommo villans
invånare tillskyndande, bland dem landshöfdingen.
Denne förstod genast situationen och gick utan
ett ord mot Arpad. Ännu i dag går det en kall
kåre öfver ryggen, när jag erinrar mig denna scen.
Jag anade allt för väl hvad som skulle ske. LTtan
tvifvel visste äfven Arpad det, men ändå blef han
stående orörlig, blek som ett lik. Egerkuty gick
honom in på lifvet, lyfte handen och... Arpad
stod alltjämt orörlig. Han tog emot slaget och
tumlade därpå ur trädgården. Vi förde honom
hem. ...
Efter en half timma infann jag mig med
Zatornay hos landshöfdingen och framförde
utmaningen från min vän.
Dagen därpå ägde duellen rum. Arpad, som
i går betett sig som en feg stackare, dog i dag
som en hjälte.
Egerkutys skott hade träffat väl. Arpads kula
han var en utmärkt skytt — borrade sig in i ett
träd tre steg från hans motståndare. Han hade
också sik tat dit.
Så kom det sig att Arpad v. Hidvary
»mördades af obekanta gärningsmän». För att göra
historien trovärdig, togo vi hans ur och
plånbok, och man tviflade aldrig på tidningarnes
uppgifter.
Vi tänka ofta med vemod på denne gode man,
som måste låta sitt lif för en enda dårskap. Och
dock finnes det människor som i hela sitt lif icke
begå annat än sådana. . . .
* Obergcspau — ungersk landshöfding, d. v. s. chef för ett komitat.
— 99 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
