- Project Runeberg -  Hvar 8 dag / Årg. 2 (1900/1901) /
115

(1899-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Den 18 November 1900 - Höstmörker. Af Helfrid Linde

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HÖSTMÖRKER.

Skizz af Hel/rid Linde. För HVAR 8 DAG.

Disig och grå hvälfver sig novemberhimlen öfver

öar och skär, doft sjunger hafvet sin
sorgbundna vaggsång för kobbar och grund och
långsamt, olidligt långsamt krypa dagens timmar framåt.

Väl för tjugonde gången har skepparmor varit
uppe på holmens krön och späjat öfver fjärdar och
sund, förgäfves. Och dock skulle han ju komma i dag.

Han hade sändt en breflapp med ångbåten i
går, att nu hade ban lyckligen salt slut på sin
vedlast och ban var klar med skutan att kryssa hemåt.

Bra nog har det gått. mor», skref han,
skep-pargubben. på sitt rättframma, trygga manér. »Och
i morgon eftermiddag har du mig, pojken och
litet vintergrejor dessutom hos dig».

Men de höras ju inte utaf. Oroligt ser hon
uppåt, himlen blir allt mörkare, det blåser friskt
allaredan och nu börjar rägnet så sakta sila ned.

Det blir nog natträgn och ett sådant mörker. . .
»

Skutan stampade hårdt. Sjön gick högt här ute
pä fjärden och rägn och blåst ökade för hvar minut.

Det hade gått sakta att kryssa mot vinden i
de smala sunden och de voro därför mycket
försenade. Nu vid femtiden på eftermiddagen var det
redan beckmörkt. men skepparen kände ju så väl
till passagerna i hemmets farvatten.

»Ja, se vi inte ljuset från mors fönster, när vi
komma om udden», yttrade han till svar på sonens
betänkligheter, »så fa vi väl lägga oss i lä där, fast
förargligt vore det.-:

Och därmed förde han rodret åt sidan för att
svänga förbi.

»Ja, vi kunde då öfver holmen gå hem i värsta falb,
mente sonen. »Men man kan ju inte se udden häller .

»Här skall han vara, jag känner väl till det».

»Men är ni inte bra nära. .. Ar det inte ett
ljussken därborta, fast jag tycker det rör sig?...
Jo, bestämdt, där på sidan... Det är mors...»

»Det är för mycket om babord», grym tade gubben
och lät skutan raskt svänga undan för vinden för att
dubblera den udde, som här sköt långt ut från holmen.

»Håll far!» skrek sonen framme i fören. Vi
köra visst på land. Jag tycker jag skymtar något».

Gubben bann icke ge något svar, ty med ens
kändes en stöt, skutan gjorde ett hopp öfver något
och kastades i nästa ögonblick så häftigt på sidan,
att båda männen slungades i vattnet. Ett brak
och fartyget var i spillror.

Stormen hven och vågorna fräste ursinnigt
öfver sitt nya rof.

*



Vid nattens inbrott hade hustrun därhemma ånyo
varit ute på sin utkik. Hon höll på att förgås af oro.
Det tilltagande mörkret gjorde, att hon ej kunde se
så tydligt, likväl tyckte hon sig skönja ett segel borta
på fjärden.

»De hinna inte hem», tänkte hon. »Jag måste
ro öfver till udden med en lykta, om den kan lysa
dem något. Gud tröste oss för en olycka, då de
äro så nära hemma.»

Hon satte en lampa i sitt fönster — det var
den vanliga ledstjärnan för man och son, då de
nattetid voro ute på sjön, — och tände sin lykta.
Så begaf hon sig utan betänkande ned i båten och
lade hastigt från land.

Van var hon vid sjön från unga år, då hon
ständigt hjälpt mannen vid hans fiske, som då
upptog hela hans tid. Nu hade de arbetat sig upp och
nu hade ban en egen liten skuta, som han seglade
ved med från skärgården in till staden. Fiske var
nu endast en binäring för dem.

