Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. Den 25 November 1900 - En bikt. Af Niemand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN BIKT.
För HVAR 8 DAG af NIEMAND
Jet var nästan alldeles mörkt i rummet. Bra-
san hade brunnit ut och öfver de röda kolen
fladdrade endast en och annan liten blå låga som
en lysande eldfluga och ampeln i taket förmådde
ej med sitt matta sken genomtränga skymningen.
Luften därinne var tjock och kvaf, nästan mättad
med en underlig sötaktig doft, hvilken lade sig
hämmande kring puls och hjärta.
Dörrdraperiet lyftes åt sidan och en man
visade sig på tröskeln. Han skuggade med handen
för ögonen och sökte med blicken genomtränga
skymningen därinne.
»Är du där, Elicia?»
Hans röst skar skarp och hård genom rummet
och liksom satte den tunga luften i dallring. Ett
svagt utrop ljöd från andra ändan af rummet och
något hvitt rörde sig därborta.
Han gick med ljudlösa steg öfver golfvet och
stannade vid den lilla soffan, där hon låg.
»Är det du, Henry? Jag har väntat dig mod oro.»
Han stod och betraktade henne ungefär med
blicken hos ett rofdjur, då det ser sitt arma offer
oåterkalleligt dömdt till döden — blickar halft af
medlidande, halft af förakt.
Hon låg med ansiktet bortvändt, sä att han
blott kunde se den bleka profilen och däröfver det
rika, guldbruna håret, hvilket till hälften upplöst
strömmade ut öfver den högblå riddräkten.
Bröstet häfdes tungt och oregelbundet och det
rosslade hemskt vid hvarje andetag.
Plötsligt vände hon på hufvudet och såg upp
på honom med en het, feberglänsande blick.
»Det var hög tid du kom, Henry, jag har inte
långt kvar. Kanske öfverlefver jag inte ens
natten — bröstkorgen och lungorna skadade. Doktorn
gaf mig morfin, men det hjälper inte.»
Hon bet hårdt tillsammans tänderna för att ej
skrika högt af smärta.
»Hur gick det till Elicia?»
»Ah »Etoile» blef skrämd — ett papper, som
flög Öfver vägen — jag blef afkastad — mer vet
jag inte. Sedan förde man mig hit — till
markisinnan Leblois, tror jag?»
Han böjde på hufvudet, »ja, till markisinnan
Leblois». Det blef tyst i rummet — så tyst att
klockans pickande borta på kaminfrisen nästan ljöd
störande.
Åter var det hon som talade först.
»Du står där så lugn och oberörd som om det
inte bekom dig det ringaste.»
Hon försökte att le, ett blekt, sarkastiskt löje,
hvilket liksom stelnade till kring de skälfvande
läpparne.
»Men du har aldrig varit mästare i
förställningskonsten, du!»
Hon for med handen öfver pannan, där
kallsvetten pärlade som stora, klara tårar och hennes
röst hade en underlig, vek klang, då hon fortsatte:
»Det är snart sagdt, det jag har att säga dig,
Henry. Det är ingen hemlighet jag nu går att
afslöja " för dig. Mitt lif har varit lika blottadt på
hemligheter som på kärlek.»
Hon gjorde ett litet uppehåll och tillslöt
ögonen. Han hade flyttat fram en liten pall till soffan
och satt nu och lyssnade med nedböjdt hufvud.
»Det är en afbön jag har att göra, Henry»,
återtog hon efter några ögonblicks tystnad och
fortsatte därefter i en låg brådskande ton, som om
det varit henne obeskrifligt svårt att få fram det:
»Då jag gifte mig med dig för fem år sedan
var det inte kärleken, som dref mig därtill. Det
vet du nog för öfrigt. Jag har aldrig hycklat
kärlek, eller hur? Men jag var icke heller falsk nog
att träda inför altaret och lofva dig tro och
lydnad med en annans bild i hjärtat. Det svär jag
dig, Henry. Jag har aldrig älskat, det är som om
denna känsla aldrig haft rum i mitt hjärta. Nej,
det var detta olycksaliga begär efter att få komma
ut i lifvet — att få lefva och njuta — och det har
varit mitt lifs mara! Jag höll på att kväfvas
däruppe i den lilla nordiska småstaden med dess
krokiga gator och snörräta människor. Ännu när jag
tänker därpå ryser jag af fasa, och jag skulle i denna
stund vara färdig göra om detsamma som då. Hur
jag våndades, hur jag längtade! Dä kom du i min
väg eller jag i din. Du friade, hvarför vet jag inte.
Jag reflekterade icke ett ögonblick öfver hvad jag
gjorde. Jag skulle få komma ut, bort från den
lilla hålan — till Rom, Paris, Wien — jag skulle
få lefva — få andas! Och jag har lefvat som
kanske få. Jag har kännt hjärtat slå af sprittande
lifs-lust och blodet brusa i mina ådror —»
Hon gjorde åter ett uppehåll och ett leende
gled öfver hennes ansikte vid minnet af det lif
hon fört.
> Detta slags lif är likt en bägare fylld med
härlig skummande champagne, men på botten
gömmer sig kanske likväl malörten. Jag har endast
smakat champagnen, så lång^ som till malörten
hann jag aldrig, och jag är nästan nöjd att dö
innan jag hunnit dit.»
Nedifrån gatan ljöd buller af vagnshjul och som
af människoröster — det var en sista hälsning från
världen därute, denna värld med sitt oroliga
brusande lif som varit henne så kärt. Månne någon
därute nu skulle sakna henne?
»Nu har jag sagt dig allt, Henry.» Hon sträckte
ut handen mot honom. »Vill du förlåta mig, säg?
Det var ju på sätt och vis en synd jag begick, men
jag har alltid försökt vara om inte en älskande så
likväl en trogen maka. Och du var den bäste make,
man kunde önska sig. |ag skulle riktigt vilja
rekommendera dig. Hur vild och uppsluppen jag
än var, kom aldrig en förebråelse öfver dina
läppar. Att jag aldrig älskat dig är egentligen en
gåta, men det heror väl på min stora brist på
sentimentalitet. Men goda kamrater ha vi alltid varit
och aldrig kifvats eller hur?»
Hon gjorde åter ett svagt försök till att le, men
hans ansikte förblef stelt och orörligt.
»Men hvarför svarar du mig inte, Henry? Vill
du ej förlåta mig, säg?»
Hans röst ljöd underligt tjock och otydlig
alldeles som om något fastnat honom i halsen, då
han svarade:
»Jag har intet att förlåta dig, Elicia. Vi äro
kvitt! Du var icke falsk nog att träda inför altaret
med en annans bild i hjärtat, men jag var det.
Jag gifte mig med dig af hämd — af hämd på en
annan. Jag hade rest dit upp till det lilla B. halft
vansinnig af förtviflan -och fast besluten att hämnas
på henne, den trolösa. Då träffade jag dig. Du
passade mig och ej en sekund betänkte jag mig.
När gör man väl någonsin det vid utförandet af
sina själfviska planer. Vi hafva båda syndat, Elicia,
båda leddes vi af usla, egoistiska motiv. Vi äro
kvitt.»
Hon hade trots smärtorna rest sig upp och satt
nu och stirrade på honom med vidöppna flammande
ögon:
»Och denna andra var......?»
»Markisinnan Leblois!»
- 131 ~
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
