Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Den 18 November 1900 - Miss Catherwaight’s samlarevurm. Af Richard Harding Davis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MISS CATHERWA1GHTS SAMLAREVURM.
HARD HARD1NG DA VIS. Förf. till »FramgAng». Öfversättning för Ii VAK 8 DAG.
(Forts, och slut frän n:o 7).
> I Jen här medaljen låg i lians kassaskåp när han
bodde på Trettiofemte gatan och ett inbrott
gjordes hos honom. Tjufvarne togo medaljen pä
samma gång som det andra silfret och pantsatte
det hela, förmodar jag. Mr Lockwood skulle ha
gifvit mer för den än någon annan kund haft råd
att betala».
Mr Latimer gjorde ett ögonblicks paus och
fortsatte sedan brådskande:
»Henry Burgoyne är domaren Burgoyne — åh,
ni gissade inte det ? jo, mr Lockwood och ban voro
vänner som pojkar. De gingo tillsammans i
skolan i Westchester county. De bodde tillsammans
när de studerade juridik och började praktisera i
Tuckahoe som kompanjoner, men det blef
ingenting vidare af, så att de reste hit till Newyork och
började studera igen hos Fuller & Mowbray. Det
var under deras skoltid som de läto göra de bär
medaljerna. Den bär hade en make, som ni förstår.
Den hade domaren Burgoyne. Well, de fortsatte
att bo och arbeta tillsammans. Båda voro
föräldralösa och hade endast sig själfva att lita till. Det
starkaste vänskapsband fäste dem vid hvarandra.
De kände ingen i Newyork och tillbragte alltid sin
ledighet tillsammans. De hade det ganska knappt,
men de voro mycket ärelystna.
»Well, de förtjänade pangar och började få
bekantskaper och så blefvo de föreställda för en viss
ung dam. De tycktes båda hålla af henne — det
gjorde för resten hälften af Newyorks herrar, har
jag hört. Hon var den regerande drottningen i
skönhetens rike och hade en mängd beundrare, men
ingen visade hon någon särskild ynnest. Men
alltid trodde någon för en tid af ett eller annat skäl
att han var den särskildt gynnade. Mr Lockwood
har aldrig talat om den salven med mig. Men de
blefvo båda djupt förälskade i henne och hvardera
ansåg den andres beteende mindre lojalt och så
kommo de i gräl, och ehuru kvinnan ifråga gifte
sig så skildes de åt. Det var bådas stora passion
och båda voro stolta och hvardera ansåg ilen
andre ha orätt och därför ha de lefvat åtskilda ända
sedan dess. Och — ja, jag tror att det är bela
historien».
Miss Catherwaight hade stilla hört på med
den ena beliandskade handen fast sluten om den
andra.
»Verkligen, mr Latimer, verkligen», började
hon med darrande röst, »skäms jag förfärligt, |ag
tycker mig ha brutalt rusat in dit änglar äro rädda
att sätta sin fot. Jag skulle inte vilja träffa mr
Lockwood nu för allt i världen. Naturligtvis hade
jag kunnat förstå att det var en kvinna med i
saken. Men jag förmodar att jag måste lämna ifrån
mig min medalj. Jag skulle aldrig kunna tala om
dess historia, eller hur?»
»Nej», svarade unge Latimer torrt, »jag skulle
aldrig göra det, om jag vore i ert ställe.»
Någonting i hans ton kom henne att förändra
det nonchalanta sätt på hvilket hon börjat tala och
hon reste sig upp för att gå. Men hon misstänkte,
när hon sade adjö, att det var mycket som han
icke talat om.
»Jag undrar, hvem den kvinnan var?» mumlade
hon i det hon steg upp i sin vagn och sade »Hem!»
till betjänten. Hon funderade öfver saken bela
eftermiddagen. Än ångrade hon att hon lämnat ifrån
sig medaljen, än rodnade hon vid tanken på att
hon låtit sin samlarevurm föra henne i så intim
beröring med en annans historia.