Det var ju icke så långt öfver till udden och
innanför denna hade hon bra nog lä; hon rodde

också med friska tag, medan natten föll på
alltmera, rägnet piskade från sidan och sjön .. . ja, sjön
förde henne i mörkret strax utanför uclden i stället
för midt på densamma.

Plötsligt känntr hon något sia hårdt mot båten,
hon hör slag på slag såsom af flytande Stockar och
plankor.

»Herre Gud, skulle de ha törnat på!» tänker
hon och låter årorna hvila, medan hennes bröst
sammanpressas af en namnlös ångest.

Då stöter båten emot en sten, som höjer sig
svart i vattenytan.

Hon hugger åter i med ärorna och ser ditåt.

Där ligger något mörkt, som sjön just håller
pä att vräka ned. Det är en människa; hon mera
anar än ser det till en början. Och med
uppbjudande af alla krafter drar bon in den i båten.

Vid lyktans sken igenkänner hon genast den
olycklige det är hennes son. Blod flyter ur ett
sår i pannan och han är medvetslös. Han hade
slagit sig mot stenen, kanhända, när ban föll öfverbord.

Hon rycker af sig sitt htifvudkläde och lindar
det om hans panna, medan båten, som nu får ga
vind för vàg, drifver upp på land.

Så lägger hun honom till rätta i båten, tager
lyktan och börjar söka öfverallt på stranden.

Hon ropar sin makes namn, hon jämrar sig
öfverljudt, men hennes klagan dör bort i vinden:
hon ger fritt lopp at sina tårar, sotn rägnet
obehindradt sköljer burt från hennes skrynkliga kinder.

Mörkt är allt omkring henne, mörkt äfven inom
henne. Mörker breder sig nattsvart öfver hennes
ålders höst och vinter.

Intet svar får hon på sina rop, ingen mänsklig
varelse kan hon häller upptäcka vid lyktans ovissa
sken: ingen hjälp kan hon påkalla, ty hon bor en-

sant pä sin holme, ensam...

*



Morgonen finner henne ännu vaken vid sonens
bädd. Huru hon kommit hem och fått honom i säng,
det mindes hon icke. Allt är för henne som en
förfärlig dröm. tirvningens första svaga reflexer
väcka henne till besinning.

Hon släcker lampan och blickar tankfullt ut
genom det lilla fönstret, ut öfver fjärden som hotar
att beröfva henne allt, ut öfver backen, där den
kända stigen leder upp till. . .

Hvad! Skall hon tro sina ögon?

Där sitter någon på trappan. Han har
hufvudet doldt i händerna och den senfulla gestalten
skakas af våldsamma snyftningar.

Lof och pris, det är far!

Dä ban vaknat till sans, hade han funnit »ig
ligga uppvräkt pa stranden. Efter ett långt
fruktlöst sökande därnere hade han irrat omkring i skogen
tnot hemmet. Men han hade icke kunnat gå in.

Hon öppnar dörren, men ban tycks icke märka
det. Hon hör honom sucka och klaga:

»Min son drunknad! Min egendom till spillo:
mitt fartyg förstördt, min förtjänst, våra vinterförråd
som vi skulle lefva af... Mörkt, mörkt blir det på
gamla dar...»

Då lägger hon sakta sin hand på hans axel och
itder honom in i deras lilla hem. Han följer henne
nästan utan att veta det.

Men vid åsynen af sonen, som just återkommer till
sans och slår upp ögonen, brister han ut i glädjegråt.

»Tacka Gud, att ni ha räddat lifvet!» säger
hustrun allvarligt.

»Ja, ja», svarar han. »Jag vill inte klaga öfver
det andra, det reder sig nog.. . Efter mörker kommer
ljus, du mor!»

— 115 —

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Dec 21 14:36:47 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/2/0126.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free