Hon beslöt till slut att fråga sin far om saken.
Han borde ju känna till (len, eftersom han och mr
Lockwood voro jämnåriga. Men därpå fattade hon
ett beslut att icke säga någonting alls, ty mr
Catherwaight tyckte icke om hennes samling af
vanhedrade hedersbetygelser och hon hade ingen lust
att ytterligare framkalla hans ogillande genom att
omtala eftermiddagens äfventyr. I-Ion satt mer än
vanligt tyst under middagen och lät sin far smälta
den i biblioteket, utan att störa honom med frågor
eller bekännelser.
De hade suttit där en stund, när betjänten kom
in med ett kort, som han räckte till mr Catherwaight.
Mr Catherwaight fick upp sin pincenez och läste
högt: »Mr Lewis L. Lockwood! Hvad nu!» utbrast
han, »hvad kan mr Lockwood ha för ärende till mig?»
Miss Catherwaight räckte ut handen efter
kortet i det hon lät höra ett kort, nervöst skratt.
»Åh, det är mig ban vill träffa. Det är jag
säker på. Jag var inne på hans byrå idag, ser du,
pappa, för att lämna honom ett souvenir som jag
hittat i en kuriositetsaffär. Det var någonting med
hans namn på som blifvit honom fränstulet och
sedan pantsatt. Bara en bagatell. Du behöfver
inte gå ner, kära pappa. Jag skall taga emot honom.»
Mr Catherwaight var inte vidare intresserad.
Han tyckte inte om att få sin eftermiddagslur störd
och han lutade sig tillbaka i stolen igen.
»Jag tror knappt att han skulle ha kommit för
att träffa mig», mumlade han dåsigt, »ehuru jag
brukade träffa Lewis L. Lockwood mer än
tillräckligt en gång i världen, mitt kära barn», tillade han
med ett leende, och öppnade ögonen samt nickade
innan han slöt dem igen. »Det var innan din mor
och jag voro förlofvade och folk sade värkügen
att unge Lockwood’s utsikter på den tiden voro
lika goda som mina. Men det voro de inte, som
synes. Han var emellertid mycket uppmärksam
mot henne, mycket uppmärksam».
Miss Catherwaight stannade bestört och orörlig
vid dörren.
»Uppmärksam — mot hvem?» frågande hon
brådskande och mycket lågmäldt. »Mot min mor?»
Mr Catherwaight täcktes inte öppna ögonen den
gången, utan ruskade pä hufvudet som tecken till
att lian ville vara i fred.
»Mot din mor, naturligtvis, mitt barn», svarade
han, »otn hvem tror du jag annars talade?»
Miss Catherwaight gick långsamt ned för
trappan till salongen. Det var något henne
motbjudande, något som icke syntes henne alldeles
oförtjänt af tadel, att en kvinna låter två män bli osams
om henne, af hvilkendera ingen är hennes man.
Och dock måste denna unga dam, om hvilken
Latimer talat, vara hennes mor, som naturligtvis icke
kunde handla orätt.
Hon var mycket sorgsen till mods. Det föreföll
henne nu vara mycket ledsamt att dessa två, som
en gång voro så goda vänner, skulle bo i samma
stad och träffas på ställen där de måste träffas,
utan att känna hvarandra. Hon framdrog som
ursäkt att hennes mor måste ha varit mycket ung
när det hände, annars skulle hon nog ha fört två
sådana män tillsammans igen. Hennes mor kunde
ej ha vetat af saken. Ty hon kände säkert att 0111
hon själf haft kunskap om en sådan olycka, så
skulle hon ha gjort någonting eller sagt någonting
för att ställa saken till rätta. Och hon var inte
hälften så god kvinna som hennes mor varit, det
var hon säker på.
Det var någonting mycket behagligt hos den
gamle herre som kom emot henne för att hälsa, när
— 125 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
